Banar Putin väg för Republikanerna?

 Oavsett vad man anser om den pågående krisen i Ukraina finns det fog för följande påstående:

Vladimir Putin har visat sig vara bra på propaganda, och som ett resultat av detta innehar han det politiska initiativet på bekostnad av USA och EU.

I Sverige har dessutom en del, annars skickliga, debattörer anammat propagandan så till den grad att det verkar pågå en egen idékonflikt på exempelvis Aftonbladet, där ledarredaktionen företräder en Putinkritisk linje bäst formulerad av Anders Lindberg som har en bakgrund som politisk sakkunnig på UD, medan kulturredaktionen som leds av Åsa Linderborg verkar ha utsett sig själva till en filial av ryska ambassaden.

Den viktigaste konsekvensen av Rysslands framgångsrika informationskrig handlar dock inte om Sverige eller EU, utan om den politiska debatten i USA där det pågår ett paradigmskifte inom utrikespolitiken. Putin har bidragit till att amerikanska beslutsfattare insett att USA:s europeiska hegemoni måste försvaras och att vad den tidigare presidenten George Bush den äldre kallade för ”The New World Order” var en önskedröm.

Att Ryssland ville återta sin gamla intressesfär borde emellertid inte ha kommit som en nyhet. Kriget i Georgien 2008 var ett tecken på detta och i samband med den konflikten kunde den som var vaksam snappa upp halvofficiella signaler från Moskva om att man önskade att USA, precis som under kalla kriget, skulle respektera informella gränser. 

Bookcover

En sådan signal var konferensen ”The Cold War and Its Legacy” som 2009 hölls på Cambridgeuniversitetet i Storbritannien där Rysslands tidigare Londonambassadör och nuvarande vice utrikesminister Grigoriy Karasin inledningstalade. I sitt anförande hävdade han att Obamaadministrationens vilja att snabba på Georgiens och Ukrainas Nato-inträde var ett uttryck för en ”Messiansk entusiasm som var en genväg till att repetera de misstag som man gjorde på 1990-talet och även på 1940-talet”.   

På diplomatprosa betyder det: vi vet vad ni håller på med och vi kommer att reagera.

Nu har man reagerat och bland annat tidigare republikanske utrikesministern Henry Kissinger menar att USA får skylla sig själva för att Washington sedan kalla kriget har levt med en känsla av förnöjsamhet där man trodde att Ryssland aldrig kommer vilja att resa sig igen.  

Frågan som återstår är vad detta kommer att få för konsekvenser för den amerikanska utrikespolitiken. I USA är det nämligen många som är besvikna på Vita Huset och på vad de anser Barack Obamas lama reaktion på krisen.

Sålunda kan utrikespolitik bli en stor fråga i nästa presidentval, och där kan Republikanerna även se en möjlighet att kritisera Hilary Clinton för attentatet i Bengazi i Libyen då USA:s ambassadör dödades. Republikanerna är också så pass splittrade att det blir svårt att enas om en kandidat som inrikespolitiskt kan tilltala mittenväljarna. Men om man gör det kan utrikespolitik bli ett kraftigt verktyg under valrörelsen.

(David Lindén)

För mer läsning: Out of the Cold: The Cold War and its Legacy (London: Bloomsbury, 2013)

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s