Vad hände när Khemiri blev en snackis?

JONAS HASSEN KHEMIRI

Författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiris DN-artikel där han uppmanar justitieminister Beatrice Ask att byta hud med honom har blivit en så kallad snackis. På svenska betyder det att den blivit mycket läst. Men för att snabbt bli mycket läst måste snackisen ömsa skinn och bli en ”nätsnackis” – en högre existens i näringskedjan.

Detta beror i första hand på att papperstidningar inte längre anses kunna utgöra medium för att snabbt sprida information och för att skapa opinion. För sådan krävs numera ”sociala medier”.

Men vad krävs för att en snackis ska bli en nätsnackis? Varför blev denna utmärkta text ”viral”, som det så smittande heter på Mediesvenska?

Vi tar det från början. Khemiris text har polisens jakt på papperslösa i Stockholms tunnelbana som sin utgångspunkt. En i många avseenden alldeles fantastisk berättelse av litterär klass. Den är högaktuell, konfrontativ, personlig och politisk, och dess känslosamhet gör den bara effektivare som argument.

Den har allt. Ändå räcker den inte hela vägen.

Några dagar efter att Khemiris artikel var införd hade den delats mest av alla artiklar på riktigt länge. Över 200.000 hade läst den, många gillat, länkat och skickat vidare. Twittrare hade tweetat, bloggare bloggat. Men med tanke på att få människor är aktiva i sociala medier så blir artikelns genomslag bara en relativ framgång. Hade däremot antalet aktiva motsvarat medias föreställningar om nyttan av exempelvis twitters utbredning, hade man kunnat räkna annorlunda. Då hade en person som har tusen följare kunnat twittra att han eller hon gillat artikeln, och tvåhundra andra twittrare som i sin tur har femhundra följare kunnat twittrat vidare till sina följare. Snart skulle Khemiris artikel haft en helt annan räckvidd än vad den nu fått.

Khemiris text borde ha spritts mycket mer om det var mediets funktion som varit avgörande. Men visst, nätet underlättar om det ska gå fort, men har samtidigt sina naturliga begränsningar. Ytterst få människor ”finns” på twitter, och de som finns där har en förmåga att klumpa sig samman i kotterier av likasinnande. Dessutom är det få av de få som är aktiva. Oroväckande många av dem som ändå kunde ha spritt Khemiris text vidare, valde att inte göra det.

Nu är det väl så att teoretiska exempel alltid har sina mycket bestämda begränsningar. Det finns ingen automatik i detta att sociala medier i sig ger framgångar för ett budskap. Det krävs mer än möjligheter att gilla och dela. Men samtidigt är det bara att erkänna att sociala medier på sikt gör det lättare att snabbare nå fler.

Om framförallt twitters begränsningar och journalisters och medieföretags tvångsmässiga fixering vid att låta det som är en ”snackis” i sociala medier avgöra vad som är relevant även för papperstidningsjournalistiken, skriver journalisten Robert Aschberg intressant och tankeväckande. Hans slutsats är förödande för medieföretagens trovärdighet: Det journalister anser vara en snackis är sådan som är en snackis bland journalister.

En annan förklaring till framgången är att Jonas Hassen Khemiri har makt. Han är en supermakt när han skriver på DN Kultur. Han är också makthavare i det avseendet att han inte är politiker. Då hade det varit lättare att avfärda hans text som syftande till något annat, opinionsvinster, och hans genomslag hade minskat.

En tredje aspekt handlar om hans utseende och hans person. Khemiri är en vacker, sammetsögd man som klär i kulturkofta. Han skriver till en äldre moderat minister med en jämförelsevis skrumpnad framtoning, som till råga på allt säger sig ha ansvaret.

Hon må vara minister, men i jämförelse är hon maktlös – så länge han rör sig på DN Kultur och delas i sociala medier.

Ute i den asociala världen är dock allt som vanligt. I TV-soffan sitter DN:s nye chefredaktör Peter Wolodarski och jublar över att ha fått en så formidabel framgång så tidigt i sitt ledarskap. DN slår sig för bröstet i en egen nyhet där man frågar experter om varför DN lyckats på detta vis. Debattörer hänger sig åt meningsbyten och åsiktsbrottning om ”kommunikationella” revolutioner. Gamle Gutenbergs press dekonstrueras till ett hinder.

Alla är så upptagna att vittna om det ”virala” att ingen har tid att tala om det som Khemiris artikel tar upp, nämligen en strukturellt betingad rasism inom polisen och i samhället.

Men hur många delar den erfarenheten på landets redaktioner?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s