Tag Archives: antirasism

Anmälan mot ABF Stockholm för diskriminering

rummet

Ett av demokratins bärande kriterium kan sammanfattas som likhetsprincipen. Det betyder i korthet att alla medborgare skall behandlas lika inför lagen oavsett kön, religion eller sexuell läggning. Men då detta inte alltid är fallet finns diskrimineringslagstiftning när rättssamhället vill markera mot dem som vill skilja på människor när det inte finns något skäl för att göra det. 

När man bevittnar diskriminering är det även viktigt att som medborgare säga ifrån. Ty om man inte gör det ger man sin tysta tillåtelse att detta skall  fortgå. Men allt som man ogillar är inte diskriminering och det är bland annat därför som ett antal mindre nogräknade websidor kan försätta att existera. 

Idag finns det många sådana sidor och vissa är med rätta avskydda och andra – olyckligtvis – hyllade, då kritiker inte vågar framföra berättigad kritik. En sådan hemsida är RUMMET vilkens lansering fick utrymme på Dagens Nyheters kultursida och vars grundare i sitt ”manifest” deklarerade att ”RUMMET är separatistiskt för rasifierade personer – inte nödvändigtvis lika mycket av lust som av nöd”.

Så precis som annan känd paranoiasida som här inte behöver namnges tvättar man sina händer och skyller på någon annan för att motivera sin egen grandiosa självbild. Den enda skillnaden är att det den andra sidan kallar ”pk-media” har RUMMET valt att kalla för ”det vita samtalet”. 

Självklart har dock RUMMET och liknande sidor rätt att finnas då deras aktiviteter faller inom yttrandefriheten. Men det blir problematiskt när deras separatistiska och självförhärligande budskap upphöjs till officiellt sanktionerade normer – för att inte tala om när de får skattepengar. Det var därför klokt av egenföretagaren och borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell att reagera på det faktum att RUMMET:s filosofi har upphöjts till kursämne hos ABF Stockholm.

Varje tisdag arrangeras studiecirkeln ”Rummet – utan det vita samtalet Icke separatistisk” och kursen är redan fulltecknad. Kursen vore emellertid inte ett problem om det inte vore så att ABF Stockholm får statligt stöd och att de, när man klart och tydligt indikerar att de som inte känner sig som rasifierade icke göra sig besvär, torde bryta mot just diskrimineringslagen. 

Likt Weidmo Uvell anser undertecknad att detta därför bör bli ett fall för Diskrimineringsombudsmannen och förhoppningsvis kan fler reagera på denna officiellt sanktionerade vilja att vara offer.

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Antirasister: Lär av Lyndon Johnson

Lyndon_Johnson_signing_Civil_Rights_Act,_July_2,_1964

Idag är det femtio år sedan USA:s dåvarande president Lyndon Johnson undertecknade en samling lagar som gav svarta och vita lika rättigheter och som har gått till historien som the Civil Rights Act. Undertecknandet var kulmen på en lång, svår och – ofta – blodig kamp som USA:s svarta befolkning hade fört tillsammans med liberalt sinnade republikaner och demokrater för att få medborgerliga rättigheter.

Det var också en kamp som den amerikanska staten stundtals hade stått handfallen inför. På 1940-talet hade man till och med bjudit in svensken Gunnar Myrdal för att ”lösa negerfrågan” för att citera sonen Jan, och i boken The American Dilemma förutsåg Myrdal, felaktigt, att kampen för lika rättigheter skulle börja i USA:s industriellt utvecklade norra delstater.

Kampen kom dock att starta i södern och det var en president tillhörandes Demokraterna – Sydstaternas gamla parti – som kom att engagera sig mest för att svarta amerikaner skulle ha samma rättigheter som vita. Men även fast Johnson var känd som ”Washingtons mäktigaste man” kände han sig stundtals maktlös. I ett berömt telefonsamtal med medborgarrättskämpen Martin Luther King talar Johnson klarspråk och säger helt sonika: ”jag behöver er hjälp”.

King försäkrade presidenten om att han skulle få detta och lagförslaget kom också att skapa en ny politisk konsensus i USA. Ty efteråt var det inte politiskt acceptabelt att marknadsföra rent rasistiska åsikter. Men det tål att poängteras att det var en förändring som tog tid och ett resultat av en bred, inkluderande och politiskt icke-homogen koalition.

