Uppföljning: Varning för empatiska vita män?

20131217-135836.jpg

Förhoppningsvis har ingen undgått att en fredlig antirasistisk demonstration attackerades av ett nazister i söndags. Det var i Stockholmsförorten Kärrtorp och efteråt har det visat sig att polisens, på ett närmast Kling och Klang-artat vis, brustit i sitt underrättelsearbete. När sedan statsminister Fredrik Reinfeldt igår höll sitt traditionsenliga jultal fick han kritik för att han i kommentaren om Kärrtorp poängterade att han tog avstånd från allt sorts våld.

Det kan tyckas som kritiken var berättigad. I början av sitt partiledarskap poängterade Fredrik Reinfeldt att han lärt sig av sin företrädare Carl Bildts misstag. I samband med Kärrtorp borde han därför erinrat sig Bildts olyckliga uttalanden om rasism som ett ”randfenomen” i samband med Lasermannen. Statistiskt är rasismen förvisso inte utbredd, men det kanske inte är passande att tala om randfenomen när man befinner sig i Rinkebys Folkets hus och talar inför en publik som sett sina vänner skjutas ned av en anonym krypskytt. Lika illa är som att uppmuntra publiken att sjunga bort sin rädsla.

Reinfeldts tämligen lama uttalande bör självfallet inte ses som ett tecken på att han skulle sympatisera med våldsverkarna i Kärrtorp. Men det är tyvärr symptomatiskt för diskussionsklimatet i vår tid. Han ville inte förarga någon och valde därför att slå an en förment statsmannamässig ton och ställa sig ovanför de aktuella konfliktlinjerna. Det är olyckligt, men de som kritiserar honom för detta skulle också ha funnit en anledning att kritisera honom om han uttalat sig till stöd för de som hade attackerats. En möjlig ingång hade då varit att han uttalat sig ”alldeles för svagt” eller något liknande.

Idag finns det nämligen en högljud, men liten grupp opinionsbildare som aktivt vill brännmärka dem som har en annan åsikt. Det framkom som tydligast i debatten om den högst tendentiösa annonsen i Dagens Nyheter. Den tidigare socialdemokratiske partistyrelseledamoten Omar Mustafa liknade exempelvis DN:s ansvarige utgivare Peter Wolodarski vid nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels. Enkom på grund av Wolodarski hade tillåtit en annons, som dock lämnade mycket till övers att önska, vilken handlade om den förda invandringspolitiken.

Aftonbladets krönikör Johan Hakelius har fångat dessa tankegångar när han konkluderade att man alltid är rädd för att debatten ska bli för ”fri och yvig” och aldrig ”för snäv och enstämmig”. Tongångar som man också kunde se i debatten kring sången ”Svarta Duvor och Vissna Liljor”, där de som kritiserade texten och dess upphovsmän framställdes som ett mellanting mellan rasister och censurförespråkare.

Det är därför intressant att studera reaktionerna på att Sveriges Radio nu har bestämt sig för att ta sitt krav på opartiskhet på allvar och stoppa sången. Nu talar censurförespråkarna ilsket om censur, då den ängslighet som de tidigare visat prov på drabbar dem själva. Om man vill vara elak kan man säga att de får smaka på sin egen medicin. Men om man däremot bryr sig om samtalsklimatet kan man påpeka att det är bisarrt att populärkultur har krav på sig att vara opartiskt då kultur per definition tar ställning.

Samt att detta och Reinfeldts försiktiga yttranden om politiskt våld också är en symptom på att man borde vara betydligt mer generös i den politiska debatten, också när det gäller dem som i nuläget inte framför en politiskt omfamnad ”sanning”.

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s