Afrofobin och godhetens demagogi

afro

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder fobi att man hyser en tvångsartad rädsla eller ängslan inför vissa bestämda saker, människor eller situationer. Om man således lider av afrofobi skulle det innebära en tvångsartad rädsla eller ängslan inför individer vars ursprung stammar från söder om Sahara. Detta är en viktig definition då Sverige präglas av ”växande afrofobi” enligt en rapport som författats av Mångkulturellt Centrum i Botkyrka

Vad rapportförfattarna inte nämner är att andelen hatbrott förvisso ökat, men i en så liten skala ”att nivån kan betraktas som i stort sett oförändrad” enligt Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) sammanställning för 2013. Som dessutom poängterade att den mest oroande ökningen gällde antisemitiska hatbrott i Skåneregionen.

DN debatt har rapportförfattarna också fått utrymme för att plädera för att regeringen måste ta de afrofobiska hatbrotten på allvar. Det är i sig en uppmaning som få torde ha invändningar emot, men det är också anmärkningsvärt att de i sin iver att bevisa sin tes torgför anekdotiska påståenden som sanningar.

Det finns inga bevis för att ”koloniala tankemönster” skulle vara utbrett inom svensk kultur. Om man bortser från Pippi Långstrumps numera ökände sjökaptenspappa är det nämligen svårt att hitta detta ”koloniala tankemönster” av den enkla anledningen att Sverige inte var en viktig kolonialmakt. Men det vill författarna också göra gällande då de hävdar att Sverige spelade en ”aktiv roll” i slavhandeln på 1600-talet samt påpekar att Sverige också hade en koloni i Västindien.

Förvisso handlade Sverige med slavar, men det var i ytterst liten skala om man jämför med Storbritannien, Holland eller Frankrike och det finns därför inte fog för att hävda att Sverige har ett kolonialt tankesätt. Att vidare påstå att vår roll i den koloniala historien skulle vara glömd är ett tecken på att man inte läst historia. En lämplig introduktion till ämnet är professor Dick Harrisons trilogi Slaveri som började ges ut 2007 som utförligt behandlar också den svenska slavhandeln.

Tidigare har organisationen Afrosvenskarnas Riksförbund som stödjer rapporten gjort sig kända för att i Prideparaden ha misstagit en pirat för rasism och en av rapportförfattarna Tobias Hübinette har menat att DN:s krönikör Richard Schwartz skulle ha ondska i blodet då hans farbror var nazist under andra världskriget. Lyckligtvis är denna rapport inte ett exempel på liknande övertramp, utan snarare på vad som kan betraktas som godhetens demagogi.

För att uppnå ett gott syfte – bekämpa rasismen – är man beredd att tillgripa halvsanningar och insinuationer för att med hjälp av en kollektiv skuldkänsla förmå regeringen att uppmärksamma hatbrott mot svenskar med afrikanskt ursprung. Ett olyckligt tillvägagångssätt, då en mer sansad debatt på sikt skulle hjälpa den svenska antirasismen.

(David Lindén)

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Afrofobin och godhetens demagogi

  1. Vad var egentligen Sveriges ambition när det gällde att eventuellt vara en kolonialmakt? Var man helt enkelt en dålig kolonialmakt som inte kunde mer än vad historien säger oss? Lägg där även till Sveriges ambitioner under stormaktstiden.

  2. Pingback: Vem är invandrare? | Svensson

  3. Pingback: Intressant rapport om afrofobi | Svensson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s