Däri ligger också en viktig lektion för den antirasistiska rörelsen i Sverige. För att uppnå resultat måste man lyssna på varandra, lägga radikalismen på hyllan och inse att makthavare är bättre som allierade än som fiender. Dessutom måste man våga acceptera kritik och inte som exempelvis debattören Sara Abdollahi avfärda dem med en annan åsikt för att de har en annan hudfärg.

Idag gör många debattörer således precis tvärtom och dessutom framhäver man dem som snarare stjälpte än hjälpte den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Att exempelvis låta sig inspireras av Svarta Pantrarnavisar på både arrogans och historisk okunskap. När man dessutom tycker det är fel att hedra den mördade Fadime Sahindal med en ceremoni på Berns då det skulle vara i det ”vita finrummet” blir också rent provocerande. Ty om det är någon som hör hemma i minnets finrum så är det Fadime Sahindal för att parafrasera SVD:s ledarskribent Sanna Rayman.

Slutligen bör man inse att politisk förändring tar tid. Men att den kan snabbas på om man är lyhörd, ödmjuk och receptiv. Om man däremot dunkar varandras ryggar, hånar de kritiker som vill väl och väljer att alltid se fiender kommer det ta ännu längre tid. För då skrämmer man iväg alla de som gärna ställer upp på lika rättigheter, men kanske inte anser att normer är roten till allt ont, att man når paradiset via ordet hen och att också människor över trettiofem kan framföra kritik som är värd att ta till sig.

(David Lindén)

Lästips: Den som är intresserad av att veta mer om Lyndon Johnson rekommenderas journalisten Robert Caros biografiserie The Years of Lyndon Johnson som alla publiceras av det amerikanska förlaget Alfred A. Knopf.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Finns verkligen SSU Molotov?

Molotov

Med jämna mellanrum får man bevis för att det behövs mer historieundervisning i svenska skolan. Ovanstående bild är en skärmdump från den, förment, antirasistiska och demokratifientliga sidan Motkraft, där man tillkännagett bildandet av en ny SSU-förening. Anledningen är att en ung SSU:are i Malmö hade hotats av nynazister.

Föreningen har fått namnet SSU Molotov.

På ett sätt är det både förståeligt och komiskt att de använder just namnet Molotov, då det syftar på brandbomben molotovcocktail och ska signalera att man är beredd att ta upp kampen mot fascismen. Som de själva uttrycker det ska man bekämpa ”alla som försöker splittra vår klass och hotar vår möjlighet till organisering.”

Organisatörerna verkar dock inte veta att brandbomben uppfanns i Finlands krig mot Sovjetunionen på 1940-talet och att marskalk Mannerheim som ledde de finska styrkorna var allt annat än socialistisk. De verkar inte heller känna till varför bomben heter just Molotov.

Vjatjeslav Michajlovitj Molotov var Josef Stalins utrikesminister och den man som 1939 vid en ceremoni i Kreml undertecknade ett fördrag med Nazityskland som efter honom och hans tyske motsvarighet Joachim von Ribbentrop fick namnet Molotov-Ribbentrop pakten.

Som BT:s Mikael Hermansson summerade förloppet: ”Kul kväll i Kreml. Ribbentrop och Stalin ler ikapp medan Molotov skriver på avtalet om att inte angripa varandra.”

Att i samma andetag säga att man vill bekämpa fascismen och kalla sig Molotov är därför ett hån, då han var en av dem som möjliggjorde det vidrigaste fascistiska systemet som världen hittills skådat. Det är dessutom ett hån mot Raoul Wallenberg som var en av de få svenska demokratikämpar man kan vara stolt över från andra världskriget. Ty Molotov ljög den svenska regeringen rakt upp i ansiktet när de frågade om vad som hänt med Wallenberg.

Lyckligtvis har SSU under kvällen tagit avstånd från föreningen då de tar ”avstånd från allt politiskt våld”. Men faktum kvarstår: de har tidigare, som i samband med Husby-kravallerna, fört sig med en klasskampsretorik som mycket väl kan attrahera ljusskygga individer och likställt arbetsgivare med pedofiler.

Det är dags att de inför valrörelsen rannsakar sitt eget beteende.

