Tag Archives: almedalsveckan

En ursäkt som krigsförbrytare hade gillat

699450

Förvisso kan det hända att politiker under den årliga Almedalsveckan i Visby säger ogenomtänkta saker. Men det kan oftast skyllas på rosévin och den glada feststämningen. När det emellertid gäller Mehmet Kaplan, som är före detta ordförande i organisationen Sveriges unga muslimer (SUM) och idag gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen, torde det inte bero på det förstnämnda.

Snarare spelar det nog större roll att MP nyligen fått höga opinionssiffror.

Under ett seminarium som skulle handla om det viktiga ämnet islamofobi i det svenska samhället medverkade Kaplan, nuvarande SUM ordföranden Rashid Musa och integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Ullenhag som länge kampanjat mot rasism och främlingsfientlighet påpekade att det finns ett problem med islamofobi i Sverige, men också att det finns en reell fara med att jihadister reser till Syrien för att delta i kriget mot Bashar al-Assads diktatur. Men denna sanning föll varken Musa eller Kaplan i smaken.

Musa hävdade bland annat att de som reser till Syrien endast är engagerade och vill hjälpa till. Kaplan gick ett steg längre och ansåg att de kunde liknas vid de svenska frivilliga som deltog i finska vinterkriget.

I klartext att den al-Quaida inspirerade milisen Isis som bland halshugger kristna och har förklarat heligt krig är att likna vid republiken Finland som 1939 försvarade sig mot ett fullskaligt anfall av kommuniststaten Sovjetunionen. Samt att de frivilliga som idag reser ned till Syrien ungef är som författaren Harry Martinsson och journalisten Olof Lagercrantz.

Om man ska vara finkänslig kan man säga att hans uttalande tyder på en skrämmande historielöshet, och att folkhögskolemagister Gustav Fridolin borde ge sin okunnige gruppledare bakläxa. Men Rashid Musas liknelse är också intressant, då han använder exakt samma retorik som de svenskar som senare ville rättfärdiga sitt deltagande som frivilliga i Hitlers Waffen SS under samma krig.

”Vi ville bara göra gott” är nämligen en vanlig ursäkt för att rättfärdiga barbariska krigsinsatser.

Ett tack till tankesmedjan Fri Världs chef Stefan Olsson som först uppmärksammade detta.

(David Lindén)

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Varningsord från Wallenberg

jacob-wallenberg

I dagens upplaga av den ansedda affärstidningen Financial Times intervjuas industrimannen Jacob Wallenberg om hur näringslivet ser på ett potentiellt regeringsskifte i höst. Han skräder inte orden när det gäller en möjlig rödgrön regering. Det innebär den reella faran att ”entreprenörerna lämnar landet eller väljer att göra något annat”, och han är också mycket kritisk till Vänsterpartiets förslag om att förbjuda välfärdsföretag att gå med vinst.

Familjen Wallenbergs bolag Investor är storägare i riskkapitalbolaget EQT så det var väntat att de skulle vara kritiska mot just attacken på vinster i välfärden. Men ser man intervjun enkom som ett uttryck för att ”riskapitalister klagar” missar man det väsentliga.

De är nämligen inte några kvartalskapitalister som talar, utan en svensk institution som tänker i hundraårscykler och som alltid har haft täta band med Socialdemokraterna. Ett exempel på detta är att den legendariske socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng menade att ”Wallenbergarna tänker blågult”, och att de på 1970-talet stannade kvar när företagare som familjen Rausing och Ingvar Kamprad valde att lämna Sverige av skatteskäll.

Som tack belönades de med särskilda regler i bolagslagstiftningen som gynnade deras ägande.

Så det ska mycket till för att de ska uttrycka en politisk åsikt, och deras kritik mot de rödgröna är ett exempel på Socialdemokraternas sväng åt vänster. Detta trots att Stefan Löfven i gårdagens Almedagstal betonade att näringslivet inte var ett ”särintresse” och gärna vill framhålla sin bakgrund i industrin.

Men problemet är inte Löfven, utan hans tilltänkta regeringspartners.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Stefan Löfven: ensamseglaren?

stefan_lofven2012_800px

Under hela Almedalsveckan har regeringsfrågan debatterats och stort fokus legat på Stefan Löfven. Vem vill han bilda regering med?  Så när han skulle hålla Almedalsveckans sista partiledartal, var det många som hoppades att han skulle ge besked. Men det gjorde han inte.

