Missnöjets vinter ännu en gång

George Osborne, till vänster, skulle förmodligen ha en hel del att lära av finansminister Anders Borg, inte minst när det gäller att undvika missnöjets vinter.

George Osborne, till vänster, skulle förmodligen ha en hel del att lära av finansminister Anders Borg, inte minst när det gäller att undvika missnöjets vinter.

Och plötsligt var det 1978 igen. Bara så där!

35 år bakåt i tiden, och bara av den orsaken att tre versala A i rad nu ska vara två – plus en etta. Från AAA till AA1 alltså. En tidsmaskin, helt enkelt.

Vad är det som händer?

Sent på fredagskvällen kom beskedet att kreditvärderingsföretaget Moody’s nervärderade den brittiska ekonomin. Ett hårt slag, eftersom en sådan åtgärd brukar signalera att det mesta gått åt skogen långt tidigare och att det nu är dags att strama åt, skära bort och lägga ner. Finansminister George Osborne fick nyheten ett dygn före alla andra, och någon gång under dessa 24 timmar talar en hel del för att han övervägde att ta sig själv av daga med hjälp av Etonslipsen. (skolan Eton i Windsor, inte Eton skjorttillverkarna i Gånghester)

Särskilt jobbigt var det säkert, med tanke på att Osborne vid upprepade tillfällen gjort utfästelser om att han och koalitionsregeringen var beredda att försvara Storbritanniens höga klassning genom att i princip ”skära ner hur mycket som helst”. Moody’s beslut visar att man inte tror på Osbornes beslutsamhet och förmåga när det gäller att anpassa ekonomin. Det gör att frågan om vad som är fel på den brittiska ekonomin flyttas från ekonomin i sig, och istället till politiken.

Det är just denna glidning som gör att gårdagens besked fungerar som en tidsmaskin. Plötsligt befinner vi oss där, i ett kallt och lamslaget Storbritannien, som i princip frusit fast under vad som allt sedan dess kallats ”The Winter of Discontent”.  Ursprungligen är detta ett Shakespeare-citat:

Now is the winter of our discontent

Made glorious summer by this son of York;

And all the clouds that low’r’d upon our house

In the deep bosom of the ocean buried.

hämtat ur inledningen av Richard III. Men det är också så som den period kallas som kulminerade vintern 1978 och som utgjorde slutet för ”Old Labour” som politisk kraft.

Den vintern lamslogs landet av strejker. Labourregeringen under James Callaghan pressade ner lönerna i den offentliga sektorn för att på så sätt få kontroll över inflationen. Ändå sattes fem procent som en gräns för löneökningarna, vilket visar hur skör en inflationsekonomi är. När då bilindustrin, som på den tiden var stor i landet, gav de anställda ett 17-procentigt lönelyft, gick helt sonika stora delar av den offentliga sektorn ut i strejk. NHS – den nationella hälso- och sjukvårdsorganisationen – la ner all verksamhet utöver akutsjukvården. Sophämtningen slutade fungera och gatorna fylldes av sopberg. Särskilt populärt var det att som protest köra sina sopor till Whitehall och Parliament Square och där bygga allt högre barrikader mot politikerna.

Armén sattes in här och var, främst för att sköta brandförsvaret, men även för att ta över ambulanstransporterna. Det finns en gammal skröna från den här tiden som går ut på att det var begravningsarbetarnas strejk som knäckte regeringen. När landet svämmade över av ojordade kroppar var det likstanken, inte soplukten, som skulle ha fällt avgörandet. Visserligen strejkade begravningsarbetarna i Liverpool, men eftersom inte kremeringsanläggningsarbetarna strejkade så hölls i alla fall eldbegängelsen igång.

I övergången februari/mars 1979 tog strejkerna slut. Callaghanregeringen hade då förlorat såväl sitt folkliga förtroendekapital som sitt parlamentariska underlag. Senare under året blev det val och de konservativa under Margaret Thatcher fick makten på en våg av folkligt missnöje – med Labour – och förtroende – för förändringen i sig.

Det är därför det sänkta betyget känns så ödesmättat för George Osborne. Inte nog med att man har hittat Richard III:s kvarlevor under en parkeringsplats i Leicester, nu har också missnöjets vinter frusit in framtidsutsikterna och handlingsutrymmet.

Till skillnad mot 1978 ska det sägas, så omgärdas Labour under Ed Miliband inte av samma förändringsförväntningar som tories under Thatcher gjorde. Dagens situation handlar mer om ett missnöje med politiker i allmänhet, oavsett färg och fason.

Det ska också sägas att Moody’s sänkning är en liten nedjustering, som visserligen gör det något dyrare för staten att låna pengar. Men även Moody’s konkurrenter – Standard & Poor – håller på att omvärdera Storbritanniens ekonomi. Och om S&P går längre än så, vilket är troligt, så kommer situationen att bli ohållbar för Osborne. Då måste det till en nationell uppgörelse om ekonomi, oavsett vilka prestigeförluster det innebär för hela regeringen.

Dagens koalitionsregering kan mycket väl komma att anse att det i ett sådant läge vore bättre att låta väljarna avgöra väg, och i så fall utlysa nyval.

Och då är det inte 1978 längre. Utan 1979. Igen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s