Monthly Archives: september 2013

Löfven och riskkapitalet sitter i samma båt?

Stefan LöfvenPolitik i valtider handlar om att skapa vad PR-konsulter kallar ”en trovärdig berättelse”. Om väljarna känner igen sig i ett partis beskrivning av verkligheten kommer partiet att få väljarnas röster. Men det handlar också om att angripa motståndarna genom att få väljarna att associera dessa med det som anses dåligt.

Under valrörelsen 2006 tipsades många nyhetsredaktioner anonymt om att Fredrik Reinfeldt skulle ha anlitat svart arbetskraft. Senare visade det sig att dessa ”tips” hade skickats av en socialdemokratisk partitjänsteman. Inför stundade valrörelse har de rödgröna lärt sig att inte komma med direkta personangrepp, utan istället att skapa en berättelse som går ut på att allt i Sverige är dåligt eftersom välfärden har ”sålts ut” till riskkapitalister.

Förenklat är ett riskkapitalbolag ett bolag som under en tid investerar i ett företag för att dra sig ur när man har gjort vinst på sin investering. Kritikerna anser att detta är förkastligt – om det rör sig om sjukhus, skolor eller ålderdomshem. Men i grund och botten handlade det mest om en aversion mot utomstående aktörer och ”riskkapitalbolag” har blivit ett samlingsnamn för dessa.

När Stefan Löfven efterträdde Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna krävde han en blocköverskridande överenskommelse för att bolagens verksamhet skulle regleras. Att han själv i tysthet har övergett förslaget är fullt förståeligt, om man betänker att fackföreningsmannen Löfven 2009 var den som återaktiverade IF Metalls eget riskkapitalbolag Metallica Invest. Bolaget som ursprungligen grundades på 1990-talet investerar idag i ”industriell utveckling”. Dess namn som påminner om den amerikanska hårdrockgruppen med nästan samma namn, har också renderat en del arga brev från amerikanska advokater.

Idag förvaltar fackets riskkapitalbolag en del av IF Metalls strejkkassa och man får hoppas att de sköter det bättre än sina presskontakter. Visserligen har bolaget en hemsida där numret till vd:n Anders Frick återfinns, men när man ringer visar det sig att denne har gått i pension. Men hemsidan listar också bolagets investeringar och bland dessa återfinns Time Care som är ett dotterbolag till en brittisk koncern som arbetar med schemaläggning på bland annat sjukhus.

Enligt egen utsago har Time Care samarbetat med en rad svenska vårdaktörer som Attendo och Carema. Med sitt system för schemaläggning har de hjälpt till att förbättra kvalitén inom välfärden, och det är beklagligt att Löfvens tilltänkta regeringspartner Vänsterpartiet vill förbjuda att liknande bolag etableras. Men förhoppningsvis kanske Löfven kan bryta sin tystnad och klargöra att om riskkapitalism är gott nog för IF Metall är det också gott nog för Sverige.

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Staten ska inte äga bank

Nordea

Igår meddelade regeringen att man hade man sålt statens resterande aktier i banken Nordea. Finansmarknadsminister Peter Norman beskrev också motivet bakom försäljningen som att: ”Statens roll är att reglera bankerna, inte äga dem”.

Metaforiskt kan det ses som ett ceremoniellt slut på borgerlighetens förbannelse att alltid vara i opposition och när man – stundtals – befann sig i regeringsställning, att försöka vara lika goda ”sossar som sossarna själva”.

När Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna 1976 bildade den första borgerliga koalitionsregeringen under efterkrigstiden, tilläts Moderaterna att medverka på villkoret att man skulle föra ”mittenpolitik” och inte ”högerpolitik”. När partiledaren tillika ekonomiministern Gösta Bohman, motsatte sig att regeringen betalade understöd till döende industrier såg industriminister Nils G. Åsling (C) till att Moderaternas inte informerades om beslutet.

Frustrationen över ”Kris-Nisse”, som Bohman kallade Åsling, och över avsaknaden av borgerlig politik, kan man läsa om i den tidigare partisekreteraren Lars Tobissons biografi Gösta Bohman: Ett porträtt av en partiledare (Atlantis, 2013). Men de andra borgerliga partiernas vilja att kopiera Socialdemokraterna gav också Bohman möjlighet att profilera Moderaterna och lade grunden till att Carl Bildt blev statsminister 1991. I Bildts regering innehade Bo Lundgren posten som skatteministerminister med ansvar för bland annat banksektorn.

I sina memoarer När bubblan brast: Om den svåraste finanskrisen i Sveriges historia (DN, 1998) om den efterföljande bankkrisen ber Lundgren halvt om ursäkt för att han genom en serie statliga krisåtgärder bidrog till att staten istället för att minska sitt ägande i Nordbanken, som sedermera blev Nordea, kom att bli ensam ägare. Det bästa hade enligt Lundgren varit att ”staten varken hade ägt Nordea eller de andra helt eller delvis statliga finansiella företagen”. Det faktum att man gick in som ägare var en panikåtgärd, som tillsammans med övriga krisåtgärder bidrog till en skamkänsla som varade fram till Alliansens seger 2006.

Länge skämdes man ”så jävla mycket”, för att citera tidigare S-statsministern Göran Perssons förklaring till att det tog 12 år för borgerligheten att åter få väljarnas förtroende. Idag skäms man inte längre och ett tecken på detta är att man har sålt kvarvarande aktier i Nordea. Ty staten ska inte äga banker.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Leva som man lär?

Folksam

I nuläget tycks det vara högsta mode bland en del vänsterdebattörer att klaga över vinster i välfärden. Det har till och med startats ett – förment opolitiskt – uppror mot att skolor och sjukhus skulle få gå med vinst. Men vid en närmare granskning visade sig upprorets initiativtagare ha så pass vänsterextrema åsikter att Socialdemokraterna under tidigare ledare som Ingvar Carlsson och Göran Persson – metaforiskt – inte skulle ha tagit i dem med tång.

Anledningen till att vinstkritik är på modet är att exempelvis friskolor till skillnad från kommunala skolor måste se till att intäkter matchar utgifter. Sålunda har friskoleföretag gått i konkurs när de inte visat sig ekonomiskt hållbara. Ett sådant var John Bauer – koncernen, JB, vars konkurs genererade vad man skulle kunna kalla skadeglädje bland valfrihetens belackare. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven ägnade en stor del av sitt sommartal till att presentera Lex JB som är ett lagförslag vilket innebär att kommuner skulle kunna inlägga sitt veto mot nya skolor. Han refererade även till JB:s tidigare vd som ”den där moderaten”.

Vad Löfven och andra glömde nämna är att de flesta JB skolor idag har fått nya ägare och att ledningen gjorde allt som stod i dess makt makt för att undvika konkursen. Inom den privata sektorn finns nämligen inte lika många livlinor och resurser att ösa ur som det gör inom stat och kommun.

Nu har dessutom framkommit att arbetarrörelsens eget försäkringsbolag Folksam köpt in sig i en bank som också hade intressen i JB. Köpet har kunnat ske tack vare ett avancerat riskkapitalupplägg, och på direkta frågor kunde flera av Folksams styrelseledamöter inte ge något svar på hur det hade gått till.

Tyvärr är det inget nytt att Folksam inte lever som man lär. På 1980-talet myntade dåvarande LO-ordförande Stig Malm uttrycket ”finansvalpar” som ett nedvärderande uttryck för att beskriva dem som arbetade inom den nyligen avreglerade valuta – och börshandeln. När det senare visade sig att Folksam där Malm själv var styrelseordförande hade förlorat 276 miljoner på misslyckade spekulationer på penningmarknaden gjordes allt för att tysta ned historien.

