Stakset och Timbuktu: Läs Machiavelli!

Om man ska engagera sig politiskt bör man lära sig att respektera sina motståndare. Det betyder inte att man behöver tycka om deras politik eller företrädare, utan att man inte ska betvivla att motståndarlaget, likt en själv, också tror sig sitta inne med de bästa lösningarna för framtiden. Förvisso kan det låta som en självklarhet, men det är ett synsätt som tar tid att lära sig då drivkraften att engagera sig politiskt, ofta bottnar i att man är passionerad över sina egna idéer och därmed hyser en aversion mot dem som tycker olika.

Det händer också att man så till den grad avskyr sin motståndares politik att man inte förstår hur man ska bemöta den, vilket Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan tjäna som ett exempel på. I sin iver att bemöta rasism och främlingsfientlighet hemfaller vissa åt taktiker som tilltalar det egna laget, men som definitivt inte kommer att övertyga någon som röstar på SD.

Ett sådant exempel är att SVT upplåter utrymme till hiphopgruppen Kartellen och deras nya låt ”Svarta duvor och vissna liljor”. Musikaliskt kan undertecknad inte invända mot låten, men då den handlar om att slå ned Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är den i nuläget synnerligen politiskt olämplig. Men självfallet ska inte SVT ta ställning till politiskt innehåll när det gäller kulturell utövning, men hela affären blev politisk då man i försvaret för låten kan ana undertoner. Det är beklagligt, speciellt för dem som ansåg att de tre Sverigedemokrattopparnas beteende på Kungsgatan i Stockholm var förkastligt, ty nu spär detta på den offerstämpel som SD vill odla för att få ökad sympati. Dessutom blir det inte bättre av att gruppens frontfigur Sebbe Stakset i en intervju i Dagens DN, framstår som den schablonbild av ”hiphoppare” som bland annat Smålandsposten tidigare har velat marknadsföra.

Stakset har ett förflutet som bland annat inkluderar brott och öppet homofobiska
åsikter som han torgfört på sociala medier. Men nu får han tala ut i sällskap av en sympatiskt inställd kulturjournalist. Idag mår han bra och ”går i kyrkan” om söndagarna, men han skäms inte för sin låt och är minsann beredd att ge Jimmie Åkesson ”kärlek” när denne byter åsikter. På det hela taget talar han en sorts hiphop fikonspråk som säkerligen tilltalar hans fans, men som inte kommer övertyga potentiella Sverigedemokrater.

Tyvärr medverkar också rapparen Timbuktu på skivan och det är ännu mer beklagligt då denne är antirasistiskt engagerad för Miljöpartiet. Det är bra att fler engagerar sig politiskt, men det verkar som om Timbuktu inte ville inse att hans medverkan tillsammans med Stakset kan skada det goda arbete han utför. Ty när han fick kritik för sin medverkan lade han upp följande meddelande på sin Facebooksida: ”Jag tänker inte dölja, försköna, ursäkta eller skämmas för vem jag är. I stället tänker jag sätta ner min fot och säja: Fuck Sverigedemokraternas politik!” Tilltalande för dem som gillar honom och mindre effektivt om man vill övertyga potentiella Sverigedemokrater att byta sida.

Både Stakset och Timbuktu är bevisligen skickliga artister, men de skulle behöva hjälp när det gäller att tänka politiskt långsiktigt. Förslagsvis bör de läsa den florentinske 1500-talsdiplomaten Niccolò Machiavellis verk Fursten, vilket räknas till en av världshistoriens klassiker när det gäller politik. Förra året gavs den åter ut på svenska (Atlantis, 2012) i översättning av Paul Enoksson som även fått pris av Machiavellis hemstad Florens för sitt arbete.

I kapitlet om en furstes rådgivare skriver Machiavelli att ”en man som förvaltar staten bör … aldrig tänka på sig själv utan bara på fursten och aldrig göra någonting som inte gagnar denne”. För Sebbe Stakset och Timbuktu kan det översättas till att: ”den som jobbar mot rasism bör aldrig göra någonting som gagnar dem själva, utan bara tänka på hur man övertygar människor om att bli antirasister”. I nuläget verkar det nämligen ha tänkt mer på sin skivförsäljning och mindre på antirasismen.

(David Lindén)