(David Lindén)

8 kommentarer

januari 14, 2014 · 5:45 e m

Varning för vita empatiska män?

video-jag-ar-jason-630x350

 (Foto: grandsmack.se)

Det finns mycket att invända mot artisten Jason Diakités samarbete med kollegan Sebastian Stakset och denna blogg har också gjort detta. Likaså finns det invändningar mot de som menar att talman Per Westerbergs frånvaro när 5i12-rörelsen tilldelade Dikité ett pris i riksdagen, var ett politiskt ställningstagande och inte ett beslut grundat på riksdagsetikett. Det finns däremot få invändningar mot Dikités tal där han utgår ifrån sitt svenska pass. Ty alla som har en annan hudfärg har någon gång upplevt frustrationen över att behöva legitimera sig, när andra betydligt blekare personer inte har behövt göra detta.

Talet har redan hyllats som ett retoriskt mästerverk och skapat reaktioner som de flesta torde anse som positiva. Exempelvis har ett antal artister ställt upp i en stödvideo för Dikité där de själva visar sina pass. En hedervärd solidaritetshandling som i mitt tycke är att applådera och som mestadels har bemötts med positiva reaktioner. Men inte av alla.

I en debattartikel med titeln ”Ni är inte Jason” som har publicerats på SVT-debatt anklagar den tidigare Hijaab-aktivisten Foujan Rouzbeh artisten Tomas Ledin för hyckleri, då han i videon konstaterar att detta att göra skillnad på människors hudfärg ”är rasism”. Anledningen är att Ledin ”inte vet” hur det är att vara Jason Dikité.

Om man ville raljera skulle man kunna säga att Rouzbeh i artikeln ägnar sig åt en form av lidelseskryt, som de flesta associerar med Monty Pytons klassiska video om de fyra rika männen från Yorkshire vilka på ålderns höst försöker överträffa varandra i historier om sin fattiga barndom.

Om man däremot bryr sig om att bekämpa främlingsfientligheten bör man se hennes artikel som ett kusligt symptom på hur en göra-skillnad-ideologi har vuxit sig stark hos en del förment antirasistiska debattörer. I sitt fördömande gör sig Rouzbeh till domare över andras förmåga till empati. I fallet Ledin dömer hon ut en artist som på 1980-talet engagerade sig i kampen mot Apartheid, på 1990-talet mot Lasermannen och nu för Jason Dikité. Anledningen tycks vara att han är vit och, idag, är tämligen priviligierad.

Menar Rouzbeh att han därför inte har rätt att ta ställning? Det är i så fall en form av översitteri som bland annat har förekommit bland sekter på vänsterkanten och som idag inte hör hemma bland dem som anser att alla människor är lika mycket värda. Tyvärr är det inte heller ett ensamt fenomen.

Integrationsminister Erik Ullenhag har exempelvis anställt Tobias Hübinette som utredare i integrationsfrågor. Svenska Dagbladets Ivar Arpi har tidigare uppmärksammat att Hübinette hyser en närmast rabiat syn på allt som handlar om rasism och diskriminering. Denne har också velat göra sig till talesperson för adopterade och torgföra åsikten att alla som råkar vara uppfostrade av dem som inte är deras biologiska föräldrar hade en taskig barndom. Men då detta skulle inkludera författaren till denna text så är det en sanning med modifikation.

Att Rouzbeh och Hübinette görs till talespersoner för invandrare och dem med utländsk bakgrund är symptomatiskt på dagens samhällsdebatt. Vi lever i en mycket ängslig tid och då får de som skriker högst mest stöd.

En del av dessa tar sig också rätten att vara smakdomare och enkom på grund av hudfärg och bakgrund döma ut andra människors förmåga till empati och medkänsla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

december 16, 2013 · 8:24 e m

Stakset och Timbuktu: Läs Machiavelli!

Machiavelli_AF

Om man ska engagera sig politiskt bör man lära sig att respektera sina motståndare. Det betyder inte att man behöver tycka om deras politik eller företrädare, utan att man inte ska betvivla att motståndarlaget, likt en själv, också tror sig sitta inne med de bästa lösningarna för framtiden. Förvisso kan det låta som en självklarhet, men det är ett synsätt som tar tid att lära sig då drivkraften att engagera sig politiskt, ofta bottnar i att man är passionerad över sina egna idéer och därmed hyser en aversion mot dem som tycker olika.

Det händer också att man så till den grad avskyr sin motståndares politik att man inte förstår hur man ska bemöta den, vilket Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan tjäna som ett exempel på. I sin iver att bemöta rasism och främlingsfientlighet hemfaller vissa åt taktiker som tilltalar det egna laget, men som definitivt inte kommer att övertyga någon som röstar på SD.

Ett sådant exempel är att SVT upplåter utrymme till hiphopgruppen Kartellen och deras nya låt ”Svarta duvor och vissna liljor”. Musikaliskt kan undertecknad inte invända mot låten, men då den handlar om att slå ned Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är den i nuläget synnerligen politiskt olämplig. Men självfallet ska inte SVT ta ställning till politiskt innehåll när det gäller kulturell utövning, men hela affären blev politisk då man i försvaret för låten kan ana undertoner. Det är beklagligt, speciellt för dem som ansåg att de tre Sverigedemokrattopparnas beteende på Kungsgatan i Stockholm var förkastligt, ty nu spär detta på den offerstämpel som SD vill odla för att få ökad sympati. Dessutom blir det inte bättre av att gruppens frontfigur Sebbe Stakset i en intervju i Dagens DN, framstår som den schablonbild av ”hiphoppare” som bland annat Smålandsposten tidigare har velat marknadsföra.

kartellen-sebbe-tw

Stakset har ett förflutet som bland annat inkluderar brott och öppet homofobiska
åsikter som han torgfört på sociala medier. Men nu får han tala ut i sällskap av en sympatiskt inställd kulturjournalist. Idag mår han bra och ”går i kyrkan” om söndagarna, men han skäms inte för sin låt och är minsann beredd att ge Jimmie Åkesson ”kärlek” när denne byter åsikter. På det hela taget talar han en sorts hiphop fikonspråk som säkerligen tilltalar hans fans, men som inte kommer övertyga potentiella Sverigedemokrater.

Tyvärr medverkar också rapparen Timbuktu på skivan och det är ännu mer beklagligt då denne är antirasistiskt engagerad för Miljöpartiet. Det är bra att fler engagerar sig politiskt, men det verkar som om Timbuktu inte ville inse att hans medverkan tillsammans med Stakset kan skada det goda arbete han utför. Ty när han fick kritik för sin medverkan lade han upp följande meddelande på sin Facebooksida: ”Jag tänker inte dölja, försköna, ursäkta eller skämmas för vem jag är. I stället tänker jag sätta ner min fot och säja: Fuck Sverigedemokraternas politik!” Tilltalande för dem som gillar honom och mindre effektivt om man vill övertyga potentiella Sverigedemokrater att byta sida.

Både Stakset och Timbuktu är bevisligen skickliga artister, men de skulle behöva hjälp när det gäller att tänka politiskt långsiktigt. Förslagsvis bör de läsa den florentinske 1500-talsdiplomaten Niccolò Machiavellis verk Fursten, vilket räknas till en av världshistoriens klassiker när det gäller politik. Förra året gavs den åter ut på svenska (Atlantis, 2012) i översättning av Paul Enoksson som även fått pris av Machiavellis hemstad Florens för sitt arbete.

I kapitlet om en furstes rådgivare skriver Machiavelli att ”en man som förvaltar staten bör … aldrig tänka på sig själv utan bara på fursten och aldrig göra någonting som inte gagnar denne”. För Sebbe Stakset och Timbuktu kan det översättas till att: ”den som jobbar mot rasism bör aldrig göra någonting som gagnar dem själva, utan bara tänka på hur man övertygar människor om att bli antirasister”. I nuläget verkar det nämligen ha tänkt mer på sin skivförsäljning och mindre på antirasismen.

(David Lindén)

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hijabuppföljning: En misslyckad tillrättavisning

1229909_10100744114627358_166661292_n

På grund av den senaste tidens händelser i Mellanöstern och USA:s president Barack Obamas stundande statsbesök har debatten kring hijabuppropet inte förts med lika stor intensitet som tidigare. Men idag finns det anledning att skriva om det igen, då texten ”Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten” uppmärksammades på det sociala mediet Twitter av feministnätverket Femen.

ETC-krönikören och aktivisten Nabila Abdul Fattah, verkar också ha tagit så pass illa vid sig av texten att hon försökte sig på en misslyckad tillrättavisning som återges här ovan. Det hon dock lyckades med, förhoppnings omedvetet, var att likt Sara Abdollahi använda härskartekniker.

Abdul Fattah skriver att hon minsann ”fattar Noll av vad Saras text har med oss initiativtagare men aiiiight”. Ett påstående som uppenbarligen inte är sant, då hon känner sig så pass träffad av texten att hon tog sig tid att kommentera den. En människa som lever på sitt språk vet mycket väl att debatten mellan Femen -”Jenny” och Sara Abdollahi som berördes i texten handlade om hijabuppropet. För att den som inte har läst den framförde Femen – ”Jenny” tesen om att uppropet exkluderade kvinnor istället för att inkludera dem, vilket är en uppfattning som också ledarbloggen delar.

Tyvärr verkar Abdul Fattah inte ha tagit till sig något av kritiken då hon skriver att ”om Man Inte hittar ett problem så ser man till att skapa det”. Det är faktiskt inte ett påhittat problem att kvinnor förtryckts av både rasism och intolerant religion. Det är en ytterst påtaglig verklighet och som vuxen debattör bör man kunna ha dessa två perspektiv i huvudet på samma gång, även om det kan vara obekvämt.

Slutligen uppmanar Abdul Fattah att: ”Ställ dig i kön, David. Ni verkar vara en del”. Avsikten är att klumpa ihop den tidigare texten med de nättroll som bland annat torgförde myten om att kvinnan i Farsta skulle ha attackerats av sin egen man och inte en främling. Tekniken är utsliten, men förekommer med jämna mellanrum. Som när ledarskribenten Sakine Madon anklagades för att gå rasisternas ärenden.

Tidigare var slutsatsen att hijabuppropet inte breddade debatten och de finns inga skäll att revidera en slutsats som, tyvärr, visat sig hålla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Martin Luther King idag?

Bild

Idag är det 50 år sedan baptistpastorn och medborgarrättskämpen Martin Luther King jr (1929-1968) höll sitt berömda ”I have a dream” (jag har en dröm) tal inför 250,000 medborgarrättskämpar vid Lincoln Monumentet i USA:s huvudstad Washington DC. Talet där King, eller ”MLK” som han ibland kallas, uttrycker förhoppningen om att varje person i framtiden skulle bemötas utifrån sina handlingar och inte baserat på sin hudfärg, har med rätta blivit historiskt. Det fungerar än idag som en antirasistisk trosbekännelse, och jubileet uppmärksammas bland annat med att president Barack Obama håller tal vid Lincoln Monumentet.

På pappret kommer allting att vara perfekt.

En afroamerikansk president håller tal för att hedra den man som krävde det fullt berättigade, nämligen, att alla USA:s medborgare skulle vara lika inför lagen. Att president Obama kan hålla tal vid Lincoln Monumentet och inte som servitör Barack Hussein Obama, vilket är hans hela namn, servera på något av alla de otaliga caféer som ligger i närheten är i sig ett bevis på att MLK:s dröm delvis är uppfylld. Men man bör också betänka talets budskap om att varje person ska bli bemött utifrån sina handlingar och inte sin hudfärg.

Vad skulle MLK ha ansett om president Obamas handlingar?

Det vet man inte. Men det står klart att Obama idag har en avlyssningsapparat till sitt förfogande som skulle ha gjort medborgarrättsrörelsens antagonist FBI-chefen J Edgar Hoover grön av avund. Det står också klart att han kanske kommer att dra in USA i ytterligare ett krig som inte kommer att sanktioneras av FN.

Självklart går det att ha åsikter kring detta och om presidentens ämbetsroll i dagens globaliserade värld. Men det är också viktigt att ha i åtanke att Kings tal under åren har missförståtts av en, förvisso godhjärtad, antirasismrörelse som har velat göra det till sin egen åsiktsförklaring. Talet var riktat till en amerikansk publik för att lösa ett amerikanskt segregationsproblem. Därför handlar det om det individuella bemötandet. En del kunniga kan emellertid påpeka att han använder uttrycket ”negro” som ett samlingsnamn för USA:s afroamerikanska befolkning. Det är förvisso sant, men han nämner också att det slutligen handlar om det individuella bemötandet.

Lite tillspetsat skulle man kunna påstå att King idag hade anklagats för att inte se ”strukturerna” av de som påstår sig vara hans arvtagare.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized