Tag Archives: Beatrice Ask

Ytterst ampert Beatrice Ask

210px-Balticfreedom_1c558_6357.Beatrice_Ask

Kanske var det ett tecken på att justitieministern mentalt fortfarande var på julledighet. När hon läst en nyhet om att ett antal människor hade dött av cannabis i den amerikanska delstaten Colorado, tyckte hon i alla fall sig se en fruktansvärd bekräftelse på hon hade rätt i en av sina hjärtefrågor. Hon valde därför att länka till artikeln på sin öppna facebooksida och åter deklarera sitt motstånd mot alla former av droger. Ty hon har minsann inte hade ändrat åsikt i frågan sedan sin tid som ung Muf:are då hon la en motion med titeln ”krossa knarket”.

Det hade också kunnat vara ett effektivt mikropolitiskt budskap – om nyheten var sann. Men det var den inte, utan en artikel på den amerikanska humorsidan The Daily Currant som är att likna vid en fräckare upplaga av Grönköpings Veckoblad. Sålunda slutade det med att Ask fick göra en halvartad pudel och svara sina belackare att hon inte heller gillar när man gör satir av droger.

På det hela taget är det mänskligt att fel och alla, inklusive massmedia, har någon gång satt sin tilltro till vad som visat sig vara en tidningsanka. Nu senast ”nyheten” om att den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Un hade låtit sin farbror ätas upp av svältande hundar.

När det gäller Beatrice Ask handlar det dock inte om en engångsföreteelse.

Hon har nämligen tidigare låtit sig styras av känslor och visat sig helt oförstående när omvärlden inte har delat just hennes känslor. När författaren Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev om hur vissa med en annan hudfärg kan uppleva Sverige, bemötte Ask Khemiri genom att påpeka att hon varit utbytesstudent i USA och därför upplevt utanförskap. Men hennes känsla av att för första spendera en längre tid hemifrån kan varken jämföras med Khemiris eller statssekreteraren Jasenko Selimovic upplevelser av Sverige.

Dessutom bör man ha i åtanke att Ask allt sedan MUF-tiden på 1980-talet just profilerat sig som drogmotståndare. Hon har därför haft ypperlig tid att läsa på om dess skadeverkningar och torde därför ha insett att det var något skumt med en stor grupp som överdoserar på cannabis. Men nu insåg hon inte det och det öppnar upp för frågan om hon avskyr droger så pass mycket att hon inte lagt tid på att studera dess verkningar.

Indignationen i hennes svar kan tyda på det.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Skånepolisen: 2000-talets Kling och Klang?

KLING-O-KLANG
Gårdagens avslöjande om att polisen i Skåne systematiskt har kartlagt romer i ett register som döpts till ”Kringresande” skulle kunna vara hämtad från Astrid Lindgrens sagor om Pippi Långstrump. Övernitiska poliser som noterar allt, inklusive spädbarn och avlidna och som när de avslöjas saknar förmågan att svara på frågor och ge samstämmiga svar. Skånepolisens informationsdirektör Lars Förstells kommentar till avslöjandet förtjänar att återges i sin helhet: ”Jag har förståelse för att man kan reagera på uppgifterna som de är beskrivna i Dagens Nyheter. Vi jobbar just nu på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods som man annars skulle göra.”
 
Skrattet fastnar dock i halsen när man betänker att systematisk förföljelse och diskriminering av romer är en svensk tradition med anor från Gustav Vasa och att romer jämte judar var den grupp som systematiskt utrotades under förintelsen. Det är dessutom uppenbart att Skånepolisen är i starkt behov av kommunikationsträning då de inte verkar förstå att många människor är rättmätigt förbannade.
 
Förvisso har svensk polis ett svårt uppdrag eftersom att de ska bekämpa organiserad brottslighet som idag tenderar att vara global. Systematiska kartläggningar har också gett lyckat resultat när det gäller att bekämpa maffian i exempelvis Södertälje. Men även hårdhudade poliser bör inse att metoder som inte går att motivera inför allmänheten – vilka är polisens arbetsgivare – är metoder som man inte ska använda om man vill ha kvar allmänhetens förtroende.
 
