Dra inte gränsen mitt i byn

I Svenska Dagbladet idag skriver Lundabiskopen Antje Jackélen att dagens mediedebatt om skolavslutningar har ett lång ifrån problemfritt budskap till unga, nämligen att kyrkan är farlig. I förlängningen medför såväl debatten som rädslan för kyrkan att förtroendet för den största aktören i civilsamhället undergrävs.

På ytan handlar avslutningsdebatten om hur mycket Gud skollagens uttolkare tål. Men det är en teoretisk aspekt som svävar på en sådan abstraktionsnivå att den lätt blir syrefattig. Det är trots allt en väsentlig skillnad när det gäller förhållandet mellan kyrka och skola i en 60-talsförort, eller i en innerstadsförsamling i någon av våra storstäder, och hur situationen är i en by i det inre av Västergötland. Här och var i landet är kyrkan inte farlig, utan ett naturligt och närliggande inslag vardagslivet. På BT:s ledarsida skrev vi om hur detta hanteras i vårt närområde.

Det är märkligt att Skolverkets jurister inte förstår detta. Vi må ha en skollag men vi har inte ett sätt att se på saken.

Det finns många ställen där denna skolavslutningsdebatt aldrig får något genomslag eftersom den inte är relevant – varken i skolan, kyrkan eller samhället.

Vad dagens debatt dock medför är att det med allra största säkerhet finns en medvetenhet om att man i relation till andra delar av Skolsverige mycket väl kan vara ute på djupt vatten när man handlar efter eget huvud. Det är egentligen denna motsättning som är problemet. Skolverkets tolkning av skollagen är säkert juridiskt hållbar, men den är knappast begriplig i sammanhang där relationen mellan kyrka och skola inte utgör ett problem.

Så varför skapa ett genom att försöka driva igenom en tolkning som alldeles uppenbart saknar förutsättningar att delas av alla?

Naturligtvis ska skolan inte ha kopplingar till några som helst konfessioner som skapar ett osunt beroende. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kräva strikta gränser där sådana inte finns eller blir begripliga. Då motverkar snarare lagstiftningen sitt syfte, eftersom Skolverkets tolkning inte alls rimmar med vad som är rimligt längs det lilla samhällets förståelsehorisont. Då är det istället lagstiftaren som tappar i anseende och förtroende.

Denna närhet mellan kyrka och skola gör inte byn till någon lägre stående samhällsform, och den må vara annorlunda än staden men den kan för den skulle inte sägas utgöra ett reservat vad som skulle kunna kallas en ”förmodern” samhällssyn. Sådana påståenden är nonsens. Byn är inte mindre upplyst eller befinner sig längre bort än någon annan plats i landet. Sockengränsen är inte en yttre gräns för människors verklighetsuppfattning.

Snarare handlar det om den rent fysiska och, om man så vill, andliga närheten till historien, det förflutna, traditioner och till landskapet i vilken kyrkan och skolan ingår som naturliga och näraliggande enheter. Att då dra en gräns mitt i byn – eller för den delen mitt i vilken del av civilsamhället som helst – är att dra en gräns där den inte behövs eller ens efterfrågas.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s