Hellre bondförnuft än partbistånd

Ingvar-Carlsson-och-Mugabe
Det är klokt att den centerpartistiska riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani har valt att ta time out då hon misstänks för bedrägeri i samband med ett partifinansierat biståndsprojekt i Irak. Enligt åklagaren ska totalt 3,2 miljoner kronor ha gått till ett politiskt parti där Al-Sahlanis far har en framträdande roll. Men oavsett om förundersökningen leder till rättegång eller inte bör detta bli startskottet för en diskussion om svenskt partibistånd.
 
Att våra riksdagspartier kan använda skattepengar för att finansiera ”demokrati” i andra delar av världen är i princip en kvarleva från kalla kriget. Troligtvis var det en kompromiss för att blidka de borgerliga partierna då Socialdemokraterna tenderade att kunna sköta sitt bistånd via Utrikesdepartementet. Men redan på 1990-talet visade det sig att partibiståndet inte gick till demokratiutveckling, utan snarare till politiska partier som inte hade annat gemensamt med sina svenska bidragsgivare än sina namn.
 
Dessutom har professionella biståndsorganisationer kritiserat partiarbetet som rent ut sagt oprofessionellt. Förvisso förtjänar de också kritik då de kan vara politiserade, men tillskillnad från våra riksdagspartier tenderar de att permanent vistas i mottagarländerna och kunna språket och känna till kulturen.
 
I början av 2000-talet skulle exempelvis Miljöpartiet sprida demokrati i Baltikum och deras arbete sköttes av representanter som varken kunde minoritetsspråket ryska eller hade kunskap om lokala sedvänjor. De enda som i någon mån lyckades i området var Folkpartiet och Moderaterna som alltsedan 1980-talet hade engagerat sig för länderna och vars arbete också sköttes av exilbalter.
 
Bistånd är en process som tar tid. Det räcker inte att några gånger resa till mottagarlandet och sedan öppna plånboken. Vidare är det tveksamt att ens ha ”demokratiarbete” som en målsättning då man bör fokusera på konkreta saker som utbildning och infrastruktur. Ty sköter man inte arbetet korrekt riskerar man korruption och att vad som skulle innebära mer demokrati i själva verket genererar motsatsen. Ett första steg i en vettig biståndspolitik är därför att man överlämnar arbetet till experterna.
 
Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s