Det är åskådarnas tystnad vi ska minnas

GEO

En folkmassa följer bränderna och plundringen av judiska butiker i Berlin under den så kallade Kristallnatten 9 och 10 november 1938. Foto Scanpix

I lördagens Svenska Dagbladet skriver Ricki Neuman i en krönika om problemet med minnet av den så kallade Kristallnatten som inträffade 9 och 10 november 1938 i Tyskland: ”Kristallnatten är ett alldeles för vackert och poetisk ord, som titeln på en gammal barnbok, och det leder alldeles fel, som om det väsentliga är alla fönsterrutor som krossades, och allt glassplitter som hamnade på gatan i stora glittrande högar.”

Bortsett från den förskönande omskrivningen ”Kristallnatten” – en uppfinning av nazisterna själva – har händelserna i sig kommit att förstås som det enskilda tillfälle då den nazistiska regimen i Tyskland på ett särskilt och mycket konkret sätt släppte loss terrorn mot judarna. Denna bild är visserligen sann i det avseendet att terrorn tilltog därefter. Men det som  hamnar i skymundan när man fastnar vid själva händelserna är att man bortser från att det judiska folket redan var en förföljd och terroriserad del av befolkningen. Arresteringarna, skadegörelsen, bränderna, morden, misshandeln och våldtäkterna hade snarare den innebörden att de ökade det redan stora avståndet till övriga samhället.

Detta förhållningssätt känns igen, och var ett sedan länge vanligt förekommande inslag i antisemitismens Europa. Målen för sådana pogromer var att särskilja befolkningsgrupper socialt, ekonomiskt och kulturellt. Det som inträffade den natten var att över 400 judar dödades och att över 30 000 judiska män sattes i koncentrationsläger. närmare 8000 judiska butiker förstördes och plundrades och 1400 synagogor över hela Tyskland brändes ner. Våldet var således en handfast demonstration av att judar var annorlunda, mindre värda, ej att betrakta eller behandla som medborgare, och att den som solidariserade sig med judarna kunde råka ut för samma sak. 

”Att kalla allt det för Kristallnatten, ja, det låter som ett undvikande, en förskönande omskrivning, lite grand som att kalla Förintelsen för Endlösung der Judenfrage eller som att kalla mord med hjälp av gas för Sonderbehandlung.”

I texten sätter Ricki Neuman även fingret på de som annars brukar slippa uppmärksamheten, nämligen påhejarna och åskådarna. Minnesdagen för Kristallnatten – som bättre borde kallas Novemberpogromerna – är därför en lämplig tidpunkt för att uppmärksamma alla dem som valde att inte reagera på övergreppen.  Ty det var det tyska folket som var målet för våldet; hur långt kunde nazisterna gå innan tyskarna reagerade negativt på förföljelserna av judarna?

Man kunde gå långt. Mycket längre än någon annan regim hade gått tidigare. Novemberpogromerna ska uppmärksammas för just detta, att så få reagerade:

”Just då och där började Förintelsen, även om nazisterna ännu inte hade kommit på hur man de facto skulle genomföra utrotningen.”

(Mikael Hermansson)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s