En av fördelarna med Almedalsveckan är att partiledarna får tala till punkt och Löfven tog den chansen. Hans tal kan ses som en lång åsiktsförklaring för vad han som statsminister skulle vilja göra. Han började med att tala om arbete och anklagade regeringen och statsminister Fredrik Reinfeldt för att bortförklara ungdomsarbetslösheten. Istället för att satsa på gymnasiet och vuxenutbildningen låser man enligt Löfven fast ungdomar i Fas 3. Detta skulle ställas mot Socialdemokraterna som han menade lärt sig sin läxa när det gäller att prioritera just ungdomar. Klassisk och effektfull socialdemokratisk politik, men budskapet försvann när han upprepade argumentet om att Moderaterna minsann är ”samma gamla höger”. Efter två valrörelser är det nog inte speciellt bra kampanjteknik att dumförklara potentiella väljare.

Nästa avsnitt handlade om utbildning och Löfven sammanfattade sin filosofi med devisen om ”lika livschanser”. Enligt Socialdemokraterna råder det inte idag lika livschanser i skolan. Istället råder det vilda västern där Jan Björklund står som ”en folkpartistisk sheriff” och skjuter från höften. Socialdemokraterna vill därför introducera ett nytt startpaket för skolan som bland annat ska innehålla tusen fler specialpedagoger och ett löfte om att antalet elever i varje skolklass skall minskas med fem barn.

Löfven länkade även samman frågan om jobben med skolan. Han stödjer ungdomsförbundet SSU:s krav på en 90-dagars garanti, men den ska också följas av krav på närvaro: ”Kommer inte du så kommer inte ersättningen”. Han slog också fast att en S-regeringen ska inför en utökad skolplikt till att gälla gymnasiet. Enligt Löfven ska varje ungdom få känna hur det känns när klockan ringer tidigt på morgonen för arbete eller utbildning. Det var en amerikansk metafor som inte riktigt fyller samma funktion inom svensk retorik. Istället för att illustrera vikten av arbete lät det som Killinggängets figur Veiron i Ottan som spelas av Robert Gustavsson, för att citera DN:s ledarskribent Erik Helmerson.

Utan ett fungerande näringsliv får vi inga jobb, och det vet Stefan Löfven. Han menade att Sverige ska sträva efter att ha EU:s lägsta arbetslöshet, och att man skulle måste ”sluta attackera de arbetslösa och börja attackera arbetslösheten”. Staten ska dessutom gå in som lånegarant när det gäller småföretag och han sträckte ut en hand till de borgerliga småpartierna för att ta bort ansvaret för en andra sjuklönevecka. Dessutom vill Socialdemokraterna modernisera Sveriges arbetsplatser.

Talets sista avsnitt behandlade rasism, jämställdhet, miljö och EU. Rasismen ser Löfven som ”tidslös skit” och den liknelsen genererade både skratt och applåder. När det kommer till jämställdhet vill han sträva efter lika livschanser och han öppnade även för kvotering till bolagsstyrelser. Inom miljöområdet ska Sverige gå före och han citerade miljöforskaren Johan Rockströms beskrivning av klimatomställningen som något som skapar ”hållbar frihet”. När han talade för EU lät han mer som en skeptiker än en vän av Europatanken. EU har dominerats av en ”hopplös höger” och allt skulle bli bättre om det fanns fler Socialdemokrater som propagerade för en union med också sociala rättigheter. Internationellt vill han ha en ”global Saltjöbadsanda” och jag undrar vad han faktiskt konkret menade med detta.

Avslutningsvis citerade Löfven den liberala rösträttsförespråkaren Emilie Rathou och det var en bra avslutning på något som kan ses som en rent socialdemokratisk åsiktsförklaring. Många kommentatorer tyckte att det var ett bra tal, men de saknade frågan om samarbete.

Ingen kan tvivla på att Stefan Löfven vill bli statsminister – men för vad? Den frågan fick vi inte svar på.  Och det har lämnat fältet öppet till regeringen. I dag kan man säga att Sverige inte har en opposition utan flera.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Gustav Fridolin höll dörren öppen trots vänsterretorik

Skärmavbild+2013-07-02+kl.+15.54.05

I nuläget vill både regeringen och oppositionen ha med Miljöpartiet och det vet partiet om. Under denna mandatperiod har MP varit riksdagens mest självständiga parti och bland annat ingått en överenskommelse med regeringen när det gäller invandringspolitiken. Målet har varit att maximera partiets inflytande för att efter nästa val få ingå i en koalitionsregering. Det är också tydligt att man lärt sig läxan från valrörelsen 2010. Numera sällar man sig inte till ett lag utan hävdar istället att man vill ”bryta blockpolitiken”.

Trots att Gustav Fridolin ikväll lät som en vänsterpolitiker när han höll MP:s partiledartal, så skall man ha detta i åtanke. För tolkar man MP som en del gör i sociala medier såsom ”Nya Vänsterpartiet” urskilde man inte det faktum att Fridolin, trots sin storstilade retorik höll alla dörrar öppna. Precis som de två tidigare talarna inledde han med ett skämt för att få skrattarna på sin sida. Men denna gång beskrevs inte Alliansen som spelet Rappakalja utan liknades vid TV-serien The Big Bang Theory som bland annat handlar om en hyperintelligent ung man som har problem med sitt känsloliv.

Efter detta lovade han att MP skulle räcka ut en hand över blockgränsen för att riva upp FRA lagen och fick in en pik mot SD:s partiledare när han adresserade publiken som ”världsmedborgare” och ”Sverigevänner”. När han därefter presenterade sin inrikespolitiska vision, ty Fridolin har inte planer utan ”visioner”, lät han nästintill som en Folkpartist årgång före Alliansen.

Man skulle avstå från ett femte jobbskatteavdrag för att istället satsa på en bättre arbetsmiljö inom skolan och vården. Dessutom skulle man introducera en femårsplan för klimatet och ”minska regelkrånglet” för företagen. Det sistnämnda följdes av ytterligare en inbjudan till Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet om någon form av överenskommelse. Slutligen framhöll han att MP stod för en ”ny arbetslinje” där det fanns ”visioner som är lite större än mer pengar i plånboken”.

På det hela taget har Miljöpartiet förändrats. De är inte längre EU-motståndare och Fridolin hade en vettig poäng när han poängterade att ”EU behöver riktiga vänner”. Men det är också ett parti som i nuläget vill positionera sig både åt vänster och höger. Risken som språkrören Fridolin och Åsa Romson står inför är att det går bra i valet, men att de inte får del av regeringsmakten. Men ikväll höll han ett bra tal och det är många Almedalsanalytiker som kommer att tolka det som ett vänstertal. Men det är att underskatta Gustav Fridolins förmåga. Han vet att partiets verkliga framtid kommer att avgöras i nästa omgång regeringsförhandlingar. Det är då många av hans kvalitéer kommer att testas. Gustav Fridolin har karisma och det vet han. Frågan kvarstår dock om han får åka statsrådsbil efter valet.

(David Lindén)

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sveriges skickligaste populist

Jimmy13

Så var det dags för Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att hålla Almedalsveckans andra partiledartal. Den korrekt klädde Sölvesborgaren talade för tredje gången i Almedalen, men han är faktiskt den som suttit längst på partiledarposten, om man räknar antalet år och samtidigt den som tillsammans med centerpartiets Annie Lööf varit ledare för ett riksdagsparti under kortast tid. Många, inte minst bland hans politiska motståndare, tycker att Åkesson är en motsägelse. Han är korrekt, vänlig och har till och med fått beröm av Jan Guillou. Tillsammans med en liten grupp vänner ifrån studietiden i Lund lyckades han förvandla en grupp brölande Karl XII-nostalgiker till ett mäktigt regionalt parti. På valnatten 2010 kom triumfen och resten är historia.

För Jimmie blev livet betydligt tuffare efter riksdagsinträdet, och det handlade inte bara om motdemonstranter och livvaktsskydd. Visionen om att skapa ett brett socialkonservativt parti likt demsom finns i övriga Europa har ideligen försvårats av interna stridigheter. Många partiföreträdare har inte följt den centralt fastlagda kommunikationsplanen och SD är därför inte värdiga representanter för den nolltolerans mot rasism, som Åkesson velat göra gällande. Men riksdagsinträdet har också inneburit framgångar. De har ett konstant opinionsstöd och vågar numera faktiskt då och då agera som ett konventionellt riksdagsparti. Ett exempel är denna Almedalsvecka.

Under måndagen höll Åkesson pressträff där han poängterade att partiet hade som mål att locka till sig fler kvinnliga väljare, den rättspolitiske talesmannen Richard Jomshof talade sig varm för syntbandet Depeche Mode i en P3 intervju och i radiotalkshowen Epstein och Nordegren i P1 tolkade Björn Söder en dikt av Werner Aspenström. En blandning av politik och nöje som blivit synonymt med Almedalsveckan. Men trots den gemytliga atmosfären så fanns problemen ständigt i bakgrunden. Dagen innan Åkessons tal hade ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand bjudit in europeiska gäster till Visby som representerade ungdomsförbunden för kontinentala främlingsfientliga partier från Frankrike, Belgien och Österrike. Detta markerade början på ett officiellt samarbete mellan dessa och SDU. Kasselstrand ses som tronpretendenten inom partiet och det är högst troligt att han kommer att utmana Åkesson om partiledarposten. Om han vinner kommer SD att bli ett kontinentalt nationalist fascistiskt parti.

Även om Åkesson eller någon annan rättroende SD:are aldrig skulle erkänt det, så hade han mycket att bevisa när han klockan sju inledde sitt tal ifrån stora scenen i Almedalen. Han var tvungen att tala till både potentiella väljare och till de rättroende för att bevisa för dem att SD står för en acceptabel politik. Samtidigt som han också var tvungen att övertyga kärntrupperna om att han inte hade övergivit dem.

Redan innan han syntes på scenen såg man att partiets slogan är ”Hela Sveriges parti” och det var så som Åkesson ville framstå. Talet kan också delas upp i att han dels talade till kärntrupperna och dels till potentiella väljare som han kallade för ”Sverigevänner i hjärtat”.

Åkesson inledde med att svara på Göran Hägglunds metafor om oppositionen som en kortlek med att likna regeringen vid spelet Rappakalja. Det hela var en tydlig polemik med Kristdemokraterna och man kunde ana en indignation över att KD faktiskt vågar vara konservativa. Han ville också framställa SD som humanitära och upprepade en slogan som i svensk debatt är lika gammal som Ny Demokrati, nämligen, den om att man ska hjälpa människor på plats och inte i Sverige. På 1990-talet handlade det om bosniska flyktingar och nu på 2010-talet gäller det Syrien. När han sedan rasade mot dem som befinner sig ”illegalt i vårt land” rev han ned stora applåder vilka fortsatte när han konstaterade att ”vilket av de gamla blocken man väljer så kommer man få Miljöpartiets migrationspolitik”. Man kan dock fråga sig om inte SD:s nästa steg skulle vara att vi ska skära ned på biståndet om vi minskar flyktingmottagandet. Ty nästa steg i retoriken skulle kunna vara att damma av ytterligare ett Ny Demokrati-argument, nämligen att ”allt vårt bistånd går till totalitära kommunistdiktaturer” eller något i den stilen.

Således har SD utsett MP till huvudfiende och troligtvis tackar MP för gratisreklamen. Men efter detta budskap till kärntrupperna inleddes Åkessons inbjudan till en ny potentiell väljargrupp, vilket är kvinnorna i välfärdssektorn. Åkesson inledde denna inbjudan med en av världens äldsta politiska metaforer. Han hade fått ”ett brev” av en äldre kvinna som minsann var undertecknat med ”Sverigevän i hjärtat”. Efter detta räknade han upp en rad anledningar till varför just kvinnor skulle rösta för Sverigedemokraterna och det mesta kan summeras med att det handlade om kriminalitet och mer pengar till välfärden. Allt till alla.

Konkret handlade det om att man skulle skjuta till mer pengar till kvinnodominerade yrken och att kvinnor minsann inte var intresserade av feministisk jämställdhet. På många sätt var det en intressant åsiktsförklaring, och Åkesson lät som en gammal socialdemokrat.

Tyvärr var detta avsnitt för kort och som BT krönikören och statsvetaren Stigbjörn Ljunggren konstaterade så kunde han börjat ”direkt med brevet”.

Slutligen kan man dock säga att det var ett traditionellt Åkessontal och att han återigen har stärkt sin ställning som en av Sveriges skickligaste populister. Men om de kvinnor Åkesson vill locka kommer att låta sig frestas av dessa Almedalsutspel återstår att se. Han ska nog inte hoppas på för mycket i sin strävan att tvätta bort stämpel hos Sverigedemokraterna som ett gäng grabbar med dåligt ölsinne och dålig kvinnosyn.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Göran Hägglund vill kopiera Europa

Hägglund13Kristdemokraterna har under den senaste tiden haft politiskt otur. Efter att partiet öppnat upp för ett svenskt NATO-medlemskap presenterade de en genomgång av försvaret, men den nyheten drunknade i Kommunals strejk. Men det verkar som att partiet är någonting på spåret i försvarspolitiken. Ty efter vinterns och vårens debatt har statsvetaren Ulf Bjerled noterat ett ökat stöd för svenskt NATO medlemskap. Hans slutsats var att det är en fråga värd att ”ta debatten” om och den slutsatsen torde välkomnas av Kristdemokraterna.

Så visserligen var det en partiledare i motvind som klockan sju inledde den officiella Almedalsveckan ifrån stora scenen i Visby, men också en partiledare som varit med förr och vars frågor visat sig ligga i tiden, åtminstone en av dem. I intervjuer under dagen uttryckte Göran Hägglund en försiktig optimism, vilken också reflekterades hos partikamraterna. Jag talade tidigare med en högt uppsatt Kristdemokrat som hoppades att partiledarens tal skulle innehålla förslag om ”mer egenmakt”. När jag sedan frågade vad han menade förtydligade han det som att ”vi måste visa att vi vill fortsätta maktöverföringen från staten”. Ett klart, tydligt och, för många besvikna moderater, kanske också, betryggande besked.

När Hägglund på eftermiddagen kallade till pressträff för att berätta om kvällens tal lät han som en blandning av Tysklands förbundskansler Angel Merkel och Storbritanniens premiärminister David Cameron. Han informerade de samlade journalisterna att han tänkte prata om EU:s kärnuppgifter, sammanhållning då det finns ”tendenser att dra isär samhället” och öppna för ett femte jobbskatteavdrag. Han nämnde även att han i ett kort avsnitt tänkte ta upp regeringsfrågan, för att sedan i efter en låg utläggning landa i slutsatsen att ”vi inte kan leva med en regering som är splittrad”. En träffande beskrivning av Stefan Löfvens dilemma och det skulle inte förvåna mig om Alliansens partiledare har koordinerat sina uttalanden om just detta.

Själva talet lämnade inte åhörarna besvikna. Efter att ha introducerats av ungdomsförbundet KDU:s ordförande Sara Skyttedal började Hägglund, som för dagen var klädd i beige sommarkostym, att beskriva det socialdemokratiska Sverige som fanns när han premiärtalade 2003. Han slog också fast att Alliansen ”gjort det lättare för föräldrar att tillbringa mer tid med sina barn”. Detta genererade applåder och kan ses som ett meddelande till partiets kärntrupper om att vara stolta över vad man har åstadkommit. Han ägnade också en del av talet åt berättigad EU-kritik. Efter en åsiktsförklaring om att EU är en kristdemokratisk skapelse och att vi ska stanna i unionen kom kritiken. Göran Hägglund sa att ”för att EU ska vara handlingskraftig måste det ha en stark legitimitet”. Gott så. För EU-vännerna i dagens Sverige måste ta över EU-kritiken ifrån populisterna. Den europeiskt-konservativa ideologin skymtade också fram i förslaget om en klassikerlista och Husbykravallerna. Hägglund poängterade att gemensamma ramar gör det enklare att ”se oss själva i andra” samt att ”alla oavsett erfarenheter har ett eget ansvar”. Att döma av reaktionerna i sociala medier var det skrämmande att Hägglund vågade påpeka att vi har ett gemensamt kulturarv som alla ska få ta del av, och att han respekterar unga människor till den grad att också vågade ställa krav på dem. De riktigt politiska nyheterna var att Kristdemokraterna öppnar upp för ett femte jobbskatteavdrag och en höjning av maxtaxan för att minska storleken på barngrupperna.

På det hela taget var det ett lyckat tal. Det verkar som om Göran Hägglund vill fullfölja partiets taktik att locka till sig besvikna moderater. När han diskuterade regeringsfrågan gjorde han även skäl för smeknamnet Sveriges roligaste politiker. För att beskriva de rödgrönas samarbete användes en kortleksmetafor. Att spela kort skulle inte fungera för Stefan Löfven då denne ”låtsas att hela leken består av S”. Skämtet rev ned både skratt och applåder, och en rimlig slutsats är att Kristdemokraterna är beredda att kämpa i valrörelsen 2014 under ledning av en partiledare som är både rolig, ideologisk och villig att lära av sina europeiska vänner.
(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized