Tag Archives: Aftonbladet

Tänk om alla partier resonerade som SD?

3411803_2048_1152

(Foto Sveriges Radio)

Ingen kan ha missat att Expressen granskat Sverigedemokraterna i samarbete med vänsterkollektivet Researchgruppen. Det kan man självfallet ha synpunkter på. Men SD:s partiledning borde välkomna resultatet då Researchgruppen och Expressen hjälpt dem att implementera partiets nolltolerans och avslöjat diverse rasister som antingen kan avsäga sig sin kandidatur eller uteslutas direkt.

Men SD verkar inte hålla med om resonemanget, och som svar på granskningen har de valt att porta Expressen – en av Sveriges största tidningar – från partiets valvaka. Anledningen är just samarbetet med Researchgruppen.

Tänk om andra partier skulle resonera som SD?

I så fall skulle Dagens Industri vara portförbjudna hos både Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ då tidningen har kallgranskat de respektive partiernas ekonomiska politik. Moderaterna skulle inte ta i Sveriges Radio med tång då de avslöjade Saudiaffären och Centerpartiet skulle inte tala med vare sig Expressen eller Aftonbladet, då dessa hårdast granskade det omdebatterade idéprogrammet.

Men Sverigedemokraterna är som bekant inte som andra partier.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ännu ingen jordbävning i Storbritannien

Britain European Elections

Nigel Farage möter Ukips sympatisörer i engelska South Ockendon med ett hästgarv. Foto scanpix

Igår gick Storbritannien till valurnorna, och idag så räknas rösterna. Det var två val samtidigt – lokalval i 100 av 172 kommuner och val till EU-parlamentet. Lägg därtill att det i ett litet antal städer också genomfördes borgmästarval och bilden av torsdagen som den stora valdagen blir bekräftad.

Men frågan är om torsdagen den 22 maj verkligen var en sådan framgångsdag för populistiska och främlingsfientliga UK Independence Party som media försöker göra den till. När allt kommer omkring har Ukip inte fått majoritet i en enda kommun!

Visserligen har partiet ökat sin andel av alla mandat, men framgången är relativ och utifrån en mycket låg utgångspunkt. I förra valet lyckades man ta 15 (!) mandat av 4000. (brittiska lokalval sker varje år men alla kommuner har inte val samma år utan dessa fördelas efter en treårscykel) På fredagseftermiddagen hade man lyckats räkna hem 162 medan Labour och Tories tillsammans hade drygt 3200 mandat. fått ihop 1200 och konservativa Tories 870. Även Liberaldemokraternas andel av mandaten var drygt dubbel som Ukips, och då är ändå Libdems de lokala valens stora förlorare.

Svenska Dagbladet valde att låta TT:s Brysselkorrespondent läsa The Guardian och skrev sedan att ” Siffrorna från Storbritanniens EU-val får vänta några dagar till. Men i de lokalval som hölls parallellt med det europeiska röstandet i går tycks i alla fall anti-EU-partiet UKIP ha blivit precis så starkt som det antogs på förhand. Dagens Nyheters Marianne Björklund låg nära den versionen när Sveriges största morgontidning skriva att ” EU-kritiska Ukip går fram kraftigt i de brittiska lokalvalen.” Kollegan Aftonbladet kunde för sin del för konstatera att ” EU-kritiska UKIP ser ut att gå kraftigt framåt i de brittiska lokalvalen.” Mångfalden i formuleringskonsten är överväldigande.

Aftonbladets krönikör Wolfgang Hansson fyllde på och hävdade att ”Ukip ritar om den politiska kartan”. Det är mycket möjligt – alla röster är inte räknade och EU-valet redovisas först på söndag. Men utifrån vad vi vet idag om just lokalvalen är det mer än tveksamt. Hur 135 mandat av 4000 skulle innebära att Ukip därmed ”ser ut att få runt 30 procent i lokalvalen, strax under det som opinionsmätningarna visat för EU-valet. Det är anmärkningsvärt eftersom partiet även på lokalplanet egentligen bara kampanjar på två frågor. Storbritannien ut ur EU och stopp för invandringen.”

