Männen – de stora förlorarna

Andra delen av Belinda Olssons Fittstim – Min kamp slutade med en fundering om det inte var dags att komma med något nytt. Feminismen som en kamp mot mäns makt och företräde framför kvinnors missar målet, och av det enkla skälet att män också är de stora förlorarna.

I skolan, på arbetsmarknaden, ekonomiskt – i livet, samhället och relationen.

Framtidsforskaren Arne Jernelövs kortbyxklädda inpass om den bräckliga mannen av idag gjorde mer för att förflytta fokus i programmet än vad exempelvis en ledsen brandfacklig företrädare och en förorättad jämställdist som Pär Ström klarade av. Det är klart att det måste vara tufft att med egna ögon se hur vältränade kvinnor klarar av att packa och bära slang på lika villkor. Och visst kan den som får våldsamt mothugg på krogen ha anledning att känna sig ledsen över att inte få dricka sin stora stark i trygg åsiktsgemenskap.

Men det är inte synd om män för att feminismen är stark eller högröstad. Det som män och kvinnor tillsammans kan sörja över är att så många pojkar inte klarar av att prestera bra i skolan och därför inte hittar jobb, eller att de som män inte förmår att ta gemensamt ansvar för att skapa trygga relationer där barn får se att pappor är något mer än bara frånvarande. Det är just dessa män som redan nu är de största förlorarna – större än de kvinnor som ännu inte fått ta plats i styrelserummen. Allt enligt en framtidsforskare i kortbyxor.

Programmet skulle handla om mansrollen. Men eftersom Belinda Olsson kan TV så vet hon att det inte blir kul underhållning av att bara tala om roller. Det måste exemplifieras, förenklas och skapas underhållande bilder. Så det blir lattepappor i hipsterskägg och vällingsflaska som sjunger på öppna förskolan, och det blir statsminister i överraskningsintervju om våld mot kvinnor (som Fredrik Reinfeldt klarar riktigt bra).

Och, naturligtvis och som utlovat, så blir det jakt på Uffe – mannen som kom att bli Fittstims bästa marknadförare, men som nu beskrivs som skapelsens manliga svenska krona.

Fast, handen på hjärtat, hur kul och relevant känns den jakten utanför programmets ramar?

På det hela taget blir det väldigt lite mansroll på det sättet. Istället blir det väldigt mycket Belinda Olsson. Det gör i och för sig inte så mycket. Att tala om mansroller i kontrast till stereotyper blir ju trots allt bra underhållning även om det i första hand leder till att stereotyper bevaras och förstärks. Det generella är ju sällan något som passar in i det individuella och unika.

Ingen av oss är Pär Ström eller den katolske mexikanen som gifter sig med en svensk feminist. Inte heller är vi mördare eller hustrumisshandlare bara för att statistiken säger att det är män som slår kvinnor i hemmet.

Programmet om mansroller blev därför i första hand ett program om Belinda Olsson som gör ett program om sin bok. Ett bra program där det som kommer att bestå är bilden av att problemet med jämställdheten idag inte handlar vem som oftast diskar, utan om vem som i längden blir störst förlorare i dagens samhälle. I det avseendet ligger många män riktigt illa till.

Om det handlar om ett sätt att reducera en man på eller ej, det vet jag inte, men när Belinda Olsson dyker upp i Björn Ranelids trädgård – i sin jakt på Ulf Lundells hus – så gör hon en retorisk konstruktion som på samma gång är förödande och genial:

”Björn Ranelid är känd för sitt rika språk men just nu vill jag bara ha en vägbeskrivning”.

Tänk om det här med mansroller kunde formuleras lika enkelt.

(Mikael Hermansson)

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s