Förnyelse i förtryckets fotspår

TT-intervju-Lˆfven

När Socialdemokraterna i dag inleder sin kongress är det uppenbart att Stefan Löfven gradvis och lågmält faktiskt förvandlat partiordföranderollen något. Av praktisk och mätbar politik har han däremot inte presterat något som är värt att lyfta fram. Men när det gäller bilden av hur en ledande socialdemokrat ska vara för att väcka ett insomnat engagemang har han varit mer framgångsrik.

Kanske är det fler än PRO-generationen som nu känner sig bekväma med Löfvens lågmäldhet? Der rör ju sig lite, om än inte statistiskt säkerställt, i opinionen. I så fall kan han räkna med att överleva ett tag till, och rentav med att skörda framgångar redan i nästan val.

Men återtåget avgår inte bara från Sveavägen 68. Även om Socialdemokraterna i sina försök att återupprätta bilden av sig själva som jordens medelpunkt och alltings mål och mening har velat betona stabiliteten och regeringsdugligheten, så har aktivister av olika färg och form gjort sitt bästa för att motverka denna förändring.

Två sådana motverkare har i veckan presenterat tiopunktsprogram mot förnyelse och för att begränsa Stefan Löfvens möjligheter till att normalisera bilden av partiet. Dagens Nyheters kulturredaktion öppnade sina spalter på vid gavel för Daniel Suhonen, tidigare Tidenredaktör och nu lobbyist på tankesmedjan Katalys. Medan Aftonbladets lät Göran Greiders rödaste stjärna lysa klart på ett uppslag.

Suhonens Tio arbetspunkter för en socialism för vår tid är dock främst ett vittnesmål om vilken plats romantiken och romantiska föreställningar har för en vilsen vänster. Men Suhonen har svårt att säga något om vad Socialdemokraterna rent praktiskt ska ta sig för under de kommande åren. Däremot är hans text konkret i ett bestämt avseende – det abstrakta utgör framtidens väg.

Med poesi och vinstförbud ska en ny ordning skapas. I förlängningen också en socialistisk människa som gör som Kommunal befaller, som inte ifrågasätter vänstervalet med hänvisningar till den så otrevliga verkligheten.

Han får givetvis tycka som han vill. Och han får gärna hugga sina budord i sten. Precis som SSU i Södra Älvsborg får röra sig hemtamt med kamrathälsningar och drömmar om att upprätta folkrepubliken Sjuhärad.

ASTIN WOOD

Men varför låter Suhonens ord som när Frodo och Sam begråter sitt saknade Fylke i Sagan om Ringen? Det är vackert, det är lite vemodigt och samtidigt djupt naivt. Marknadens nazgüler sveper fram över landskapet och skrämmer skiten ur alla små. Inte ens Håkan Juholt förmår hålla upp ett paraply när det regnar så surt på socialdemokratin. Den väg som Frodo och Sam valde är dock inte aktuell för Suhonen. Just nu är den vänstra vägen den bredaste och jämnaste. Den socialdemokrat som däremot pekar på den smala och slingrande verklighetsanpassade vägen får varken gehör eller plats i pressen. Rött är det nya svarta.

Om Göran Greiders text är det inte så mycket att säga. Den är ungefär som alla Greiders texter. Rakare och tydligare än Suhonens är den dock, och inte lika romantiskt, men garanterat mer provocerande i sin hyllning till allt från Rosa Luxemburg till Hugo Chávez.

Båda har de dock det gemensamt att de rör sig mot framtiden med ryggen före. Om socialdemokratin är död, måste den återuppfinnas, skriver Greider och sveper likt Sauron med sitt brinnande öga på jakt efter hot och svagheter i tro och tanke.

Men ligger verkligen Socialdemokraternas framtid 30 till 50 år bakåt i tiden?

Dåtidens socialdemokrati formade sin politik i relation till sin samtid. Kampen mot den romantiserade bilden av kommunismen – förklädd till socialism – mobiliserade såväl elit som massor. Mycket talar för att Olof Palmes val av Socialdemokraterna hängde på dess tydliga front mot sådant förtryck.

Hur ska romantikern Suhonen och den lätt gammaltestamentlige Greider kunna återskapa de historiska förutsättningar som gav partiet dess stabila ställning, om man inte anammar dåtida partiföreträdares tydliga och distinkta avståndstagande från just vänsterns idéer och verklighetsbilder? Är det ens möjligt att tänka sig 70-talets socialdemokrati utan det ”arbetarnas och soldaternas” förtryckarimperium som byggde murar och fyllde fångläger som relief?

Att i det läget vädra gamla vaxfigurer från kommunismens bestiarium, och tro att dessa skulle kunna peka ut vägen för dagens socialdemokrater, är nog inte vad Stefan Löfven har tänkt sig som redskap för fortsatt förnyelse.

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s