Då var Werner Sveriges populäraste politiker

Förre partiledaren för Vänsterpartiet Kommunisterna, Lars Werner, är död. Han blev 77 år gammal. En storväxt man, en vänlig själ och en realistiskt lagd politiker som visste sina begränsningar.

En vänsterledare som inte behövde ljuga om sin folklighet, och som klarade av att sitta sida vid sida med en högerpopulist som Ny Demokratis Ian Wachtmeister i direktsänd TV-underhållning utan att rodna.

Till skillnad från sina efterträdare var han varken premiärlejon – som Gudrun Schyman – eller låtsaskompis med Nacka Skoglund – som Lars Ohly. Werner spelade aldrig boll med ”den vajande majskolven”, men det skulle inte förvåna mig om han hann dricka en och annan pilsner med den så olycklige fotbollsbohemen.

Det Lars Werner är mest känd för under sin partiledartid är att ha sett till att partiet slopade kommunismen – i partinamnet. I partiets inre, och i många medlemmars övertygelse, lever dock denna djupt avskyvärda ideologi vidare även in i våra dagar.

Kommunismen har aldrig varit någon ”svensk” ideologi. Samtidigt har många människor tagit kommunismen på största allvar. Länge var allt som var rödare än Socialdemokraterna betraktat som en fara för rikets säkerhet. Inte minst Socialdemokraterna förföljde kommunister, registrerade dem, angav dem till polis och säkerhetstjänst, rensade ut dem ur fack och folkrörelser. Likafullt var man periodvis helt beroende av kommunisternas stöd för att kunna regera landet.

Ett omfattande hyckleri, naturligtvis, men också en rollfördelning. Vänsterpartiet kommunisterna höll andra ännu rödare kommunistiska, maoistiska, trotskistiska krafter – och en uppsjö av små sektliknande partier – utanför riksdagen. Som belöning fick man ett något lindrigare bemötande av först Olof Palme och sedan Ingvar Carlsson. Tolererade, men knappast ens i närheten av att bli föremål för ens den minsta invit till samarbete. Det skulle komma långt senare.

När den dag kom då det äntligen blev dags för ett organiserat samarbete som syftade till att bilda en rödgrön regering, då var det socialdemokratins egna konservativa vänsterkrafter som krävde att det tidigare så förhatliga partiet skulle ingå i samarbetet. Mona Sahlins ”högeravvikelser” skulle regleras genom att Vänsterpartiet skulle återställa balansen i vad som höll på att bli ett fungerande mittensamarbete med endast Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Det var ett traditionellt västerländskt kommunistiskt parti som Lars Werner blev ledare för 1975. När hela det ruttna Sovjetimperiet imploderade 1989, och kommunismen och socialismen gjorde bankrutt, ledde Werner dock ett parti som inte ville överge kommunismen. Det skulle dröja ännu tre år. När han 1993 lämnade över till Gudrun Schyman hade världen förändrats i grunden., och till och med de mest inbitna sovjetkramare insåg att det inte längre gick att kalla sig kommunistiskt. Man fortsatte vara kommunister, men man pratade inte högt om det.

Inte heller skickade man längre hyllningstelegram till röda diktatorer på deras födelsedagar. Bara några år tidigare hade man hållit hårt på traditionerna och skickat lycka- och välgångsönskningar till såväl Rumäniens diktator Ceausescu eller Nordkoreas Kim Il Sung.

Men 1989–1990 inträffade ändå det milt sagt motsägelsefulla att trots kommunismens undergång och Berlinmurens fall så ansåg svenska folket likafullt att kommunisten Lars Werner var Sveriges populäraste politiker. Ett antal opinionsundersökningar visade detta tydligt, inklusive den mycket pålitliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet. Förklaringen till detta är tvåfaldig: Uppenbarligen gjorde de tillfrågade skillnad mellan kommunismen och kommunistledaren. Werner var långt populärare än sitt VPK, han betraktades som mer eller mindre frikopplad från partiet. Men samtidigt framstår Werners popularitet som begriplig i relation till hur djupt impopulär Socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson var vid denna tid.

Den sammantagna förklaringen till Lars Werners popularitet domineras därför av den slutsatsen att kommunismens fall i Europa betydde mindre för hur han värderades som partiledare, och att det faktum att han sågs som icke inblandad i den dåvarande ekonomiska kris som skakade landet betydde mer.

Om detta säger mest om Lars Werner eller om svenska väljare är dock oklart.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s