Tag Archives: Anders Wijkman

Slentrianmässig FN-kritik

988310_10100764350424658_705944062_n

Länge stod Förenta Nationerna (FN) och bistånd i svensk politisk för det goda och osjälviska. Under kalla kriget sågs europasamarbetet som en kapitalistisk klubb, medan FN var det goda världssamvetet som dessutom hade letts av en svensk och bistånd hjälpte till att bygga upp utvecklingsländerna. Tilltron till världssamfundet kom dock att få sig en knäck i och med folkmordet i Rwanda 1994 och biståndet har mer och mer kommit att associeras med diverse diktaturer. Idag har synen på FN ersatts av en skepsis, som tyvärr då och då blommar ut i ett slentrianmässigt förakt som definitivt inte hjälper dem som vill att organisationen ska reformera sig.

På senare tid har vi bevittnat två tecken på att FN-kritik har gått så pass långt att den ersatts av en intellektuell lathet. Det är exempelvis lätt att avfärda kommitteen mot rasdiskriminering då det finns representanter för länder med ett – minst sagt – tveksamt förhållningssätt till mänskliga rättigheter. Men ledamöterna är inte kvoterade, utan väljs i slutna omröstningar och flera har varit kritiska mot sina hemländer, vilket också den tidigare ledamoten Peter Nobel har påpekat.

För några dagar sedan avslöjade Svenska Dagbladets New York korrespondent Jenny Nordberg att FN:s biståndsorgan United Nations Development Program (UNDP) inte kunde redogöra för om biståndet hade någon positiv inverkan. Om detta hade varit sant hade det förvisso varit en stor nyhet. Det hade också varit en stor nyhet om rapporten som SvD ”fått ta del av” hade varit hemlig eller om UNDP hade gjort allt för att underhålla den. Men så var inte fallet.

Likt andra internationella organisationer som existerar tack vare sina medlemsländer beställer UNDP med jämna mellanrum externa granskningar av sin verksamhet. Dessa finns tillgängliga på organisationens hemsida och där finns även den rapport som kritikerna vill behandla som en nyhet. Den har varit tillgänglig i ett par månader och man anser inte att det ej går att hitta ett sammanband mellan bistånd och hjälp. Däremot diskuterar man flera problem med uppföljningen av biståndet som exempelvis tillförlitlig statistik.

Det är lätt att kritisera FN och organisationen bör självklart kritiseras när man gör fel. Anders Wijkman som tidigare var chef för UNDP har exempelvis påpekat att ”det är toppstyrt och alltför mycket regionala hänsyn när chefer rekryteras – dvs man får ofta ej rätt man på rätt plats”. Men om man bara använder kritiken för att plocka billiga politiska poäng tjänar inte kritiken någonting till. Ty då hemfaller man åt samma sorts propaganda som organisationens mindre demokratiska medlemsländer.

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Bättre klimat för klimatet

Historien ser ut att upprepa sig. Så fort världen sätter sig ner för att tala om klimathotet så kommer kylan och snön och fördärvar själva inlevelsen av vad smältande isar och varmare hav innebär. Så var det i Köpenhamn och så är det nu, när en fortsättning på Kyotoavtalet förhandlas fram i Quatars huvudstad Doha.

Det är just sådana sammanträffanden som ställer till det, och som får infrusna tågresenärer och snöskottande svenskar att lyfta blicken mot himlen och böna fram ett ”var är uppvärmningen av atmosfären när man som mest behöver det?”.

Men sammanträffande och samband ska man hålla isär. Och man ska nog undvika att raljera för mycket. Främst av det skälet att klimatdebatten har förändrats. Den präglas av färre knäppstarar och större allvar idag, än för bara några år sedan.

I senaste numret av tidningen Fokus skriver Nina Brevinge och Maggie Strömberg under rubriken ”När alla skeptiker gått hem” att dagens realpolitiska hänsyn gör utsikterna för att komma framåt i klimatförhandlingarna sämre än någonsin. Och, inte minst, långt mycket svårare än då debatten formades av allt från grönt folk som talade för klimataborter och brunt folk som inte kunde sluta hånskratta så fort FN:s klimatpanels slutsatser nämndes.

Klimatkonflikten förs nu i första hand kring frågan om ett övergångsavtal, mellan dagens Kyotoavtal som upphör 2013, och nästa, som är tänkt ska gälla från 2020. Men USA, Ryssland, Japan, Kanada och nyligen även Nya Zealand vill inte sätta upp nya mål för sina utsläpp till atmosfären om inte Kina och Indien vill låta sina utsläpp begränsas i avtal. EU, Norge, Schweiz och Australien kan tänka sig en övergångslösning fram till nästa klimatavtalsperiod 2020, men står å andra sidan ”bara” för 15 procent av alla utsläpp.

Lägg därtill att det finns en nivå till i den konflikten, mellan västvärlden och de så kallade Basic-länderna Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina, om vilka som ska göra mest och snabbast. Och som om det inte räckte är man heller inte överens inom Basic-blocket.

Det finns en motsättning till, den om nutid och framtid. För stora begränsningar på framförallt Kina, Indien men även USA kan leda till att världsekonomin går i baklås. Det vill ingen. Samtidigt är risken uppenbar att om man inte kommer överens, så kommer klimatförändringarna redan på medellång sikt att leda till en humanitär katastrof men också en ekonomisk.

Hotet är nog allt fler medvetna om. Men det är uppenbart att konflikten om klimatet till inte så liten del handlar om att det ännu inte finns tillräckligt tunga och entydiga argument, idéer eller exempel som övertygar alla om att det trots allt går att få till en annan sorts tillväxt än en sådan som driver på atmosfärens uppvärmning.

Mer om detta efter det att Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok Bankrupting Nature (Routledge 2012) är genomläst. Kanske finns svaret där?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized