Vakna väljare, sovande svenskar

Att följa det tyska förbundsdagsvalet har varit intressant. Inte minst på grund av att det som hänt i årets valrörelse är en försmak av framtiden. Men först börjar jag i en del av valrörelsen, nämligen där det tyska mött det svenska. Tidigt förvånades jag av att så få journalister och kommentatorer verkade förstå vad europeisk kristdemokrati är och hur denna politiska tradition skiljer sig från sin svenska och nordiska motsvarighet.

I Tyskland är det CDU som är statsbärande. Normalt ett problematiskt begrepp, då statsbärande många gånger uppfattas som synonym till statsägande. Det vill säga att vara det parti som i hög utsträckning anger tonen för vad som är ”det rätta”. Med rötterna i katolsk socialpolitisk reformrörelse under senare hälften av 1800-talet har kristdemokratin dominerat på kontinenten. Det har varit en tydlig riktningvisare och skapare av den europeiska välfärdsstaten, och har till skillnad mot den svenska modellen bättre lyckats ta till vara på breda samhällsgruppers intresse av delaktighet och ansvarstagande.

Denna politiska inriktning bygger på ansvarstagande för de framgångar som samhället redan har vunnit, och på förmågan att ta nya steg framåt utan att äventyra möjligheten till alternativa lösningar. Europeisk kristdemokrati är inte den enda vägens politik.

En som förstått vilka dimensioner som ryms i ordet kristdemokrati på kontinenten, och särskilt i Tyskland, är förre EU-parlamentarikern Jan Andersson (S) i Helsingborg. På sin blogg skriver han idag följande:

”… det kristdemokratiska partiet skiljer sig en hel del från de svenska moderaterna. T.ex när det gällde Laval-frågan stod de tyska kristdemokraterna betydligt närmare oss socialdemokrater än de svenska moderaterna.”

Men när tysk politik uppmärksammas i Sverige så är denna aspekt av dominans och bred förankring som bortblåst. Då är det istället så att denna tradition av ansvarstagande, samarbete och stabila framsteg ett problem.

När förläggaren och kulturpersonligheten Svante Weyler, som verkligen kan Tyskland, skriver i Expressen så gör han det utifrån en socialdemokratisk agenda. Han lånar röster av flera aktiva socialdemokrater på vänsterkanten för att få fram bilden av att CDU medvetet skulle ha kört med ”dumning down”-taktik den här gången; Ju färre som röstar desto bättre.

Så här låter han partiveteranen Walter Stützle säga:

– Man måste ta av sig hatten för Merkel, hon har lyckats med det som ingen annan har lyckats med i tysk efterkrigspolitik. Hon har sövt ner ett helt folk. Ni har jobbat hårt, säger hon till oss, ni har gjort er förtjänta av lite vila. Sätt er i solen, ta en tupplur, Mutti är hemma nu, jag kommer snart med lite soppa.

Samma tema har Aftonbladets ledarsida lämnat utrymme åt, vilket i och för sig är rimligt att förvänta sig. Kan man inte förklara bort en ledade center-högerpolitikers framtoning på annat sätt, så kan man lika gärna säga som Stützie att Angela Merkel har sövt ner folket.

Om tyska väljare föredrar kristdemokratiskt framåtskridande framför vänsteralternativa utvecklingsmodeller så torde det väl också synas i valresultat. Och årets valresultat är ju just detta, en bekräftelse på att det är Merkels modell som har den största samhällsförankringen.

Detta beskriver Weyler som ett tillstånd av sömn! Hade man varit vakna hade vänstern vunnit!

En sådan verklighetsbild kan säkert fungera som tröst och ursäkt för dåliga vänsterval – alla vänsterpartiet gick dåligt i år – men den berättar ju först och främst något om betraktaren.

Att han ser det han vill se, oavsett vad som sedan har hänt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s