Det är rätt att ta strid mot extremismen

Anatomy of a Kidnapping

Att alla former av extremism utgör såväl lokala, nationella som globala utmaningar har blivit tydligt under de senaste två decennierna. Men samtidigt har också svårigheterna att möta och motverka denna extremism ökat i takt med att öppna och demokratiska samhällen omformats av globaliseringens och individualiseringens många fördelar.

Efter terrordåden 2001 har världen fått se hur gränser och hinder växt fram på ett sätt som gjort det svårare för alla oavsett avsikt att röra sig fritt. Samtidigt har andra gränser blivit relativa i takt med att nya kommunikationsformer har introducerats. Och för att värna frihet, liberalism och demokrati har demokratiska stater funnit det nödvändigt att försvara dessa värden och rättigheter med allt annat än liberala medel.

Går det i en sådan värld att tala om att det trots allt finns gränser som är absoluta och som inte får överträdas?

När den islamistiska terrorgruppen Boko Haram nyligen kidnappade 200 flickor i Nigeria för att de inte skulle få tillgång till bland annat utbildning, och som enligt terrorgruppen nu ska säljas som sexslavar, blir det lätt att svara på den frågan. Det torde vara oproblematiskt att hävda att fria, liberala och demokratiska stater på egen hand och gemensamt måste kunna försvara sig och sina medborgare genom att aktivt motverka såväl en sådan organisations verksamhet som dess ideologiska utgångspunkt.

Kortare sagt – bedriva polisiär och militär verksamhet mot en sådan organisation eller mot stater som upplåter sitt territorium åt dem, samtidigt som man bedriver ett ”krig” mot dess värderingar.

Kan frihet, liberalism – rättvisa, jämlikhet, jämställdhet, you name it! – och demokrati bestå om de utmanas av en ideologi som alldeles uppenbart är dess raka motsats?

Om svaret är nej, är följdfrågan given: Ska en sådan kamp kunna bedrivas med medel som i sig utmanar de värden striden avser att skydda?

Hittills har svaret varit ja och nej. Demokratiska stater har gladeligen bedrivit ”krig mot terrorn” men haft svårt att förhålla sig till islam. Det som varit krig för frihet och demokrati har kommit att uppfattas som kulturkrig mot en främmande religion. Ett av problemen bakom detta är att framförallt västerländska ”kristna” nationer har haft så infernaliskt svårt att förstå att det är skillnad mellan religionen islam och extremistisk islamism.

– Boko Haram är extremister och missbrukar ordet islam, som betyder fred, sa Malala Yousafzai, den pakistanska skolflickan vars kamp för flickors rätt att gå i skolan har blivit världskänd, i en SR-sändning härom dagen. Hon hade av naturliga skäl inga som helst problem med att uttala sin solidaritet med de kidnappade nigerianska skolflickorna. Men när USA, Kina, Storbritannien och Frankrike säger att de lovar att hjälpa Nigeria med att hitta de kidnappade flickorna, då går tankarna snarare till Irak, till Afghanistan och till George W Bushs korstågsretorik.

Samma sak när förre premiärministern och labourledaren Tony Blair i slutet av april i ett tal om situationen i Mellanöstern, uppmanade västvärlden att ta strid mot de växande hoten från extremistisk islam. Det han sa låg helt i linje med resonemanget om att frihet, liberalism och demokrati måste kunna försvara sig, men då var det istället han – inte Boko Haram eller andra terrororganisationer – som skulle ställas inför rätta. Brittisk press flödade över av ”Impeach Blair!”-uppmaningar – ställ Blair inför rätta – och argumentet för detta var att han minsann hade ljugit om skälen till varför USA och Storbritannien invaderade Irak 2003.

Den som däremot lyssnade på vad Blair sa, upplevde saken annorlunda. Hans argumentation byggde på att det i västvärlden råder en trötthet och en önskan att slippa undan alla ”kostnader” för att motverka extremism i Irak, Syrien, Libyen och Afghanistan. Dessutom var det obekvämt för väst att behöva befinna sig i närheten av vad som alldeles uppenbart var en konflikt som har religiösa över- och undertoner. Men utan större omsvep blev det tydligt att den värld som Tony Blair skildrade var en värld där just grupper som Boko Haram och deras motiv blev synliga: Den inrymmer inte konkurrerande världsuppfattningar eller har plats för olika samhällsmodeller: ”The ultimate goal is not a society which someone else can change after winning an election. It is a society of a fixed polity, governed by religious doctrines that are not changeable but which are, of their essence, unchangeable.”

När Boko Haram kidnappar 200 flickor för att dessa ska slippa gå i skolan, och sedan säljer dem som sexslavar, då är detta inte i första hand uttryck för terrorism. Snarare är det en bild av och ett uttryck för en samhällsmodell och en människosyn som står i absolut motsats till det som vi uppfattar som frihet, liberalism och demokrati.

Skulle det vara fel ta ställning mot en sådan samhällsordning?

(Mikael Hermansson)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Det är rätt att ta strid mot extremismen

  1. lavazza1891

    Lämnar Boko Haram pojkar ifred?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s