Nja. Det som är anmärkningsvärt är att Aftonbladet inte kan räkna. Men det blir ingen kul grej om det visar sig att Ukips framgångar i lokalvalen är allt annat än en ”politisk jordbävning”.

”Den stora förloraren är premiärminister David Camerons konservativa parti. Det är främst härifrån som Ukip tagit sina röster.” Återigen ett nja. Den stora förloraren på fredagseftermiddagen var än så länge Liberaldemokraterna. Men visst, tories fick känna av väljarnas förändrade preferenser. Men fascinerande nog syns inte så många konservativa övergångar till Ukip som till Labour. Detta syns tydligt om man går in och granskar hur mandaten rört på sig i de enskilda valkretsarna.

Det kan tyckas vara missunsamt att inte låta Aftonbladet, DN, Svenskan och Tidningarnas Telegrambyrå – och därmed en förkrossande majoritet av alla medier i Sverige som har TT som enda leverantör av nationella och internationella nyheter – få kalla Ukips framgångar för en ”politisk jordbävning”. Men ännu har någon sådan inte inträffat. Snarare handlar om lokala små skalv som om det inte vore för medias intresse knappast skulle spela någon större roll för att påverka den nationella opinionen. De brittiska lokalvalen är opålitliga som opinionsmätare med tanke på att valdeltagandet är så försvinnande litet. Dessutom domineras valen av lokala frågor och lokala personligheter.

Helt klart finns det inslag av protester mot den sittande regeringskoalitionen som gör sig påminda i lokalvalsresultaten. Men dessa protester syns inte i de när man räknar mandat. lokalvalen som avgörs genom majoritetsval – den som först får egen majoritet vinner – och EU-parlamentsvalet som är proportioneligt och där alla röster räknas.  Då kan små rännilar av röster som läggs på Ukip över hela landet räknas samman och verkligen leda till en politisk jordbävning.

Vilket det också lutar åt. Det skulle inte förvåna om Ukip blev näst största parti, inte minst med tanke på den enorma uppmärksamhet och gratispublicitet som partiledaren Nigel Farage fått genom medias förtjusning i att förutspå jordbävningar innan de inträffar.

Texten uppdateras under kvällen.

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Bra att Hökmark är Hökmark

Foto Måns Linge(Foto: Måns Linge)

Det borde inte fungera, men det gör det ändå. Gunnar Hökmark, som är Moderaternas förstanamn till Europaparlamentet, var en del av det ”bunkergäng” som Fredrik Reinfeldt försökte distansera sig ifrån när Nya Moderaterna skapades och är dessutom tämligen lätt för motståndarna att karikera. Men han drar röster.

När Hökmark idag höll torgmöte i Borås blev det uppenbart varför han fungerar som röstmagnet.

”Hökmark” är nämligen något så pass unikt som en genuin politiker. Med en fast tro på EU och en gedigen ideologisk kompass kan han försvara även för stunden kontroversiella beslut.

Att han i valet har utsetts till ”högerspöket” av Socialdemokraterna och Aftonbladet, beklagade han sig mest å deras vägnar. Sådan etikettklistring var ett billigt sätt att försöka mobilisera de egna kärntrupperna, och att dölja det faktum att S förstanamn Marita Ulvskog inte är populär på hemmaplan.

Ulvskog kommer dessutom att bli än mindre populär om hon får igenom sitt förslag om att förbjuda importen av alkohol från Europa. Socialdemokraterna har trots allt förändrats sedan den tid då den legendariske finansministern Gunnar Sträng kunde argumentera mot sänkning av vinskatten med att ”skogsarbetare inte dricker vin”.

På torget märktes det att Hökmark är en varm vän av EU.

