Ingen vann när röken skingrat sig

I samband med att nyheten om att EU-kommissionen och de 27 regeringscheferna kommit överens om en långtidsbudget, spreds snabbt olika uppgifter om vad som hade hänt och vad överenskommelsen innebar. Medialogiken förutsätter dock att den fråga ställs först som media anser vara viktigast, nämligen vem vann?

Hade det handlat om 10.000 meter skridsko hade den frågan varit överflödig. I samma ögonblick som första åkare passerat mållinjen hade svaret kunnat anges ner till sista tusendelen. Men inom politiken är det inte lika lätt. Ytterst handlar det om definitioner. Vad gör ett land till en vinnare eller förlorare i en union som består av 27 medlemsstater?

Är det inte snarare så att alla är vinnare och förlorare samtidigt, om unionen är värd sitt namn?

Utifrån ett snävt nationellt perspektiv kan den bli vinnare som smiter från notan, vilket gör att den blir förlorare som får  betala mer. Och det är så som överenskommelsen har tagits emot, som resultat av egenintresse och nationella hänsynstaganden.

Sverige vann, Danmark vann, Nederländerna vann, Storbritannien vann.

Vi – som ursprungligen inledde förhandlingarna för att se till att EU:s budget fick en modernare profil – blev vinnare för att vi sprang från notan. I slutändan var viktigare att betala mindre än att få till denna större förändring. Till priset av ett antal nationella rabatter blev det därför en överenskommelse som nu ger EU en struktur för sitt arbete som för utvecklingen bakåt.

Men utifrån ett unionsperspektiv – ett gemenskapsperspektiv – torde alla inblandade ha ett ömsesidigt intresse av att alla vinner i längden. Det vill säga ett intresse av en bättre union, inte i första hand en billigare.

Bör då den som är angelägen om att EU ska fungera bättre hoppas på att EU-parlamentet tar sitt ansvar och säger nej?

Ja – därför att överenskommelsen inte innebär någon radikal förändring av de strukturella problemen. För mycket pengar går fortfarande till fel saker. De 27 statscheferna har helt enkelt inte gjort sitt jobb för unionens bästa, utan bara sett till nationella agendor och opinionsvindar.

Nej – för trots allt finns det ett visst värde i att kommissionen och regeringscheferna kom överens. Fortsatt oförmåga skulle ha skadat anseendet genom att göra det tydligt att EU inte står för handlingskraft, utan för beslutsångest och velande.

Men det sista är en klen tröst.

Dagens Nyheters ledarsida inledde dagens huvudledare med ett beklagande som är lätt att ansluta sig till: ”Så har EU visat upp sin sämsta sida”.

Det sammantagna svaret på den inledande frågan måste därför bli – ingen vann!

Allra minst EU!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s