Det är därför sorgligt att konstatera att man fortfarande inte har lärt sig att leva som man lär. Men det öppnar också för en fråga: Om Socialdemokraterna och LO:s eget försäkringsbolag tycker att det är okej med riskkapitalister kanske väljarna också kan få tycka det?

(David Lindén)    

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Skånepolisen: 2000-talets Kling och Klang?

KLING-O-KLANG
Gårdagens avslöjande om att polisen i Skåne systematiskt har kartlagt romer i ett register som döpts till ”Kringresande” skulle kunna vara hämtad från Astrid Lindgrens sagor om Pippi Långstrump. Övernitiska poliser som noterar allt, inklusive spädbarn och avlidna och som när de avslöjas saknar förmågan att svara på frågor och ge samstämmiga svar. Skånepolisens informationsdirektör Lars Förstells kommentar till avslöjandet förtjänar att återges i sin helhet: ”Jag har förståelse för att man kan reagera på uppgifterna som de är beskrivna i Dagens Nyheter. Vi jobbar just nu på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods som man annars skulle göra.”
 
Skrattet fastnar dock i halsen när man betänker att systematisk förföljelse och diskriminering av romer är en svensk tradition med anor från Gustav Vasa och att romer jämte judar var den grupp som systematiskt utrotades under förintelsen. Det är dessutom uppenbart att Skånepolisen är i starkt behov av kommunikationsträning då de inte verkar förstå att många människor är rättmätigt förbannade.
 
Förvisso har svensk polis ett svårt uppdrag eftersom att de ska bekämpa organiserad brottslighet som idag tenderar att vara global. Systematiska kartläggningar har också gett lyckat resultat när det gäller att bekämpa maffian i exempelvis Södertälje. Men även hårdhudade poliser bör inse att metoder som inte går att motivera inför allmänheten – vilka är polisens arbetsgivare – är metoder som man inte ska använda om man vill ha kvar allmänhetens förtroende.
 
Detta har inte Skånepolisen förstått och de har nu tack vare sin egen dumhet gett romer en ytterligare anledning till att misstro inte bara polisen, utan hela myndighets-Sverige.
 
Förhoppningsvis kan dock avslöjandet leda till en bättre debatt om polisen och polisens roll i samhället. Men då måste polisen i Skåne ta till en ärlig och rak krishantering. Det går inte att mumla om ”gallring” och ”misstag”. Ett första steg skulle vara att faktiskt ta reda på hur många listor som finns och efter det bör rikspolischefen Bengt Svensson ta kontakt med Romska riksorganisationen och å polisens vägnar be om ursäkt.

(David Lindén)

PS: Läs mer på BT:s ledarsida i morgon om medlöparnas ansvar för att romer systematiskt registrerats.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Reinfeldt gratulerar!

”Jag vill gratulera Angela Merkel och CDU till det framgångsrika valresultatet. Angela Merkel har spelat en viktig roll i den europeiska krishanteringen och jag ser fram emot att fortsätta det nära samarbete som vi haft under alla år, främst inom EU-samarbetet men också på det ekonomiska området och i synen på en jobbskapande politik.”

Skriver moderatledaren och Sveriges statsminister i ett pressmeddelande på söndagskvällen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Uppdaterat: nu väntar förhandlingar om makten

” … när jag landar där kanske vi ser konturerna av hur dagens viktiga val till förbundsdagen i Tyskland har utfallit.” Utrikesminister Carl Bildt bloggar på väg till USA och FN:s generalförsamling. Snart är det läge att väcka den före detta moderatledaren med orden ”vakna Carl, hon vann!”.

Får han en chans att äta frukost på Manhatten med statsminister Fredrik Reinfeldt under måndagsmorgonen, som ska tala till världen senare under dagen, kan ju båda tala om det fascinerande valresultatet. Dagens CDU har till och med överträffat Helmut Kohls valframgångar i början av 90-talet.

