Russell Brand och vänsterns behov av auktoriteter

Brand

När den dåvarande socialdemokratiske partiledaren Ingvar Carlsson 1992 bjöds in för att förhandla med Carl Bildts borgerliga regering om ett ekonomiskt krispaket, fanns det röster inom Socialdemokraterna som ansåg att man inte skulle ”hjälpa borgarna”. Anledningen var att borgarna inte hade hjälpt Carlsson 1989 då hans regering tvingats avgå efter ett nederlag i riksdagen. Kritiken 1992 bemötte Carlsson genom att betona vikten av att ta ”politiskt ansvar” och han hänvisade till det brittiska Labourpartiet som befunnit sig i opposition sedan 1979, och skulle fortsatta att göra det fram till 1997.

På grund av att de inte hade velat ta och därför inte heller blivit erbjudna någon form av politiskt ansvar.

Carlsson förstod att ju längre en rörelse eller idéströmning befinner sig i politisk opposition, desto svårare blir det att ta ansvar när man väl får någon form av reellt inflytande. Det är en lektion som det tog den brittiska socialdemokratin 18 år att lära sig, och det är dessutom en lärdom som dagens brittiska och svenska vänster bör ha i åtanke.

Nu riskerar man att gå i den fälla som Carlsson varnade för.

Ett tecken på detta är vänsterns närmast desperata jakt på talespersoner. I Storbritannien har man hyllat komikern Russell Brand sedan denne bestämt sig för att uppmana till en ”revolution” – genom röstskolk. Det är intressant att en komiker nu betraktas som en politisk tänkare.

Hans budskap inte är originellt, utan något som man ofta hör från lätt överförfriskade statsvetarstudenter med anarkismsympatier. Brand har också fått mothugg av komikern Robert Webb som i en replik nyktert konstaterade att man aldrig skriver protestsånger om de politiska reformer som hjälper den stora allmänheten.

Tyvärr är det inte bara den brittiska vänstern som med ljus och lykta letar efter officiella representanter. I Sverige har kändisjournalister som Fredrik Virtanen, Andres Lokko och Alex Schulman befordrats från skvallerskribenter till politiska auktoriteter. Höginkomsttagaren Virtanen anser att skattesänkningar för 90 % av Sveriges arbetande befolkning är en förolämpning, Lokko kan i bokform ljuga om brottsligheten i London – när han motbevisats av debattören Johan Norberg avspisas denne av Aftonbladets krönikör Katrin Kielos som en ”glatt studsande” liberal – och Alex Schulman är i kraft av sitt föräldraskap expert på barnomsorg. När han sedan bemöts i en saklig ton av debattören Sakine Madon återfaller han i den mobbning som en gång gjorde honom till kändis, då han deklarerar att han minsann inte tror ”att Sakine Madon är dum i huvudet”.

Gemensamt för dessa vänsterns nya politiska filosofer är att de tenderar att skildra sin egen ungdom med ett romantiskt skimmer. Om man är elak skulle man kunna säga att dessa medelåldersmän saknar sin egen ungdom. Därför har de inte heller genomtänka idéer när det gäller framtiden. Förvisso kan man förlåta dem för detta, men det är också något som deras läsare bör ha i åtanke.

Ty bara för att man är kändis betyder det inte att man är expert på framtiden.

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s