Vad sysslar Tro och Solidaritet med?

De senaste dagarna har affären Omar Mustafa genomgått en tydlig förändring. Den handlar nu mindre om honom som person, hans åsikter och hans agerande, utan istället mer om partiets agerande på olika nivåer. Om detta skrev vi på ledarsidan i veckan.

Men det har också inträffat en fokusförflyttning i debatten, där Broderskapsrörelsen – numera Tro och Solidaritet – får en allt mer framträdade roll.

Det är något med Socialdemokraternas religionsavdelning som inte är riktigt friskt. Återkommande hävdar ledande företrädare att affären Omar Mustafa handlat om islamofobi. Positionen från vilken detta omdöme uttalas har varit upphöjd och något vid sidan av. Lite som en smakdomare som nöjer sig med att titta men som inte vill smaka på. På engelska brukar denna position kallas The Moral Highground, och de som brukar ställa sig där anser sig oftast ha rätt utifrån bättre utgångspunkt.

Nedifrån betraktat, oavsett om man råkar befinna sig i media eller om man deltar i ordväxlingarna på annat sätt, så framstår den upphöjda positionen dock som avlägsen och irrelevant.

Den upplevelsen består efter genomläsning av Nalin Pekguls debattartiklar, först på DN Debatt och sedan på Newsmill. Den före detta riksdagsledamoten och ordföranden för Socialdemokraternas kvinnoförbund avslöjar Tro och Solidaritets upphöjdhet som ett sätt att smita undan sitt ansvar. Själv har hon hoppat av debatten för att satsa på sitt jobb och sin utbildning. Men här gick en gräns:

”Nu gjorde jag ett undantag efter att ha läst Peter Weideruds, ordförande i Tro och Solidaritet, artikel i DN där han försvarar islamismen.  Det var att gå för långt. Han stoltserade dessutom med att han har bjudit in samma antisemit, Tamimi, som Mustafa men det var kontroversiellt inom S och vi hade en lång diskussion om det i VU och många reagerade starkt på att han blev inbjuden.”

Tro och Solidaritet har haft svårt att dra gränser mot islamismen. Inte bara när man fortfarande hette Broderskap, och strök skrivningar om homosexuellas rättigheter i ett manifest riktat till muslimska socialdemokrater. Uppdrag Granskning visade redan 2006 att troende socialdemokrater även haft svårt att hålla rågången mot exempelvis Muslimska Brödraskapet, som anses vara ursprung och inspiratör för Islamiska förbundet i Sverige. Men den relationen ansågs vara viktigare eftersom Muslimska brödraskapet antogs utgöra ett moraliskt rättesnöre för den muslimska världen.

Även andra debattörer har de senaste dagarna påpekat att Tro och Solidaritets upphöjda position inte är dem förtjänt. På DN Debatt skrev Folkpartiets talesperson i utrikesfrågor, riksdagsledamoten Fredrik Malm, så här:

”Vid ett annat tillfälle bjöd Broderskaparna in den internationellt ökände antisemiten Gilad Atzmon till Sverige för att hålla föreläsning. Atzmon har bland annat försvarat David Irving, som förnekar att några judar överhuvudtaget gasades ihjäl. Att bjuda in en sådan extremist är vettlöst, men Broderskaparna ryckte på axlarna åt den kritik som Svenska kommittén mot antisemitism förde fram.”

Det har blivit uppenbart att Tro och Solidaritet inte bara intagit en bekväm upphöjd plats utifrån vilken man sedan recenserar det som händer. Syrebristen på dessa höjder har också medfört, vilket Fredrik Malm påpekat, att man glömt bort att man fick kritik för att man så påtagligt av och till har flörtat med antisemitismen.

När sedan Peter Weiderud uttalade sig i DN om affären Omar Mustafas betydelse för partiets relationer till ”praktiserande muslimer”, så är det i det närmaste från himlens höjd han gör det:

”Nu har vi hamnat i en situation där vi som parti behöver be Sveriges praktiserande muslimer om ursäkt. När det började blåsa, blev vi så inriktade på att försvara gårdagen att vi av misstag stängde en dörr till framtiden.”

Det var just detta anspråk som fick Nalin Pekgul, även hon troende muslim, att bryta sin tystnad. Så här skrev hon i vad som var den första konkreta artikeln om varför Stefan Löfven kunde påstå att det var omöjligt för Mustafa att representera såväl Islamiska förbundet som det Socialdemokratiska arbetarpartiet:

”Islamiska förbundet är alltså snarare att betrakta som en politisk organisation än som ett trossamfund. Därför har ordföranden för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Peter Weiderud, helt fel när han på DN Debatt den 16 april hävdar att ’islamism är en politisk rörelse som söker översätta religiösa erfarenheter i muslimska majoritetssamhällen i ett politiskt program, precis som kristdemokratin i Europa’. Jag anser tvärt emot Peter Weiderud att alla demokrater bör ta avstånd från islamismen. Det är en totalitär politisk ideologi som vill utforma samhället efter månghundraåriga religiösa urkunder, begränsa kvinnors rättigheter och bestraffa homosexualitet med döden.”

På BT:s ledarsida citerade vi Pekgul i fredagens tidning. Hennes ord är de starkaste som uttalats, inte i första hand om affären Omar Mustafa, utan om vilken roll Tro och Solidariets intagit i debatten:

”För islamisterna måste det vara en stor seger när Peter Weiderud skriver på DN Debatt att Omar Mustafa företräder en stor väljargrupp och syftar på muslimerna. Vi andra muslimer känner oss omyndigförklarade när vi blir pådyvlade islamisten Mustafa som vår företrädare.”

Det är mycket kraftfullt sagt. Det är så nära en dom man kan komma över sättet att som religiös socialdemokrati ta sig rätten att tala om för andra troende vad som gäller.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s