Även hans tidigare gärning har visat på detta. Den forne partisekreteraren har exempelvis ett gott rykte i de baltiska länderna, som minns hur han på 1980-talet var initiativtagare till den så kallade Måndagsrörelsen, som varje vecka möttes på Norrmalmstorg i Stockholm för att demonstrera mot den sovjetiska ockupationen av Estland, Lettland och Litauen.

GunnariFT

I dag står kampen för Ukraina, och Hökmarks engagemang har bland uppmärksammats av tidningen Financial Times som menar att han är en av 25 EU-parlamentariker som man skall ”hålla ögonen på”. Det märktes även att han gillar valrörelser och han trivdes lika bra på torget i Borås som i Bryssels korridorer.

I en tid av triangulering och anpassning är det bra att den allt annat än nye moderaten Gunnar Hökmark vågar vara ”Hökmark”.

(David Lindén)

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Banar Putin väg för Republikanerna?

 Oavsett vad man anser om den pågående krisen i Ukraina finns det fog för följande påstående:

Vladimir Putin har visat sig vara bra på propaganda, och som ett resultat av detta innehar han det politiska initiativet på bekostnad av USA och EU.

I Sverige har dessutom en del, annars skickliga, debattörer anammat propagandan så till den grad att det verkar pågå en egen idékonflikt på exempelvis Aftonbladet, där ledarredaktionen företräder en Putinkritisk linje bäst formulerad av Anders Lindberg som har en bakgrund som politisk sakkunnig på UD, medan kulturredaktionen som leds av Åsa Linderborg verkar ha utsett sig själva till en filial av ryska ambassaden.

Den viktigaste konsekvensen av Rysslands framgångsrika informationskrig handlar dock inte om Sverige eller EU, utan om den politiska debatten i USA där det pågår ett paradigmskifte inom utrikespolitiken. Putin har bidragit till att amerikanska beslutsfattare insett att USA:s europeiska hegemoni måste försvaras och att vad den tidigare presidenten George Bush den äldre kallade för ”The New World Order” var en önskedröm.

Att Ryssland ville återta sin gamla intressesfär borde emellertid inte ha kommit som en nyhet. Kriget i Georgien 2008 var ett tecken på detta och i samband med den konflikten kunde den som var vaksam snappa upp halvofficiella signaler från Moskva om att man önskade att USA, precis som under kalla kriget, skulle respektera informella gränser. 

Bookcover

En sådan signal var konferensen ”The Cold War and Its Legacy” som 2009 hölls på Cambridgeuniversitetet i Storbritannien där Rysslands tidigare Londonambassadör och nuvarande vice utrikesminister Grigoriy Karasin inledningstalade. I sitt anförande hävdade han att Obamaadministrationens vilja att snabba på Georgiens och Ukrainas Nato-inträde var ett uttryck för en ”Messiansk entusiasm som var en genväg till att repetera de misstag som man gjorde på 1990-talet och även på 1940-talet”.   

På diplomatprosa betyder det: vi vet vad ni håller på med och vi kommer att reagera.

Nu har man reagerat och bland annat tidigare republikanske utrikesministern Henry Kissinger menar att USA får skylla sig själva för att Washington sedan kalla kriget har levt med en känsla av förnöjsamhet där man trodde att Ryssland aldrig kommer vilja att resa sig igen.  

Frågan som återstår är vad detta kommer att få för konsekvenser för den amerikanska utrikespolitiken. I USA är det nämligen många som är besvikna på Vita Huset och på vad de anser Barack Obamas lama reaktion på krisen.

Sålunda kan utrikespolitik bli en stor fråga i nästa presidentval, och där kan Republikanerna även se en möjlighet att kritisera Hilary Clinton för attentatet i Bengazi i Libyen då USA:s ambassadör dödades. Republikanerna är också så pass splittrade att det blir svårt att enas om en kandidat som inrikespolitiskt kan tilltala mittenväljarna. Men om man gör det kan utrikespolitik bli ett kraftigt verktyg under valrörelsen.

(David Lindén)

För mer läsning: Out of the Cold: The Cold War and its Legacy (London: Bloomsbury, 2013)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Varför tyst om Venezuela, vänstern?

APTOPIX Venezuela Protests.JPEG-05b97

Det har på många sätt varit intressant att studera den svenska vänsterns reaktion på händelserna i Ukraina. Aftonbladetkolumnisten Martin Aagård menade exempelvis att utrikesminister Carl Bildt inte förstod Ukraina då han styrdes av gamla ”Kalla kriget-reflexer”. Men Aagårds försök att klumpa ihop Carl Bildt med fascister försvårades av president Viktor Yanukovych säkerhetsstyrkor. Idag försöker emellertid en annan Aftonbladetkolumnist, Natascha Kazmierska, som är gift med Aagård, sig på skademinimering när hon menar att borgerligheten ”glorifierar revolutioner”.

På det hela taget var det dock befriande att den ukrainska regimen fördömdes av alla partier i riksdagens utrikespolitiska debatt. Vad som emellertid är olyckligt är att händelserna i Kiev verkar ha konkurrerat ut rapporteringen från Venezuela, där det pågår en minst lika dramatisk händelseutveckling.

President Nicolás Maduro, som förra året efterträdde Hugo Chavez och bland annat hävdat att Chavez besökt honom i form av en fågel, verkar ha bestämt sig för att krossa oppositionen. Tidigare ville han förhindra exil-venezuelaner från att rösta och nu har kubansk militär kallats in för att bekämpa oppositionen, vilken till största del består av ungdomar, samtidigt som han även hotat med att slänga ut utländsk media.

Det vore välkommet om alla riksdagspartier också kunde fördöma Maduro. Men det är tyvärr osannolikt att det kommer inträffa. Ty Venezuela har länge varit den svenska vänsterns favoritland, även fast den politiska utvecklingen flera gånger kritiserats av bland annat Amnesty International och Human Rights Watch. De har påpekat att ”Chavismo” – den ideologi som den tidigare presidenten Hugo Chavez påstod sig representera – har inneburit tystade medier och fängslade oppositionspolitiker. Kritik som bortförklarats av vänstern som istället muttrat om USA-imperialism och påpekat att Chavez för åtta år sedan minsann överlevde en militärkupp.

Förvisso sant, men det är löjeväckande att påstå att den venezuelanska opposition är densamma som 2002. Det blir därför parodiskt när Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde i en motion till riksdagen slår fast att det finns skäl att kritisera landet, men att ”det största hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna i Venezuela kommer från delar av oppositionen”. Speciellt med tanke på att soldater från Vänsterpartiets tidigare favoritlandet, Kuba, nu befinner sig i huvudstaden Caracas.

Om dagens Vänsterparti vill visa att de har förändrats, och att de inte är samma parti som i valrörelsen 2010 krävde att USA skall stänga ned alla sina militärbaser, borde de ha så pass mycket politiskt mod att de också vågar protestera mot Venezuela. Ty ett demokratiskt parti ursäktar inte diktaturfasoner, även om det kommer från ideologiska fränder.

(David Lindén

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Siv Jensen fick tala till punkt

siv_jensen1

Det har länge varit inne i Sverige att kritisera norska Fremskrittspartiet.

Många av partiets förslag förtjänar förvisso kritik, men denna kritik har ofta tagit osakliga uttryck och andats vad norrmännen kallar för ”storsvenskmentalitet”. När Jensen valdes till partiledare publicerade exempelvis författaren Mustafa Can en novell där han hade sex med henne, och i vintras ställde Aftonbladets Ehsan Fadakar den retoriska frågan: vad är Norges bidrag till världen?

