Idag kom Rättsmedicinalverkets utlåtande om Sture Bergwall. Uredarna anser att Bergwall ska fortsätta tvångsvårdas, men att detta ska ske under ”öppna former” – vilket var väntat. Det är för att citera Bergwalls advokat Thomas Olsson ”en kompromiss” som innebär att Bergwall kan få lämna Säters sjukhus.
Att utredarna och därmed den svenska rättsstaten direkt skulle friskförklara Bergwall, och därmed erkänna sitt eget misstag, var det få som trodde. Ty nu ligger det i det officiella samhällets egenintresse att försöka skydda sig självt.
Alla vettiga människor torde vara överens om att Sture Bergwall inte har levt ett prickfritt liv. Han har dömts för flera grova brott och även vårdats för dessa. Men alla borde också kunna vara överens om att det faktum att han kunde ta på sig och dömas för en serie mord som han inte hade begått, är en skandal. Kanske rentav i full partiet med 1600-talets häxprocesser. Det var under alla omständigheter ett svek både mot de anhöriga till mordoffren, Sture Bergwall, som tilläts obegränsat med bensodiazepiner och mot alla dem som trodde att sjukvården och rättsväsendet, fanns där för att hjälpa till.
Dessutom finns det fog för att oroas för det rättsliga efterspelet. Ty även om Bergwall kommer att frikännas och tilldelas ett skadestånd, kommer troligtvis inga av de ansvariga att ställas till svars och straffas för sina misstag. I Sverige har vi nämligen inte längre något ämbetsmannaansvar, vilket i klarspråk betyder att politiken alltid kommer att få gå före juridik. Ett tecken på detta är att Beatrice Ask har poängterat att Quick-kommissionen inte kommer att leta ”syndabockar” samt att dess ordförande professor Daniel Tarschys är statsvetare och inte jurist. Det kommer således inte bli några allvarliga konsekvenser och, till skillnad från i Tsunamirapporten, vilken skrevs av juristen Johan Hirschfeldt, kommer det inte förekomma kritik mot enskilda.
Om man ska söka en förklaring till varför hela Thomas Quick affären kunde ske måste man också beakta något så pass vagt som tidsandan. Sverige i början av 1990-talet var redo för en alldeles egen seriemördare. På bio var Lammen Tystnar om den sadistiske läkaren Hannibal Lecter en ytterst populär film och Brett Easton Ellis roman American Psycho om serimördaryuppien Patrick Bateman lästes av Sture Bergwall för att få inspiration. Man måste också lägga till att kvacksalveri, likt undanträngda minnen och kannibalsekter som åt barn, redan hade skördat offer i form av oskyldiga fäder.
Sålunda var manegen krattad för Thomas Quick och idag är det förståeligt att ingen vill ta på sig ansvaret. För då blir man tvungen att döma ut en hel tid.
Ledarbloggen 