Detta har inte Skånepolisen förstått och de har nu tack vare sin egen dumhet gett romer en ytterligare anledning till att misstro inte bara polisen, utan hela myndighets-Sverige.
 
Förhoppningsvis kan dock avslöjandet leda till en bättre debatt om polisen och polisens roll i samhället. Men då måste polisen i Skåne ta till en ärlig och rak krishantering. Det går inte att mumla om ”gallring” och ”misstag”. Ett första steg skulle vara att faktiskt ta reda på hur många listor som finns och efter det bör rikspolischefen Bengt Svensson ta kontakt med Romska riksorganisationen och å polisens vägnar be om ursäkt.

(David Lindén)

PS: Läs mer på BT:s ledarsida i morgon om medlöparnas ansvar för att romer systematiskt registrerats.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Också ett toppmöte

NordiskaStadsministrar

När Sverige 1994 valde att söka medlemskap i den Europeiska Unionen var det en del som hävdade att ett medlemskap skulle försvåra för de nordiska länderna att samarbeta med varandra. Olyckskorparna har dock motbevisats. Det nordiska samarbetet lever i högsta välmåga.

På inbjudan av justitieminister Beatrice Ask ska Norge vara representerat i den kommission som ska granska rättsväsendets och rättspsykiatrins roll efter det att Thomas Quick, som numera heter Sture Bergwall, först fälldes för åtta mord som han sedan friades ifrån. Quick erkände också mordet på den norska flickan Therese Johannessen.

Att Norge deltar i granskningen är ett tecken på att regeringen indirekt erkänner att Myndighetssverige misslyckats, och att Sverige har svikit sitt grannland.

Men det är inte alltid något negativt som sammanför oss med våra grannländer.

Ett glädjeämne är kvällens lilla toppmöte där de nordiska statsministrarna på inbjudan av Sverige träffar Obama för vad som kanske blir lite hetsigare diskussioner än mellan Reinfeldt och Obama, då åtminstone Danmarks Helle Thorning-Schmidt har lovat att ta upp avlyssningsfrågan.

Så det nordiska samarbetet består och har till och med fördjupats, och det är något som vi alla borde glädjas över. Även de olyckskorpar som var emot EU.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Hijabuppföljning: En misslyckad tillrättavisning

1229909_10100744114627358_166661292_n

På grund av den senaste tidens händelser i Mellanöstern och USA:s president Barack Obamas stundande statsbesök har debatten kring hijabuppropet inte förts med lika stor intensitet som tidigare. Men idag finns det anledning att skriva om det igen, då texten ”Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten” uppmärksammades på det sociala mediet Twitter av feministnätverket Femen.

ETC-krönikören och aktivisten Nabila Abdul Fattah, verkar också ha tagit så pass illa vid sig av texten att hon försökte sig på en misslyckad tillrättavisning som återges här ovan. Det hon dock lyckades med, förhoppnings omedvetet, var att likt Sara Abdollahi använda härskartekniker.

Abdul Fattah skriver att hon minsann ”fattar Noll av vad Saras text har med oss initiativtagare men aiiiight”. Ett påstående som uppenbarligen inte är sant, då hon känner sig så pass träffad av texten att hon tog sig tid att kommentera den. En människa som lever på sitt språk vet mycket väl att debatten mellan Femen -”Jenny” och Sara Abdollahi som berördes i texten handlade om hijabuppropet. För att den som inte har läst den framförde Femen – ”Jenny” tesen om att uppropet exkluderade kvinnor istället för att inkludera dem, vilket är en uppfattning som också ledarbloggen delar.

Tyvärr verkar Abdul Fattah inte ha tagit till sig något av kritiken då hon skriver att ”om Man Inte hittar ett problem så ser man till att skapa det”. Det är faktiskt inte ett påhittat problem att kvinnor förtryckts av både rasism och intolerant religion. Det är en ytterst påtaglig verklighet och som vuxen debattör bör man kunna ha dessa två perspektiv i huvudet på samma gång, även om det kan vara obekvämt.

Slutligen uppmanar Abdul Fattah att: ”Ställ dig i kön, David. Ni verkar vara en del”. Avsikten är att klumpa ihop den tidigare texten med de nättroll som bland annat torgförde myten om att kvinnan i Farsta skulle ha attackerats av sin egen man och inte en främling. Tekniken är utsliten, men förekommer med jämna mellanrum. Som när ledarskribenten Sakine Madon anklagades för att gå rasisternas ärenden.

Tidigare var slutsatsen att hijabuppropet inte breddade debatten och de finns inga skäll att revidera en slutsats som, tyvärr, visat sig hålla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten

Bild

Min förhoppning var att debatten efter hijabuppropet skulle handla om rasism, främlingsfientlighet och jämlikhet. Personligen hade jag den kloka liberala ledarskribenten Sakine Madons ord om att hon ”må ogilla vad slöjan står för men skulle göra en hel del för din rätt att bära den” som ledstjärna.

Tyvärr har det dock visat sig att vad som började som ett välkommet fokus på religiös och könsbaserad förföljelse, nu verkar ha blivit en kampanj mot oliktänkande och inte ett ställningstagande för ett öppet och pluralistiskt samhälle.

Redan innan DNA-proverna från brottsplatsen i Farsta analyserats klart av polisen, hade upprorets initiativtagare fått ett personligt möte med justitieminister Beatrice Ask. Efteråt var aktivisterna besvikna och menade att Ask hade gett ”politiska svar” och krävde att hon skulle tillsätta en kommission för att utreda situationen. Det smärtar att behöva upplysa dem om att en minister inte personligen kan involvera sig i ett ärende. Det kallas då ministerstyre och är förbjudet enligt svensk grundlag. För att de ska få en ökad förståelse rekommenderas de att studera tidigare socialminister Bengt Westerbergs utredning om rasism och främlingsfientlighet, vars rekommendationer nu följs upp av regeringen.

Men det var inte deras kommentar efter mötet med Ask som var det mest anmärkningsvärda, även om svaret mer lät som vänsterpolitik än som ett ställningstagande för tvärpolitisk antirasism. För antirasism och jämlikhet kan inte appliceras på en höger-vänsterskala, och de som hävdar motsatsen bör studera USA:s tidigare president republikanen Dwight D. Eisenhower. Han påbörjade desegregeringen av södra USA då han såg alla medborgare som lika inför lagen och därför förtjänta av samma rättigheter.

Nu lämnar hijabuppropet mycket till övers att önska. Ty dess aktivister verkar vilja exkludera, istället för att inkludera, andra debattörer som strävar efter jämlikhet och antirasism. När ”Jenny” från det feministiska nätverket Femen påpekade att användandet av en religiös symbol av många kan tolkas som ”att förneka det förtryck som sker i islams namn”, fick hon svar av vänsterdebattören Sara Abdollahi.

I sin replik hävdade Abdollahi bland annat att ”religioner i sig” inte förtrycker och hon använde sig även av en gammal beprövad härskarteknik när hon syrligt påpekarde att: ”Om Femens aktionen i moskén här i Stockholm var riktad mot Mursi i Egypten, varför valde ni då att genomföra en i Sverige?”.

Det är ytterst ohederligt att använda en sådan debatteknik och påminner om hur jag i min ungdoms Ungmoderat tider kunde fräsa till vänstersympatisörer att de ”minsann borde flytta till Nordkorea”. För svaret på Abdollahis fråga är enkel. Om Femen hade genomfört aktionen i Egypten hade det troligtvis blivit misshandlade och kanske våldtagna. Så är det nämligen att verka i en totalitär stat, och ingen kan förneka att teokratiska stater förtrycker kvinnor betydligt mer än män.

Om hijabaktivisterna vill få ett bredare stöd borde de beakta detta. För det tål att upprepas att ett vuxet samhälle kan ha två tankar i huvudet på samma gång.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Vad hände när Khemiri blev en snackis?

JONAS HASSEN KHEMIRI

Författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiris DN-artikel där han uppmanar justitieminister Beatrice Ask att byta hud med honom har blivit en så kallad snackis. På svenska betyder det att den blivit mycket läst. Men för att snabbt bli mycket läst måste snackisen ömsa skinn och bli en ”nätsnackis” – en högre existens i näringskedjan.

