En tysk koalition som är så balanserad att den får underkänt av alla

I morgon blir Angela Merkel tysk kansler för ännu en mandatperiod. Hon ska ännu en gång vara regeringschef i en koalition med Socialdemokraterna. Men den här gången är det Merkel själv som riskerar att hamna i en situation där hennes eftermäle och Tysklands moraliska och politiska position som europeiskt föredöme äventyras.

Den koalitionsöverenskommelse som partierna förhandlat fram präglas, enligt Klaus Günther Deutsch och Barbara Böttcher vid Deutsche Banks forskningsavdelning, av något som bäst formuleras på franska: ”après moi, le déluge”.

Lite fascinerande är det allt, att tyska ekonomer väljer att uttrycka sig på franska när det är allvar. Men nu är det också ledartröjan i Europa som står på spel. Om koalitionsuppgörelsen med Socialdemokraterna innebär att Merkel inte längre kan agera med vetskapen om att ha fiskal och finansiell ordning och reda i den egna ekonomi, vad väger då Tysklands röst när andra ska fås att rätta in sig i ledet?

Deutsche Banks forskare är av den uppfattningen att uppgörelsens innehåll leder Tyskland i fel riktning inför en oviss framtid.

Först och främst har dagens socialdemokrater ansett det vara viktigt att göra om intet delar av det som förre socialdemokratiske kanslern Gerhard Schröder lyckades driva igenom, nämligen den så kallade Harz-reformen från 2003.

I denna slogs arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag samman till ett paket. Samtidigt infördes ett kontraktsförhållande mellan arbetssökande och arbetsförmedlare. Kritiker menade dock att detta var ett genombrott för en doktrin, eller kanske rättare sagt en människosyn, som gick ut på att människor med låga inkomster, dålig eller ofullständig utbildning eller var långtidsarbetslösa bara skulle ta arbete om de inte fick bidrag.

Rätt eller fel – såväl kort som längre arbetslöshet har minskat drastiskt. Men detta kan också ha samband med att socialdemokraten Schröder drev igenom arbetsmarknadslagar som gjorde det lättare att anpassa ett företags arbetsstyrka i förhållande till exempelvis utvecklingen på exportmarknaden. Nu införs minimilön på en nivå som ligger högre än vad kritikerna anser vara hållbart. Den innebär ett visst lyft för dem med lägst inkomster, men ifrågasätts då lönenivåerna varierar kraftigt i olika delar av Tyskland.

Men även skattepolitiken innebär ett problem. Kritiken mot överenskommelsen går ut på att det inte avses komma någon förändring av skattesystemet i tillväxtsvänlig riktning – alltså skattesänkningar. Men inte heller några särskilt dramatiska skattehöjningar är att vänta – vilket var vad Socialdemokraterna gick till val på. Likafullt växer budgetunderskottet med cirka 14 miljarder euro eftersom koalitionsregeringen gör satsningar på forskning, utbildning och utveckling utan att dra ner på annan, mindre produktiv offentlig verksamhet.

Även pensions- och socialpolitiken för underkänt. De reformer som man kommit överens om lär öka utgifterna i statsbudgeten med närmare 50 miljarder euro.

Energipolitiken, där Angela Merkel redan innan förhandlingarna med socialdemokraterna var sårbar för kritik, har inte förändrats. Fortfarande har tyska hushåll och industri att brottas med Europas högsta elkostnader. Klimatpolitiken bedöms inte heller vara kostnadseffektiv och subventionerna till förnybar energi är fortfarande höga.

Skarpaste, men dessvärre mest svepande kritiken, gäller dock EU-frågan. Grunden är dock densamma som i andra EU-länder – oviljan att fördjupa och skynda på tanken på en fördjupad politisk union.

Det finns ett gemensamt tänkande inom koalitionsregeringen som tycks gå ut på att det är tillväxten som ska rädda framtiden. Men inget i överenskommelsen kan sägas vara direkt tillväxtstimulerande. Det verkar snarare vara så att såväl Angela Merkel som Socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel hoppas få se en konjunkturuppgång lagom till mitten av mandatperioden, och på den vägen kunna rädda såväl regeringsmandatet som möjligheter att gå till väljarna 2017 och begära att de ska välsigna endera sidan med egen framgång.

Den tyska koalitionsregering som Angela Merkel nu tar ledningen över har lagt sig så mycket i mitten att alla former av alla ifrågasättanden framstår som ytterligheter. Socialdemokraterna har problem med sin vänsterflygel, som kräver mer av sociala reformer och skattehöjningar för att minska ”ojämlikheten”. Medan Merkels CDU har sitt bayerska systerparti CDU:s känslor att ta på allvar.

Kanske är det inte så dumt tänkt med det där franska omdömet – men med tanke på att det är en koalition så borde det väl heta ”efter oss syndafallet”?

(Mikael Hermansson)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s