Det mesta talar nu för att Angela Merkel och hennes CDU kommer att bjuda in Socialdemokraterna till förhandlingar om att bilda en stor koalition. ”Det är hon som har bollen”, sa s-ledaren  Peer Steinbrück när han fick frågan om Socialdemokraterna kommer att säga ja till att ingå i Merkels regering

De båda höga svenska herrarna lär knappast sätta kaffet i vrångstrupen för det. Stora koalitioner är ingen nyhet i Tyskland. Det har hänt flera gånger tidigare att de två största partierna enas om regeringsbildande och gemensam politisk plattform. Om en sådan blir verklighet redan nästa vecka får den nya regeringen ett väljarunderlag på cirka 68 procent.

En sådan regering får alltså all anledning att representera tyskarna på ett ansvarsfullt och stabilt sätt. För att sådana förhandlingar ska lyckas den här gången – Socialdemokraterna fick betala ett högt pris för den förra – måste olika intressen tillgodoses.

1. Det måste synas att Socialdemokraterna vinner på samarbetet. Ansvarstagande är nog bra, men partiet har svårt att se väljarna i ögonen om en röst på S inte ska visa sig vara en röst på ett parti som lägger sig på rygg för matte Merkel. Det uppstår lätt en stämning av att partiledningen säljer sig och partiet för ett antal ministerplatser.

2. CDU kommer inte att släppa ifrån sig något i reformväg som inte passar in i partiets traditionella statsbärande profil. Troligtvis kommer en svartröd regering att införa en mera strikt form av minimilön, men knappast till den nivå som Socialdemokraterna gått till val på. Däremot kan det mycket väl bli fråga om fler tillväxtsskapande statliga satsningar, något som Socialdemokraterna lär uppskatta.

3. Båda partierna har dock det gemensamt, att med ett sådant regeringsunderlag finns det all anledning att vara väldigt nöjda och noga med att skapa enighet bakom den Europapolitiken man avser att föra. Därmed lär den knappast bli annorlunda än dagens.

Men det ska sägas att det inte skulle förvåna om Socialdemokraternas inre motsättningar kommer att leda till själva förhandlingsprocessen blir svårare än tidigare. Varje förslag kommer att vägas och de som förlorar i den inre kampen lär utmana om makten med argument om att nuvarande partiledning är för eftergiven. Därför kan det vara frestande för Angela Merkel att bygga sin och CDU:s makt på hoppande majoriteter, och kunna räkna med att Socialdemokraterna i förbundsdagen ställer upp och har lättare för att göra upp i enskilda frågor än att tvingas acceptera ett helt politiskt program.

Men det är knappast den vägen som Angela Merkel kommer att gå. I linje med sin personlighet kommer hon garanterat att överväga fördelarna med att sälja hela matsilvret till Socialdemokraterna för att få en mandatperiod där hon har en majoritet i förbundsdagens båda kamrar. En maktuppgörelse med Socialdemokraterna kan nog komma att innehålla sådant som normalt hade varit svårt att svälja, men som nu slinker ner som inget – om man därmed får garantier för att förbundsrådet inte krånglar.

Uppdatering: Stefan Kornelius, som är journalisten som skrivit Angela Merkels officiella biografi, postade följande på The Guardians valblogg om vad som nu står att vänta. Det är inte så dumt tänkt: ”Even if she could govern on her own, she will need the Social Democrats’ vote in the second chamber, the Bundesrat, for major domestic legislation. Also, the most pressing issues in Europe require a larger consent in the Bundestag. Merkel’s big goal will be a major structural reform within the EU. To achieve this she might even be forced to change the German constitution and put it to a vote to the German people.”

Därmed är det upplagt för nästa dilemma: Ska en svartröd regeringskoalition stå på samma sida i en konstitutionellt avgörande fråga? Klarar Tyskland av att konfliktlinjen mellan partierna flyttas från att stå mellan de två huvudmotståndarna till att stå mellan å ena de två stora partierna och å andra sidan mellan små utrerade alternativ som Die Grüne, Die Linke och rentav Afd?

