Schulman, Björk och barnen

Bild
”Vi skadar våra barn – men det är inte vårt fel. Vi är tvingade att göra det,” skriver krönikören Alex Schulman i Aftonbladet. Han berättar om sin dotter elva månader gammal och om hur viktigt det är att barn i den åldern får en vuxens hela uppmärksamhet.
Därför finner han tanken på att lämna henne till förskolan inte bara fel utan ”direkt motbjudande”.
Men, konstaterar Schulman, ändå är det vad de flesta föräldrar gör. Trots att de inte vill, trots att barnen gråter när de går, trots att föräldrarna gråter i bilen på väg till jobbet.

Schulman skulle önska att alla hade möjlighet att vänta med att lämna barnen tills de är åtminstone två år gamla och avslutar med att föreslå att Reinfeldt kunde ”skita” i de där skattesänkningarna och istället lösa problemet.
Schulmans resonemang haltar en smula. Det är ju Alliansen, inte den skattehöjande oppositionen, som vill göra det möjligt för föräldrar att vara hemma längre. Vårdnadsbidraget må ligga på en blygsam nivå, men till och med på den nivån är det ju ett rött skynke för oppositionen.

Men om man bortser från vilket parti som vill göra vad så finns det något bekant i Schulmans text. Den påminner om den på sin tid omstridda texten från Nina Björk. Nina Björk skrev också om de små barnen som lämnas på dagis (det här var 2005, på den tiden sade man ”dagis” inte ”förskola”). Det gav kvinnor frihet, men ”…samtidigt som vi är fria så har vi lite, lite ont i magen”.

Nina Björk fick extremt mycket kritik för den texten. Hon, författaren till feministbibeln Under det rosa täcket kallades för svikare och det raljerades över det där magonda och att Nina Björk inte förstod att hon nu förstörde den viktiga kvinnokampen om rätt till heltid.
Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att hon var modig. Hon försöka starta en diskussion om varför vi har så svårt för att ta barns behov på allvar, om vad frihet egentligen är och om det där oberoendet är så eftersträvansvärt i alla lägen.
Alla har inte ont i magen och alla gråter inte. Barn är olika och föräldrar är olika. Ändå tas det förvånansvärt lite hänsyn till det. Rapporterna om att en allt större andel av ettåringarna finns i den kommunala barnomsorgen tolkas som en framgång, ett sätt att ge fler möjlighet till tidigt lärande. Diskuteras det brister i ettåringarnas värld så handlar det oftare om att de behöver möta mer utbildad personal, inte om att de skulle behöva mer tid med sina föräldrar.

Familjepolitik blir sällan något stort ämne i valrörelsen och det blir det säkert inte den här gången heller. Schulman har redan fått gliringar om att han låter som en kristdemokrat (det är en förfärlig anklagelse för en Aftonbladetkrönikör) men egentligen är det väl inte det han gör. Han låter som en orolig förälder och han är säkert inte ensam.

(Katarina Larsson)

 

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s