Detta beror i första hand på att papperstidningar inte längre anses kunna utgöra medium för att snabbt sprida information och för att skapa opinion. För sådan krävs numera ”sociala medier”.

Men vad krävs för att en snackis ska bli en nätsnackis? Varför blev denna utmärkta text ”viral”, som det så smittande heter på Mediesvenska?

Vi tar det från början. Khemiris text har polisens jakt på papperslösa i Stockholms tunnelbana som sin utgångspunkt. En i många avseenden alldeles fantastisk berättelse av litterär klass. Den är högaktuell, konfrontativ, personlig och politisk, och dess känslosamhet gör den bara effektivare som argument.

Den har allt. Ändå räcker den inte hela vägen.

Några dagar efter att Khemiris artikel var införd hade den delats mest av alla artiklar på riktigt länge. Över 200.000 hade läst den, många gillat, länkat och skickat vidare. Twittrare hade tweetat, bloggare bloggat. Men med tanke på att få människor är aktiva i sociala medier så blir artikelns genomslag bara en relativ framgång. Hade däremot antalet aktiva motsvarat medias föreställningar om nyttan av exempelvis twitters utbredning, hade man kunnat räkna annorlunda. Då hade en person som har tusen följare kunnat twittra att han eller hon gillat artikeln, och tvåhundra andra twittrare som i sin tur har femhundra följare kunnat twittrat vidare till sina följare. Snart skulle Khemiris artikel haft en helt annan räckvidd än vad den nu fått.

Khemiris text borde ha spritts mycket mer om det var mediets funktion som varit avgörande. Men visst, nätet underlättar om det ska gå fort, men har samtidigt sina naturliga begränsningar. Ytterst få människor ”finns” på twitter, och de som finns där har en förmåga att klumpa sig samman i kotterier av likasinnande. Dessutom är det få av de få som är aktiva. Oroväckande många av dem som ändå kunde ha spritt Khemiris text vidare, valde att inte göra det.

Nu är det väl så att teoretiska exempel alltid har sina mycket bestämda begränsningar. Det finns ingen automatik i detta att sociala medier i sig ger framgångar för ett budskap. Det krävs mer än möjligheter att gilla och dela. Men samtidigt är det bara att erkänna att sociala medier på sikt gör det lättare att snabbare nå fler.

Om framförallt twitters begränsningar och journalisters och medieföretags tvångsmässiga fixering vid att låta det som är en ”snackis” i sociala medier avgöra vad som är relevant även för papperstidningsjournalistiken, skriver journalisten Robert Aschberg intressant och tankeväckande. Hans slutsats är förödande för medieföretagens trovärdighet: Det journalister anser vara en snackis är sådan som är en snackis bland journalister.

En annan förklaring till framgången är att Jonas Hassen Khemiri har makt. Han är en supermakt när han skriver på DN Kultur. Han är också makthavare i det avseendet att han inte är politiker. Då hade det varit lättare att avfärda hans text som syftande till något annat, opinionsvinster, och hans genomslag hade minskat.

En tredje aspekt handlar om hans utseende och hans person. Khemiri är en vacker, sammetsögd man som klär i kulturkofta. Han skriver till en äldre moderat minister med en jämförelsevis skrumpnad framtoning, som till råga på allt säger sig ha ansvaret.

Hon må vara minister, men i jämförelse är hon maktlös – så länge han rör sig på DN Kultur och delas i sociala medier.

Ute i den asociala världen är dock allt som vanligt. I TV-soffan sitter DN:s nye chefredaktör Peter Wolodarski och jublar över att ha fått en så formidabel framgång så tidigt i sitt ledarskap. DN slår sig för bröstet i en egen nyhet där man frågar experter om varför DN lyckats på detta vis. Debattörer hänger sig åt meningsbyten och åsiktsbrottning om ”kommunikationella” revolutioner. Gamle Gutenbergs press dekonstrueras till ett hinder.

Alla är så upptagna att vittna om det ”virala” att ingen har tid att tala om det som Khemiris artikel tar upp, nämligen en strukturellt betingad rasism inom polisen och i samhället.

Men hur många delar den erfarenheten på landets redaktioner?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized