En emotionell utrikespolitik?

(Gärna fina ord och glada minner. Men också gärna lite resultat, FOTO TT)

Den vanligaste myten om utrikespolitiken är att det ”bara handlar om glitter och glamour”. I själva verket är det hårt arbete som kräver både analys och taktkänsla. Analys kan ofta kompetenta tjänstemän stå för, men taktkänslan måste utrikesministern lära sig själv och det var bland annat därför som Carl Bildt reste så pass mycket som han gjorde. För det gäller att hämta in intryck på plats i syfte att öva upp sin diplomatiska förmåga, även när många misstar detta för en jakt på glitter och glamour.

Margot Wallström är en av svensk politisks verkliga veteraner, och ska inte avfärdas i första taget. Det som dock bör påpekas är att hon har varit borta från svensk politik väldigt länge, och att man som EU-kommissionär och FN-representant inte måste ta lika tuffa beslut som en svensk minister. Däri ligger också skillnaden mellan henne och Carl Bildt, då Bildt under åren 1991-1994 fick en metaforisk kalldusch när det gällde att leda och fatta beslut.

Att vår nya utrikesminister behöver en sådan kalldusch märktes redan de första dagarna på jobbet när hon visade sig direkt falla in i den högljuda, storordade och resultatlösa utrikespolitik som präglade Socialdemokraterna främst under Olof Palme. Det är ett steg i rätt riktning att erkänna staten Palestina, men formatet kunde självklart diskuteras. Beslutet verkar inte vara förankrat i vare sig utrikesnämnden eller utrikesutskottet och formuleringen i regeringsförklaringen var så pass luddig att både Israel och USA tolkade det som ett direkt erkännande, och inte som att det ska ske under mandatperiodens gång.

Dessutom är det anmärkningsvärt att hon avfärdade Israels kritik som en ”emotionell reaktion” med tanke på att hon visat sig vara synnerligen känslomässigt när hon under valrörelsen bland annat hävdade att Alliansregeringen hade begått ett ”väpnat rån” mot Sverige.

Dessutom bör uttalandet om Palestina också ses i ljuset av orden om att FN ska lösa Ukrainakrisen. Ett märkligt uttalande, speciellt med tanke på att ryskt stridsflyg har intensifierat sin närvaro nära både Polen och Baltikum i syfte att provocera.

Så vad Wallström kunde ha gjort är att direkt rest till Ukraina för att visa att Sveriges linje ligger fast. Men istället för konstruktiv närområdesdiplomati fick Sverige en regering som verkar vilja bedriva en ytterst emotionell utrikespolitik.

(David Lindén)

Hallå valrörelsen! Det är krig i Europa!

(Ryska soldater vid en vägspärr i östra Ukraina, FOTO TT)

Under torsdagen om inte förr, märktes det av att det var valrörelse. Vid tio på morgonen höll Stefan Löfven och Magdalena Andersson presskonferens om Socialdemokraternas granskning av friskolor, och tjugo minuter senare kontrade Alliansens partiledare med att i sin tur hålla presskonferens där de presenterade förslag på skärpt brottslagstiftning.

Två initiativ som hör hemma i vanliga svenska valrörelser. Men årets upplaga borde vara allt annat än vanlig och det beror på det katastrofala läget i utrikespolitiken.

I onsdags invaderades Ukraina av ryska armén enligt Nato och otaliga vittnen. Det handlar inte längre om separatister, ”humanitära hjälpkonvojer” eller om misstänkta soldatförflytningar, utan om en bekräftad invasion. Mötet i Minsk som många – däribland BT:s ledarsida – såg som början på något positivt är därmed torpederat och president Porosjenko har avbrutit en planerad resa till Turkiet för att stanna i Kiev och koordinera en möjlig motoffensiv. Han har också bett EU om militär assistans, vilket också sätter en större press på Sverige.

Försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska framtid måste därför nu debatteras på allvar. Tidigare är det bara utrikesminister Carl Bildt som vågat påpeka att det faktiskt pågår ett krig i östra Ukraina och det är därför klargörande att statsminister Fredrik Reinfeldt nu åtminstone har vågat säga att det faktiskt handlar om ”en krigssituation mellan två europeiska länder”.

Ensamt kan Sverige emellertid inte göra mycket och det är därför under all kritik att Vänster – och Miljöpartiet motsätter sig att Sverige tillsammans med Finland beslutat underteckna ett så kallat värdlandsavtal med Nato, som bland annat betyder att Natostyrkor skulle kunna öva i Sverige.

Likafullt är samverkan det enda som kan avskräcka Putin, och precis som Reinfeldt också sade i Sveriges Radios P4 Extra så bör man besluta om skärpta sanktioner när Europeiska rådet träffas på lördag. Men det gäller också att Sverige på allvar satsar på en utbyggnad av försvaret, och följer Kristdemokraternas uppmaning om att utreda vad ett svenskt Nato medlemskap skulle innebära.

(David Lindén)

Eduard Sjevardnadze (1928-2014)

Inom politiken är det en väl använd klyscha att vissa makthavare aldrig kommer till sin rätt om inte ”rätt tillfälle” infinner sig. På engelska är det beskrivit i devisen ”cometh the hour cometh the man” som ursprungligen kan spåras till Bibeln.

En sådan var Eduard Sjevardnadze som dog i dag. Ty han hade enkom varit en fotnot i Sovjetunionens historia, om det inte hade varit så att han 1985 utnämnts till utrikesminister av Michail Gorbatjov, och därför kom att spela en historisk roll när det gällde att fredligt avsluta kalla kriget.

Som utrikesminister förespråkade han den så kallade Sinatradoktrinen, vilken skämtsamt döpts efter den amerikanske sångaren Frank Sinatras låt ”My Way” och som gick ut på att länderna bakom järnridån skulle få ökat självstyre, utan att centralmakten i Moskva lade sig i. Det skulle helt enkelt få sköta sig på ”sitt sätt” och Sjevardnadze kom därför att hamna i konflikt med Gorbatjov som ville bevara unionen.

Men han hade historien på sin sida och när han i december 1990 tvingades avgå gick utvecklingen så pass snabbt att han i november 1991 återinstallerades för att presidera över unionens fredliga upplösning. Han fick helt enkelt rätt, och det var i samband med den sista perioden som utrikesminister, som hans amerikanske kollega James Baker lovade honom att Nato inte skulle expandera till Sovjetunionens närområde.

Ett löfte som bröts av Clinton-administrationen, och som en del hävdar är en av orsakerna till den pågående krisen i Ukraina.

Efter Sovjetunionens sönderfall återvände Sjevardnadze till sin hemregion Georgien och kom att tjäna som landets president mellan 1995 och 2003. En ämbetsperiod som slutade med att han avsattes i den så kallade ”Rosenrevolutionen” 2003 och efterträddes av Micheil Saakasjvili. Men det är inte som georgisk president med auktoritära tendenser som han förtjänar att bli ihågkommen, utan som den utrikesminister som insåg att Sovjetimperiets dagar var räknade.

Eduard Ambrosis dze Sjevardnadze blev 86 år gammal.

(David Lindén)

Vi behöver USA mer än någonsin

I dag är det USA:s nationaldag och det finns anledning att reflektera. Kring det politiska världsläget, vår egen syn på ”det stora landet i väster” och kring varför vi fortfarande behöver – och bör uppskatta – den enda kvarvarande supermakten.

För om man inte landar i den sistnämnda slutsatsen bör man betänka följande:

Om det inte hade varit för USA och Nato hade Vladimir Putin mycket väl kunnat annektera hela Ukraina, och våra baltiska grannländer. En del svenska debattörer – vilka tenderar att få utrymme på Aftonbladets kultursida – skulle dock hävda att ett sådant resonemang är uttryck för ”russofobi”. Men deras åsikter bör ställas mot Litauens president Dalia Grybauskaites uttalande i början av krisen, ”tacka gud för att vi är Nato-medlemmar”. De som upplevt Sovjetisk expansion är nämligen skeptiska mot Putin.

Självfallet är inte USA en nation som alltid gör allting rätt, vilket bland annat Bush-administrationens äventyr i Mellanöstern visade. Men till skillnad från andra stormakter är det en nation som försöker lära av sina misstag. Detta visar inte minst relationen till den gamla fienden Vietnam, som stadigt har förbättrats sedan den amerikanska kongressen hävde sanktionerna 1994, vilket en rapport från tankesmedjan Center for Strategic & International Studies har visat.

En viktig del av denna relation är att tillsammans arbeta för att lindra effekterna av Vietnamkriget, och bland dessa växtgiftet agent orange.

Numera är Vietnam en av USA:s närmaste allierade, och det är ett tecken på at man vill balansera Kinas inflytande i Sydkinesiska sjön. Det går också att spåra liknande tankegångar i försöken att normalisera relationen med Iran, då det behövs för att balansera Rysslands inflytande i Mellanöstern. Men det är också en normalisering som båda parterna skulle tjäna på, inte minst Iran som riskerar att Isis-milisen expanderar sin verksamhet från Syrien.

Sveriges relation till USA är både enkel och komplex.

Vi har alla en relation till USA, men politiskt gillar man att låtsas som att så inte är fallet. Ett exempel på detta är att vi framhåller Olof Palmes Vietnamkritik som något som verkligen gjorde skillnad. Men då kan det vara värt att minnas CIA:s analys av Olof Palme från 1968 där de bland annat skriver att ”vi är övertygade om att detta handlar om inrikespolitik, och vi står fast vid att relationen med Sverige även fortsättningsvis kommer att vara bra”.

Trots sina många brister är det en allierad att uppskatta, och dagens USA-hatare borde ställa den berättigade frågan om vilket land de vill ska ersätta stormakten – Kina eller Ryssland?

Glad 4 Juli önskar Borås Tidnings ledarsida!

(David Lindén)

Nya ledare i Norden

I lördags valdes tidigare utrikesminister Jonas Gahr Støre till ordförande för norska Arbeiderpartiet (AP). Samtidigt som tidigare finske utrikesministern Alexander Stubb efterträdde Jyrki Katainen som statsminister i Finland för partiet Kookumus, vilket är Moderaternas motsvarighet.

Förvisso tillhör Stubb och Støre olika partier, men utrikespolitiskt har de mer gemensamt med varandra än med exempelvis de svenska Socialdemokraterna. Båda är varma anhängare av Nato, och är väl medvetna om att EU spelar en central roll i konflikten med Ryssland över Ukraina.

Om man dessutom betraktar dem i ett större europeiskt perspektiv framstår deras tillträde som en del i ett generationsskifte, då majoriteten av Europas länder numera styrs av ledare som fått sin politiska skolning efter kalla kriget.

(David Lindén)

Litar Nato på Skandinavien?

I boken Matadorlandet: Om det borgerliga Danmark (Stockholm: Samhällsförlaget, 2011) skildrar statsvetaren Ann-Sofie Dahl hur det gick till när Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen bestämde sig för att dra sig tillbaka från inrikespolitiken.

”Fogh” som han allmänt kallas i hemlandet hade i tysthet instruerat sina närmaste medarbetare om att hitta något ”lämpligt” för honom att göra och valet föll på generalsekreterarposten i Nato. Men då det tog tid att förankra hans ansökan läckte nyheten snart ut, och när det kom också fram att finansministern Lars Løkke Rasmussen låtit sy upp nya kostymer hos ett av Köpenhamns mer exklusiva herrskrädderier, drog många slutsatsen att han skulle efterträda honom.

Nu när Anders Fogh Rasmussen närmar sig slutet på sin ämbetsperiod pågår arbetet med att hitta hans efterträdare. Det verkar också som Nato-länderna har vant sig vid en skandinav, för om det stämmer som Aftenposten erfar, kommer Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg att efterträda sin danske kollega som Natos trettonde generalsekreterare.

Föraningen baserar sig dels på att Arbeiderpartiet förbereder sig för att hitta en efterträdare till Stoltenberg och dels på att USA:s president Barack Obama reser till Europa för att delta i ett toppmöte om atomsäkerhet. Det är troligt att man då också kommer att bestämma sig för en lista på slutkandidater.

Om det skulle visa sig stämma så skulle det vara ett kvitto på att medlemsländerna litar på Skandinavien och på att man har insett att organisationen, för att överleva, måste ta tillvara på sina mindre och nyare medlemsstater. Ett tecken på det sistnämnda är att Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski nämns som en möjlig motkandidat.

Om det blir Jens Stoltenberg återstår att se, men det skulle i så fall vara ett bra val för Nato och för Skandinavien.

Till skillnad från de svenska Socialdemokraterna har det norska Arbeiderpartiet alltid varit varma anhängare av försvarsalliansen, och under sin statsministertid intensifierade Stoltenberg samarbetet. Det är inte heller första gången som en norrman förekommer som seriös kandidat då Høyreledaren Kåre Willoch lanserades 1988, men besegrades av Västtysklands försvarsminister Manfred Wörner.

Generalsekreterarjobbet har emellertid inte visat sig vara den lugna reträttpost som Fogh Rasmussen tänkt sig, och en sak är säker – den nye generalsekreteraren kommer att bli tvungen att hantera den pågående krisen i Ukraina och många andra framtida säkerhetspolitiska problem.

(David Lindén)

Poängseger för knockoutkungen

Vitalij Klytjko slår inte bara hårt, han har heller aldrig blivit knockad. När den före detta boxningsvärldsmästaren under torsdagseftermiddagen dök på den konservativa och kristdemokratiska EPP-gruppens kongress i Dublin vann han dock sin första poängseger i karriären. 

– Det här är en annan sorts match. Vi kämpar för Ukraina. För demokrati, mänskliga rättigheter, fri press och för att människor ska kunna leva i frihet.

Sa Vitalij Klytjko och sträckte fram handen. Av en händelse – det blev kö in i kongresshallen och jag stod i vägen – så fick jag en kort pratstund på tu man hand med honom innan resten av pressen uppfattade vad som hände.

Jag frågade om vad han tror kommer att hända härnäst i Ukraina. Och svaret förvånar inte.

– Vad som än händer kan vi inte möta aggressionen med våld. Vi har bättre argument, vi står för frihet och demokrati och det är viktigt att vi vågar visar det.

Frihet och demokrati.  Det är ord som inte klingar ohörda i den församlingen.  Seger på poäng, som sagt.

Samtidigt är det ord som många gånger bara blir söndagsord i den del av världen där det går att ta just frihet och demokrati för givna. I Europa. Men inte i Ukraina, och rakt inte med Ryssland som granne.

En fråga till, vad kommer han att säga till de församlade EPP-politikerna?

– Jag kommer givetvis att säga samma sak till dem som jag säger till dig. Men jag kommer också att säga att vi måste snarast möjligt inleda förhandlingar med Nato.

Våld alltså, trots allt. Men en annan sorts våld än en smäll på käften, eller för den delen, det våld som närvaron av en tung infanteristyrka klädd i rysk uniform innebär. Ett medlemskap i Nato skulle på kort sikt visserligen driva upp konfliktnivån till oanade och extremt farliga nivåer. Men på längre sikt skulle ett Natomedlemskap ”bara” vara ett inslag i en nationell strategi för att knyta Ukraina närmare till Europa.

Men riskfritt är det inte. ”Alla har en strategi till man får en smäll på käften” sa Mike Tyson på den tiden han var kung i ringen. Om Ryssland inte kan acceptera den frihetslängtan som finns i Ukraina idag, hur ska Vladimir Putin reagera om en stor del av det gamla sovjetimperium han nu håller på att återupprätta väljer att ansluta sig till fienden?

En sak var Baltikum och de gamla satelitstaterna i Östeuropa. Ukraina är något helt annat.

Vitalij Klytjko kom inte ensam till Dublin denna dag. Med på resan fanns också Julia Tymosjenko, den nyligen frigivna premiärministern med de välkända rågblonda flätorna. Inne i kongresshallen möttes hon med stor värme och många, många ville krama om henne. Men bakom scenen var tonen en annan. Tymosjenkos närvaro var något som enklast kan beskrivas som aningen besvärlig. 

Orsaken är uppenbar: Julia Tymosjenko är mänskligt att döma en förbrukad kraft och alls inte något trovärdigt alternativ som kan ena landet. Vitalij Klytjko däremot, tillhör morgondagens Ukraina. Han kan mycket väl bli president efter valet den 25 maj.

Känns lite märkligt att ha stått i vägen för honom.

(Mikael Hermansson)

I väntan på en bättre union

Vid Europas gräns. Kvinnor och barn i ett interneringsläger för flyktingar vid den grekiska gränsen.
Foto Scanipix

EU:s yttre gräns skyddas dels av visumtvång, dels genom nationellt övervakning. För det unionsgemensamma gränsskyddet finns Frontex – den europeiska byrå som bland annat avspanar Medelhavet och de mer svårtillgängliga gränstrakterna mellan Grekland och Turkiet.

Det är längs den ”blå och den gröna gränsen” som flyktingarna dör på sin väg mot ett bättre liv. Hittills finns över 17000 sådana dödsfall dokumenterade. Igår tillfördes statistiken ytterligare liv när en liten båt kantrade med uppåt 500 människor ombord.

I början av juni beslutade EU-parlamentet sig för att med 526 röster för och 126 emot anta ett förslag om att unionen ska harmonisera asylpolitiken. I och med Schengenavtalet är rörligheten garanterar inom unionen, vilket också leder till att EU behöver en gemensam asylpolitik. Det har tagit närmare 15 år för att komma dithän att få till unionslagar som ska införlivas i de nationella lagstiftningarna, och som ska göra asylprocessen mer förutsägbar oavsett vart den skyddssökande vänder sig. Det nya regelpaketet ska inte betraktas som ett tak, utan snarare som ett golv för vad som är att betrakta som ”minsta gemensamma nämnare”.

I flera EU-länder så grips asylsökande och låses in i fängelseliknande läger. I de nya reglerna listas vilka skäl som accepteras för att asylsökare ska kunna interneras, som när de antas att utgöra en fara för sig själva och andra. Sex månader är maxtiden för hur länge en asylsökande ska få vänta innan han eller hon får besked om sin status. Det finns kraftig kritik mot beslutet då det även inrymmer möjligheten att lagra  asylsökandes fingeravtryck i det så kallade Eurodac-registret, för att man ska kunna se om en ansökande redan sökt asyl i ett annat EU-land. Med de nya reglerna får även nationella poliser och Europol hämta information i databasen, för utredningar av terrorism och andra brott. Grundproblemet med detta är att asylsökande därmed riskerar att jämställas med kriminella.

Danmark, Irland och Storbritannien har ställt sig utanför asylpaketet med av det enda skälet att de inte vill att asylpolitiken ska underställas EU-lagar.

EU-kommissionären Cecilia Malmström höll ett bra tal om vägen till en gemensam asylpolitik i finska Tammerfors i mitten av september.

Men alla intentioner, lagar och tal till trots finns det en praktisk vardagsverklighet som gör att skillnaderna i asylmottagning under lång tid kommer att bestå. Även bedömningsgrunderna kommer att variera. Det är uppenbart att processen är mer rättssäker i Sverige än i Grekland och Italien, och det är lika uppenbart att det är lättare att få stanna om asylärendet avgörs i Sverige eller något annat land med mer liberal hållning till omvärlden.

Det som de yttre gränserna och Frontex har att först och främst skydda unionen från är så kallat ”illegalt gränsöverskridande”. Notera dock att det aldrig är illegalt att försöka ta sig till ett land för att söka asyl, men eftersom världen och unionen ser ut som den gör är ofta just Grekland och Italien de första länder som flyktingar från Mellanöstern och Afrika når. Först den dagen då den harmonierade flyktingpolitiken har fått genomslag även i dessa länder kommer trycket på gränserna att minska, främst genom att det då går att jämnare fördela de asylsökande över hela unionen. Visserligen kommer detta att krävas en större öppenhet hos alla medlemsländer, och inte bara hos de mer rika länderna i norr.

Ett annat sätt att minska det illegala gränsöverskridandet är att flytta asylprocessen närmare de nödställda. Men om det ännu finns motvilja mot att göra rätt när det gäller flyktingmottagandet är det i det närmaste politiskt omöjligt att få unionens regeringar att gå med på att upprätta så kallade asylläger i Nordafrika och i Turkiets gränstrakter, även om regeringarna där nog lär välkomna sådana. Det är inte bara opinionen som utgör ett hinder, utan också det faktum att dessa asylläger skulle få ett folkrättsligt oklart mandat. FN stadgar att den som söker asyl ska skyddas under den tid som asylbehovet avgörs. Innebär det att asylläger på främmande mark ska skyddas av värdlandets polis och militär, eller ska EU kunna placera egna skyddsstyrkor i området? Är det en uppgift för Frontex eller för Nato?

En asylpolitik i harmoni över hela unionen skulle också minska behovet av att bevara dagens så kallade Dublinöverenskommelse, som säger att det är i det första land som asyl sökes som ärendet ska avgöras. Det ska inte gå att åka runt och ”shoppa skydd”.

Österrikisk polis gör en insats inom EU:s gränsövervakningsbyrå Frontex vid den grekiska gränsen mot Turkiet.
Foto Scanpix

I väntan på att EU ska få ordning på asylprocessen är det bara att konstatera att Frontex gör ett bra jobb. Mellan 2010 och 2011 halverades antalet illegala gränsöverskridelser. ”Endast” drygt 77000 antas ha kommit in i unionen, men det är omöjligt att avgöra hur många av dessa som var asylsökande och hur många som tog sig in av andra skäl.

(Mikael Hermansson)

Gärna in i Nato, men på den fronten avgörs inte slaget om KD:s framtid!

Svenska soldater för medalj för sina insatser i Afghanistan. Här står svensk trupp under Natobefäl – utan att Sverige är medlem i Atlantpakten.
foto scanpix

Under sitt riksting gjorde Kristdemokraterna en uppmärksammad omsvängning. Utifrån en position kring fyraprocentsspärren lät riksdagens minsta parti meddela världen och väljarna att man avser att utreda en svensk anslutning till Nato.

Är detta verkligen en valvinnare?

Nog för att det finns gott om militärer inom KD, åtminstone här i Borås. Men rimligtvis torde väl KD:s väg löpa rakare om den går via en uppgradering av familjepolitiken eller en fördjupad satsning på äldrevården. Men visst, kanske kan Natovägen ändå vara ett bra vägval – för Alliansen som helhet.

Ser man till KD:s svaga sida – förmågan att av egen kraft attrahera tillräckligt många väljare – kan en satsning på försvarspolitiken ursäktas om den leder till att (gamla) moderata väljare som prioriterar rikets försvar får ett alternativ att rösta på. Lyckas man med den manövern kan KD faktiskt bidra med något väsentligt till Alliansens framgångar nästa år, nämligen att förhindra att försvarsvänliga blå väljare gradvis förflyttar sig i riktning mot de falska locktoner som hörs från Sverigedemokraterna.

I en sådan jämförelse är KD en äkta försvarsvän. En röst på SD däremot, är en röst på intolerans och främlingsfientlighet och rakt inte på ett hållbart försvar av rikets gränser.

Gärna Natomedlemskap, och visst är det bra att KD har ändrat uppfattning i den frågan.

Men det är inte där som slaget om fyraprocentsspärren kommer att avgöras.

Hoppas Obama har mer att berätta

I förre presidenten George W. Bushs memoarer bevärdigas Sverige bara en bisats. Han berättar i korthet om hur han besökte en rad europiska länder och nämner då i förbigående att ”jag besökte också Sverige”. Det är visserligen bättre än den tidigare franske presidenten Jaques Chirac som i sina memoarer misstar Sverige för Danmark, men en bisats kan ändå tjäna som en illustration av hur oviktigt Obamas besök är för USA. Något som kan vara värt att notera i jämförelse med hur viktigt besöket nu framstår i sommartorkans Sverige.

Inrikespolitiskt kommer Alliansen att få sola sig i internationell glans och det är en bra uppvärmning inför valrörelsen. Men vad kommer att dryftas under besöket? Det kommer vi inte att med bestämdhet få veta förrän arkiven öppnas om många år.

När det gäller just statsbesök kan den också den omedelbara tolkningen i efterhand framstå som pinsamt fel. Som när dåvarande folkpartistatsminister Ola Ullsten 1979 var i Washington för att träffa USA:s president Jimmy Carter. Svensk media hade fått se presidentens schema och konstaterade skadeglatt att Carter hade 15 minuter reserverat för Ullsten och dubbelt så lång tid för att äta lunch med sin fru Rosalyn. Långt senare kom det dock fram att de hade diskuterat kärnkraft och att Carter hade fattat ett sådant tycke för Ullsten att han kontaktade honom under det efterföljande gisslandramat i Iran. Svenska ambassaden i Teheran gömde också ett antal amerikaner.

Så visst lönar det sig att träffas på toppnivå.

Men om man ska spekulera lite så lär nog handelspolitiken bli central och har bäring på EU och på säkerhetspolitiken.

Kanske, kanske även lite om den senaste tidens kontrovers kring USA:s systematiska övervakning av internet.

Sverige har alltid varit en viktig handelspartner för USA vilket delvis går tillbaka till den svenska immigrationsvågen. Från mitten på 1800-talet till en bra bit in på 1900-talet utvandrade ungefär två miljoner svenskar till USA. De flydde på grund av svält och fattigdom, och kom att prägla USA delar av USA. Idag kallas exempelvis delstaten Minnesota fortfarande för svenskbyggden.

När dåvarande statsminister Ingvar Carlsson 1988 besökte den amerikanske presidenten George H. W Bush höll han även en föreläsning på Northwestern University utanför Chicago, där han tidigare hade varit utbytesstudent. Efteråt träffade han en avlägsen kusin, som uttryckte sin glädje över att den diplomatiska relationen mellan Sverige och USA var återställd efter att Olof Palme 1972 hade kritiserat president Nixons bombningar av Hanoi.

När det gäller säkerhet och övervakning går det hela tillbaka till kalla kriget. Journalisten Åke Ortmark skriver i sina memoarer om att det alltid fanns en tyst överenskommelse om att Sverige utgjorde Natos norra flank, trots att vi på pappret var och är neutrala. Idag är vi fortfarande en viktig allierad och Obamas svenska kritiker har påpekat att Sverige och USA har ett omfattande underrättelsearbete.

I väntan på nästa amerikanska presidentbesök minns vi Bushs besök i Göteborg under EU toppmötet 2001. Förhoppningsvis kommer Obamas inte att urarta i kravaller. Förhoppningsvis blir det istället lugnt och städat toppmöte där det dryftas sakpolitiska frågar, och om vi har tur kanske Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt framföra många svenskars berättigade oro när det gäller alltför omfattande övervakning.

(David Lindén)