Pizza är lagom (s)venskt

Pizza med Damberg istället för sjötunga med Hollande. En pilsner i ensamhet istället för en pint med Miliband. Sådan blev Stefan Löfvens lott när Europas socialdemokrater samlades i Leipzig för att fira det tyska partiets 150-årsdag.

De stora elefanterna hade inte tid över för ”en enkel arbetargrabb från Ådalen”.

Men, ärligt talat, är det verkligen något att yvas över att en svensk socialdemokrat inte placeras vid honnörsbordet och passas upp av de stora socialisterna? Nej, inte alls. Rubriker som ”Löfven nobbad – av europeiska S-ledare” i Expressen gör det hela till något de uteblivna middagarna inte är. Ty utgångspunkten är fel – det vore mer överensstämmande med verkligen om man ställt frågan om varför de stora socialistledarna skulle bjuda in honom.

Det handlar inte om bordsskick. Löfven har under sina år som Metallordförande lärt sig att inte stoppa kniven i munnen. Inte heller om att han somnar vid bordet, pratar för högt eller håller långa tråkiga tal. Det handlar inte om Stefan Löfven över huvud taget, utan om det faktum att svensk socialdemokrati inte är så viktig i ett europeiskt perspektiv.

Det är de svenska socialdemokraternas självbild som spökar. Den stämmer inte överens med verkligheten.

Inom brittiska Labour finns ett talesätt som handlar om att ”spela ut det svenska kortet”. Bland parlamentsledamöter och politiska påtryckare har det varit en uppgift som roterat, att med jämna mellanrum säga något positivt om svensk socialdemokrati och om den ”svenska modellen”. Inte sällan har detta blivit en börda. Mest med tanke på att svenskarna förväntar sig det. Som en av dem som ofta fått uppdraget säger: ”Svenska socialdemokrater vet alltid bäst. I synnerhet vet de bäst vad vi ska göra för att vi ska bli lika bra som de”.

Det tycker inga andra socialdemokrater i Europa. Inte ens i våra nordiska grannländer står svenska sossar högt i kurs. Tvärtom ser man sina svenska bröder och systrar som beskäftiga storasyskon, och som ständigt kräver uppmärksamhet för vad de gör.

Man ska vara försiktig med att använda begreppet ”bokstavsbarn”, men inte minst norska socialdemokrater säger ofta att deras svenskarna lider av SAP-syndromet.

Självtillräcklighet är inget trevligt bordssällskap.

Då är en pizza med Damberg mycket enklare.

 

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s