Idag är detta historia och i kväll gästar finansminister Siv Jensen Skavlan. Det är tufft för ett parti som under fyra decennier har befunnit sig i opposition att äntligen ”sitta bakom ratten” som Skavlan uttryckte det. Men det var på det hela taget en bra intervju för det var en av få svenska intervjuer där Siv Jensen fick tala till punkt.

Hon poängterade bland annat att regeringsmakten innebar att man äntligen fick kritik eller beröm för det man gjorde, istället för vad man hade sagt. Den konkreta frågan som hon tog upp var äldreomsorgen och hon hade också varit i Stockholm för att hålla föredrag om samma ämne.

Det var också tydligt att regeringsmakten innebär att partiet får ta ansvar. Fredrik Skavlan påpekade exempelvis att hon numera använder ordet ”kompromiss”, vilket hon inte hade gjort under valrörelsen. Men det blev också en hård diskussion om situationen för romer i Norge, och Skavlan bör ha heder för att han vågade polemisera. Det kan också ses som ett tecken på att Fremskrittspartiet inte behandlas lika hovsamt i norsk debatt som många svenska debattörer vill göra gällande. Ty där har man bestämt sig för att et politiskt parti skall mötas med debatt och inte genom demonisering.

På det hela taget är det nyttigt att programmet sänds i Sverige eftersom många av våra opinionsbildare besitter en fatal okunskap om vad som händer i Norge. Lägg dessutom till förut nämnda ”klappa – på – huvudet – mentalitet” så blir resultatet en svensk pressbevakning som är under all kritik.

Orsaken till detta problem kan spåras i den svenska självbilden. Vi tror ofta att vi är bäst på allt och att våra grannländer egentligen vill vara som oss. Men det som exempelvis dagens exempelvis kvoteringsförespråkare bör ha i åtanke är att Nordens rikaste land idag leds av två kvinnor, statsminister Erna Solberg och finansminister Siv Jensen.

Så allt kanske inte är fruktansvärt på andra sidan kölen.

Skavlan sänds i SVT1 fredag 21 februari kl 21.00.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Lexbase vädjar till det sämsta inom oss

image

Idag avslöjade Dagens Nyheter att databasen Lexbase – där man mot betalning kan ladda ned och läsa domar – har hackats och att tusentals personuppgifter från dessa domar nu sprids gratis på internet. Detta var i och för sig väntat då hemsidan aldrig skapades för att utöka offentlighetsprincipen vilket dess grundare ville ge sken av, utan enkom för att tjäna pengar. På vanliga människors fruktan och nyfikenhet.

Sidan hänger inte heller bara ut brottslingar utan även brottsoffer för att citera Aftonbladetjournalisten Angelica Karlsson. I en krönika som alla borde läsa, speciellt de som försvarar Lexbase, påpekar hon att brottsoffer nu får sitt lidande offentliggjort och att priset för denna ytterligare kränkning är 79 kr per dom.

Att personerna bakom sidan inte var förberedda på den massiva kritiken märktes under gårdagen. Advokat Pontus Ljunggren som fungerade som presstalesman talade storstilat om vikten av att ge medborgarna information. Men han avgick efter bara några timmar, då han fått motta hot och fått sina personuppgifter publicerade på internet.

Självklart bör ingen människa utsättas för hot och hot ska aldrig ursäktas, men det är intressant att ingen av Lexbase initiativtagare hade begrundat att sidan kanske skulle få konsekvenser. Till skillnad från offentlighetsprincipen vädjar den nämligen inte till det bästa hos människan, enbart det sämsta. Den vädjar helt enkelt till vår känsla för skvaller och uppmanar – lite tillspetsat – till folkdomstolar.

En taktik som förut var vanligen inom exempelvis brittisk tabloidpress där den numera nedlagda tidningen News of the World i början av 2000-talet kartlade dömda pedofiler. Det gick så pass långt att en pediatriker fick sin mottagning sönderslagen av människor som trodde att det stod pedofil på dörren.

På grund av Lexbase riskerar vi kanske ett liknande scenario också i Sverige.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized