Tag Archives: Amnesty International

Varför tyst om Venezuela, vänstern?

APTOPIX Venezuela Protests.JPEG-05b97

Det har på många sätt varit intressant att studera den svenska vänsterns reaktion på händelserna i Ukraina. Aftonbladetkolumnisten Martin Aagård menade exempelvis att utrikesminister Carl Bildt inte förstod Ukraina då han styrdes av gamla ”Kalla kriget-reflexer”. Men Aagårds försök att klumpa ihop Carl Bildt med fascister försvårades av president Viktor Yanukovych säkerhetsstyrkor. Idag försöker emellertid en annan Aftonbladetkolumnist, Natascha Kazmierska, som är gift med Aagård, sig på skademinimering när hon menar att borgerligheten ”glorifierar revolutioner”.

På det hela taget var det dock befriande att den ukrainska regimen fördömdes av alla partier i riksdagens utrikespolitiska debatt. Vad som emellertid är olyckligt är att händelserna i Kiev verkar ha konkurrerat ut rapporteringen från Venezuela, där det pågår en minst lika dramatisk händelseutveckling.

President Nicolás Maduro, som förra året efterträdde Hugo Chavez och bland annat hävdat att Chavez besökt honom i form av en fågel, verkar ha bestämt sig för att krossa oppositionen. Tidigare ville han förhindra exil-venezuelaner från att rösta och nu har kubansk militär kallats in för att bekämpa oppositionen, vilken till största del består av ungdomar, samtidigt som han även hotat med att slänga ut utländsk media.

Det vore välkommet om alla riksdagspartier också kunde fördöma Maduro. Men det är tyvärr osannolikt att det kommer inträffa. Ty Venezuela har länge varit den svenska vänsterns favoritland, även fast den politiska utvecklingen flera gånger kritiserats av bland annat Amnesty International och Human Rights Watch. De har påpekat att ”Chavismo” – den ideologi som den tidigare presidenten Hugo Chavez påstod sig representera – har inneburit tystade medier och fängslade oppositionspolitiker. Kritik som bortförklarats av vänstern som istället muttrat om USA-imperialism och påpekat att Chavez för åtta år sedan minsann överlevde en militärkupp.

Förvisso sant, men det är löjeväckande att påstå att den venezuelanska opposition är densamma som 2002. Det blir därför parodiskt när Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde i en motion till riksdagen slår fast att det finns skäl att kritisera landet, men att ”det största hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna i Venezuela kommer från delar av oppositionen”. Speciellt med tanke på att soldater från Vänsterpartiets tidigare favoritlandet, Kuba, nu befinner sig i huvudstaden Caracas.

Om dagens Vänsterparti vill visa att de har förändrats, och att de inte är samma parti som i valrörelsen 2010 krävde att USA skall stänga ned alla sina militärbaser, borde de ha så pass mycket politiskt mod att de också vågar protestera mot Venezuela. Ty ett demokratiskt parti ursäktar inte diktaturfasoner, även om det kommer från ideologiska fränder.

(David Lindén

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vänsterpartiets naivitet skrämmer

Bild 030

Många hoppades att Vänsterpartiet hade gjort upp med sitt förflutna när Lars Ohly 2012 efterträddes som partiledare av Jonas Sjöstedt. Det var trots allt en f.d. DDR-kramare som nu ersattes med en partiledare som poängterade att demokrati alltid är bättre än diktatur.

Så på det hela taget var det många som hoppades på att också Vänsterpartiet hade insett att kalla kriget var över och att det var betydligt bättre att det vanns av demokrater än av Sovjetunionen.

På senare tid har dock bilden av det ”nya” Vänsterpartiet alltmer börjat krackelera. Ett tecken på detta är att Lars Ohly är partiets kandidat till kulturministerposten, och att man centralt inte verkar ha klippt banden med demokratiskt tveksamma organisationer såsom Svensk-Kubanska Föreningen, vilket tankesmedjan Fri Värld nyligen har uppmärksammat.

Svensk-Kubanska Föreningen är en svensk lobbyorganisation var mål är att ”stödja den socialistiska revolutionen på Kuba och det kubanska folkets kamp mot imperialismen samt att främja kontakter och samarbete mellan de svenska och kubanska folken”. Nyligen höll de sitt årsmöte i Uppsala och där medverkade den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Torbjörn Björlund.

Enligt föreningens eget referat – som för övrigt är författat av den tidigare socialdemokraten, tillika självutnämnde islamisten och antisemiten Mohamed Omar – hävdade Björlund att Kuba inte är en diktatur och att det finns en ”medvetenhet” om att socialismen är värd att bevara. Denna slutsats drog Björlund efter ett besök på Kuba då han minsann bott hos ”en vanlig familj”, och det gick tydligen aldrig upp för honom att utlänningar troligtvis inkvarteras hos familjer som stödjer regimen. På det hela taget visar han en naivitet som kan liknas vid Jan Myrdals syn på Kambodja under diktatorn Pol Pot eller Zarah Leanders erfarenhet av Tyskland på 1930-talet. Hans egna slutsatser kan också ställas mot Amnesty Internationals som menar att förtrycket trappades upp i början av året då Kuba skulle vara värld för organisationen Community of Latin American and Caribbean States (CELAC) möte i Havanna.

Självfallet kan det dock vara så att även Amnesty är en av ”USA:s agenter”, och med en världsbild som Björlunds kan man mycket väl tro detta. Men antingen så saknar han vanlig slutledningsförmåga eller så är han – förhoppningsvis – bara naiv.

Problemet är dock att han inte är en vanlig gräsrotsmedlem eller vilken  radikal ungdomsförbundare som helst, som den nyligen uteslutne Markus Allard. Björlund sitter trots allt i riksdagen och kan mycket väl ingå i en framtida regering. Trots att han verkar allt annat än demokratiskt sinnad.

Frågan som återstår att besvara är om Jonas Sjöstedt vågar markera mot sina egna riksdagsledamöter.  Det är först då som han verkligen kan bryta med partiets historia och göra det till ett demokratiskt och accepterat politiskt parti. Men så länge som Vänsterpartiet tillåter diktaturkramare som Björlund bör man även fortsättningsvis räknas till ett av riksdagens extremistpartier. Och problemet är att Stefan Löfven eventuellt vill bilda regering tillsammans med dem.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Skydda människoliv, inte gränser

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

”De behandlade oss inte ens som djur, säger Ehsanullah Safi, djur behandlas med mer respekt än vi gjorde där ute på vattnet.”

Det behövs inte så värst mycket fantasi för att förstå vad det här handlar om. Men för tydlighets skull ska det ändå sägas att det ännu en gång handlar om en flyktingkatastrof.

Om män, kvinnor och barn som drunknar på gränsen till Europa.

Och, ej att förglömma, ännu en gång om den skam det innebär att hellre vilja skydda gränser än att skydda människoliv.

Förra söndagen upptäckte ett grekiskt patrullfartyg från kustbevakningen en liten träbåt med 28 afghaner och syrier ombord som drev hjälplöst efter ett motorhaveri utanför ön Farmakonisi i Egeiska havet. Båten togs på släp, men inte in mot land och säkerheten utan rakt ut till havs, tillbaka mot Turkiet och under mycket hög fart. Träbåten började ta in vatten, och trots att flyktingarna gjorde allt för påkalla kustbevakarnas uppmärksamhet fortsatte dessa att köra till dess båten med flyktingarna sjönk.

Ett ögonblick av dåligt sjömanskap? Nej, inte alls. Snarare ett överlagt agerande efter en väl beprövad metod som ofta används av den grekiska kustbevakningen. Det kallas ”push back”, vilket får det hela att låta som en idrottsterm. Men vad det handlar om är att i sken av att vilja hjälpa istället köra ut båtarna långt från land eller rentav över till en annan nations vatten. I det här fallet Turkiet.  Enligt svt.se har FN-organet UNHCR så sent som i november förra året krävs att grekiska myndigheter måste utreda 23 fall där flyktingbåtar tvingats bort.

Det som hände när det lilla träfartyget sjönk är alltså ingen nyhet, utan snarare vad som kan beskrivas som ”business as usual”.

Den här gången dog tolv människor. Två kvinnor och nio barn, som befann sig under däck sjönk med båten och drunknade. De som befann sig på däck hamnade i vattnet men blev upplockade först när det grekiska patrullfartyget fick motorproblem. Under tiden som flyktingarna försökte ta sig ombord drunknade ytterligare en kvinna.

Ehsanullah Safis hustru och fyra barn drunknade. Hans smärta skar genom Lunchekots strikt neutrala nyhetsflöde och gjorde det omöjligt att inte ta ställning för att medmänsklighet måste vara gränslös.

Faktum är att det börjar bli svårare och svårare att återkommande lyssna till debatter om migration, om EU:s yttre gränser, och om en solidarisk flykting- och asylpolitik i Europa som ska få fler länder att ta större ansvar för att dela bördorna med de länder – bland annat Sverige – som tar sitt redan nu. Just av det enkla skälet att det är uppenbart att den debatten inte handlar om kvoter eller kostnader, utan om en ingrodd ovilja att tala om den rasism och det människoförakt som Europa möter dessa människor med.

Gränser måste finnas, allt annat leder fel. Men gränser kan inte vara en ursäkt för gränslös ondska. 5 november 2007 rapporterade Gunilla von Hall i Svenska Dagbladet om hur ”Grekland systematiskt misshandlar flyktingar som kommer i båtar över Medelhavet för ett liv i Europa. Kustbevakningen sänker deras båtar, gör skenavrättningar och ger flyktingarna elchocker.” Uppgifterna hämtade hon en rapport från ett 70-tal människorättsorganisationer inklusive Amnesty International. Paraplyorganisationen Europeiska flyktingrådet hade samlat in vittnesmål om hur kustbevakningen sänker flyktingbåtar genom ”livshotande manövrer”, sticka hål på gummibåtar för att de ska sjunka. Och så vidare.

Den grekiska regeringen sade sig ta rapporten på allvar och lovade att utreda det hela grundligt.

Undarar om Ehsanullah Safi tycker att den utredningen var grundlig nog.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized