Tony Benns fem frågor

tony-benn

Ingen som under de senaste sextio åren har varit aktivt intresserad av brittisk politik har undgått den tidigare Labourministern och parlamentsledamoten Tony Benn, som avled idag.

Benn föddes som Antony Wedgewood Benn och valdes första gången in i underhuset 1951 och tillhörde på den tiden högerflygeln inom Labourpartiet. Men under åren kom alltmer att radikaliseras och han är berömd för att bland annat ha möjliggjort för brittiska medborgare att kunna avsäga sig sitt adelskap, då han vid sin fars död – den förste greven av Stansgate – automatiskt hade varit tvungen att sitta i överhuset.

På 1970-talet började han kalla sig för Tony Benn och kom att bli den radikala vänsterns ledare, vilket fick en del att skoja om att han var den ende som ”blev mer omogen med åldern”. I samband med att tidigare premiärministern och labourledaren James Callaghan avgick efter att tories under Margareth Thatcher vunnit valet 1979, blev Benn självskriven i rollen som utmanare om partiledarjobbet. Labour hade allt sedan gruv- och hamnarbetarstrejkerna i början och mitten av 70-talet genomgått en radikalisering. Partiets högerflygel var hårt trängd av flera olika vänsterrörelser. 1981 valdes en annan vänsterprofil, Michael Foot, till partiledare och Benn förlorade valet till vice partiledare mot högerns kandidat Denis Healy.

Därmed tog Tony Benns politiska karriär slut. Däremot startade han i samma ögonblick vad som bara kan beskrivas som en synnerligen framgångsrik karriär som retoriskt fullgången outsider. Han blev den försmådda och många gånger partilösa brittiska vänsterns starkaste röst, ständigt i opposition men aldrig i närheten av verkligheten.

Benn gjorde det mesta för att dölja sitt ursprung i den brittiska överklassen, såvida han inte kunde använda sitt eget livsval som pedagogiskt exempel. Det gjorde han för övrigt gärna. Men han lät ta bort notiserna om att han läst vid privatskolan Winchester och Oxforduniversitetet ur Who’s Who, och ersatte informationen om hans utbildning med att ”den är fortfarande pågående”.

Under slutet av sitt liv kom Benn att tilltala en ny vänsteropinion inom den del av ungdomsgeneration som var besvikna på regeringen Blairs aktiva medverkan till Irakkriget. Han besökte bland annat musikfestivalen i Glastonbury och bad då om ursäkt å sin generations vägnar för att förstört världen.

Ärligt och uppriktigt, förvisso, men på samma gång ännu en patetisk gest av en man som gärna spelade över.

Men i ett avseende är Benn värd uppmärksamhet idag, och det är för det system – fem frågor – han med pubromantikerns förenklade logik utvecklade som grund för analys av makten.

Om man träffade en makthavare skulle man enligt Benn ställa följande frågor:

1.     Vad har du för makt?

2.     Hur fick du den makten?

3.     I vems intresse utövar du makten?

4.     Till vem svarar du?

5.     Hur kan vi bli av med dig?

Tony Benn blev 88 år gammal.

(David Lindén) och (Mikael Hermansson)

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s