Om detta återkommer vi!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vakna väljare, sovande svenskar

Att följa det tyska förbundsdagsvalet har varit intressant. Inte minst på grund av att det som hänt i årets valrörelse är en försmak av framtiden. Men först börjar jag i en del av valrörelsen, nämligen där det tyska mött det svenska. Tidigt förvånades jag av att så få journalister och kommentatorer verkade förstå vad europeisk kristdemokrati är och hur denna politiska tradition skiljer sig från sin svenska och nordiska motsvarighet.

I Tyskland är det CDU som är statsbärande. Normalt ett problematiskt begrepp, då statsbärande många gånger uppfattas som synonym till statsägande. Det vill säga att vara det parti som i hög utsträckning anger tonen för vad som är ”det rätta”. Med rötterna i katolsk socialpolitisk reformrörelse under senare hälften av 1800-talet har kristdemokratin dominerat på kontinenten. Det har varit en tydlig riktningvisare och skapare av den europeiska välfärdsstaten, och har till skillnad mot den svenska modellen bättre lyckats ta till vara på breda samhällsgruppers intresse av delaktighet och ansvarstagande.

Denna politiska inriktning bygger på ansvarstagande för de framgångar som samhället redan har vunnit, och på förmågan att ta nya steg framåt utan att äventyra möjligheten till alternativa lösningar. Europeisk kristdemokrati är inte den enda vägens politik.

En som förstått vilka dimensioner som ryms i ordet kristdemokrati på kontinenten, och särskilt i Tyskland, är förre EU-parlamentarikern Jan Andersson (S) i Helsingborg. På sin blogg skriver han idag följande:

”… det kristdemokratiska partiet skiljer sig en hel del från de svenska moderaterna. T.ex när det gällde Laval-frågan stod de tyska kristdemokraterna betydligt närmare oss socialdemokrater än de svenska moderaterna.”

Men när tysk politik uppmärksammas i Sverige så är denna aspekt av dominans och bred förankring som bortblåst. Då är det istället så att denna tradition av ansvarstagande, samarbete och stabila framsteg ett problem.

När förläggaren och kulturpersonligheten Svante Weyler, som verkligen kan Tyskland, skriver i Expressen så gör han det utifrån en socialdemokratisk agenda. Han lånar röster av flera aktiva socialdemokrater på vänsterkanten för att få fram bilden av att CDU medvetet skulle ha kört med ”dumning down”-taktik den här gången; Ju färre som röstar desto bättre.

Så här låter han partiveteranen Walter Stützle säga:

– Man måste ta av sig hatten för Merkel, hon har lyckats med det som ingen annan har lyckats med i tysk efterkrigspolitik. Hon har sövt ner ett helt folk. Ni har jobbat hårt, säger hon till oss, ni har gjort er förtjänta av lite vila. Sätt er i solen, ta en tupplur, Mutti är hemma nu, jag kommer snart med lite soppa.

Samma tema har Aftonbladets ledarsida lämnat utrymme åt, vilket i och för sig är rimligt att förvänta sig. Kan man inte förklara bort en ledade center-högerpolitikers framtoning på annat sätt, så kan man lika gärna säga som Stützie att Angela Merkel har sövt ner folket.

Om tyska väljare föredrar kristdemokratiskt framåtskridande framför vänsteralternativa utvecklingsmodeller så torde det väl också synas i valresultat. Och årets valresultat är ju just detta, en bekräftelse på att det är Merkels modell som har den största samhällsförankringen.

Detta beskriver Weyler som ett tillstånd av sömn! Hade man varit vakna hade vänstern vunnit!

En sådan verklighetsbild kan säkert fungera som tröst och ursäkt för dåliga vänsterval – alla vänsterpartiet gick dåligt i år – men den berättar ju först och främst något om betraktaren.

Att han ser det han vill se, oavsett vad som sedan har hänt.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized