Tag Archives: Bengt Westerberg.

Vik hädan, borgerliga spöken

bildt regering2-bspec

(Inte mycket att lära av sammanhållningen 1991-1994, Foto SVD)

Efter valförlusten 2006 intervjuades den avgående statsministern och S-ledaren Göran Persson i Vänsterpartiets tidning Flamman. Han gav en intressant reflektion kring den då relativt nybildade Alliansen. Persson menade att det hade tagit borgerligheten hela tolv år att komma tillbaka, då man ”skämdes så jävla mycket efter Bildts debacle”.

Den borgerliga regeringen 1991-1994 under ledning av dåvarande moderatledaren Carl Bildt blev inte vad man hade tänkt sig. Istället för ”systemskifte” och ”den enda vägens politik” tvingades man till krisuppgörelse med Socialdemokraterna. Förlorat självförtroende och väljarstöd resulterade i amerikanska CNN under valrörelsen 1994 täckte Socialdemokraternas budgetpresskonferenser då man helt sonika räknade med att partiet skulle bilda Sveriges nästa regering.

Det är därför ett orostecken att man i sviten av denna valförlust hör en del debattörer som vill att borgerligheten ska återupprepa tidigare misstag. Samt att vissa av spökena från Bildt-regeringen ges utrymme att vädra sitt missnöje med nuvarande partiledningar.

Olof Johansson är inte vem som helst, utan tidigare partiledare för Centerpartiet och tidigare energi – och miljöminister. Men när det kommer till att så politisk splittring torde han och det gamla Centerpartiet inneha inofficiellt rekord. Under hans tid som ordförande i Centerns Ungdomsförbund (CUF) kallades förbundet på fullaste allvar för ”Åsa-Nisse Marxister”. När Johansson senare som energiminister ingick i den första borgerliga regeringen i modern tid, 1976, höll den i bara två år då Centern inte kunde kompromissa om kärnkraften. När han sedan blev miljöminister 1991 motsatte han sig Öresundsbron och lämnade regeringen i protest för att under nästa mandatperiod göra upp med Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken. Resultatet blev att Centern tappade väljare och Göran Persson kunde sitta kvar som statsminister med ett något minskat väljarstöd.

I dag är Johansson sur på sin efterträdare Annie Lööf då hon inte vill ge ovillkorligt stöd till Socialdemokraterna, vilket Lööf bör se som ett sundhetstecken.

Det andra spöket ur borgerlighetens förflutna är tidigare folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg, som hävdar att FP aldrig tjänat på att ingå i en koalition. Anmärkningsvärt med tanke på att han efter valförlusten 1994 erbjöd Socialdemokraterna att gå i koalition med FP och att han på 1980-talet gick bakom ryggen på de andra borgerliga partierna för att göra upp med Socialdemokraterna om ”århundradets skattereform”. Trots att man bara några år tidigare hade suttit i samma regering.

Som svar lät Moderata Ungdomsförbundet (MUF) trycka upp tröjor där det stod att ”Folkpartiet gör det med alla”. Konkurrenterna i Folkpartiets Ungdomsförbund som numera heter Liberala Ungdomsförbundet, kontrade då med tröjor där det stod att ”Moderaterna gör det bara ensamma”.

Att det borgerliga samarbetsklimatet numera är helt annat ska man tacka Alliansen för. Det är också viktigt att förstå att det bara är Socialdemokraterna som tjänat på borgerlig splittring. Samt att det är hög tid för borgerlighetens spöken att hålla klaffen.

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Moraliserande media ett växande problem

I takt med att media har blivit allt mer moraliserade i sin bevakning, har också organisationer, företag och partier anpassat sig till detta. Idag är det minst lika viktigt att se ut att göra rätt, som att verkligen göra rätt.

När Maria Grafström, Pernilla Petrelius Karlberg och Karolina Widells Föredöme eller fördömd – Medierna som moralisk domstol (SNS Förlag 2013) skriver om medias moraliserande är det utifrån händelserna kring Röda korset 2009-10. Först var det kommunikationsdirektören Johan af Donner som åtalades för förskingring – sju miljoner kronor saknades – och sedan var det arvodesaffären. I samband med jordbävningen på Haiti valde finansmannen Roger Akelius att skänka 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar och inte Röda korset, eftersom den senare hade en ordförande som var för högt avlönad.

Detta uttalande blev starten för skriverier som i huvudsak byggde på uppfattningen om att det var omoraliskt att ta betalt för ideellt arbete. Dåvarande ordförande hette Bengt Westerberg, före detta folkpartiledare, förklarade sig med att det var organisationen som satt hans ersättning och att den var rimlig med tanke på att han arbetade heltid för Röda korset, vilket fick rubrikerna att växa till i storlek och svärta.

Som författarna konstaterar var detta ”en klassisk skandalberättelse av samma typ som sedan flera år hade varit etablerad i svenska medier”. En annan sådan journalistisk genre är offerjournalistiken. Båda har det gemensamt att de har ett problematiskt förhållande till verkligheten.

Den moralistiska journalistiken är svår att bemöta, vilket Röda korset-fallet visar, eftersom den ”inte tar spjärn mot konkreta regler eller felaktigheter”. Offerjournalistiken omfattas av liknande problem då den bygger på att media tolkar verkligheten till fördel för den som media anser vara ”drabbad”.

Ibland så till den milda grad att man helt enkelt döljer fakta eller rentav ljuger – men givetvis bara i det goda syftets tjänst.
Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn  (Brombergs) utgör en exempelrik samling av sådant fint fejk och fusk. Men eftersom hon själv har gjort fel i boken när hon granskat andras fel – kocken som fick cancer och blev utförsäkrad bodde inte i en tolvmiljoners bostadsrätt utan i en hyreslägenhet – så har värdet av hennes bok reducerats till noll.

Säger Uppdrag Granskning, Aftonbladets kultursida och den hyllade författaren och journalisten Gellert Tamas så, då är det så.
Just de personer, redaktioner och starka aktörer i medievärlden som Kjöller i sin dagliga gärning har granskat, är också hennes belackare.

Men saknar verkligen Kjöller moral, och saknar hennes bok därmed ett syfte? Nej, naturligtvis inte. Det är en journalistisk grundsanning och ett dilemma att leva med, detta att det kan bli fel. Att det sedan blir fel när man anklagar andra för att ha gjort fel, det är något som givetvis går att dra på munnen åt, beklaga eller fördöma – men samtidigt bekräftar det bara regeln.

Att myndigheter, företag och organisationer anpassar sig till medias sätt att arbeta för att därmed kunna påverka, är inte heller det någon nyhet. Men det som har förändrats är vilket betydelse som behovet av att styra berättelsen om sig själv har fått, och vilka konsekvenser detta fått hur man möter media. Idag handlar det om att förekomma medias traditionella berättelser – granskningar och gräv – genom att underlätta för media genom att erbjuda andra vinklar och bättre berättelser, att göra andra val.

Ett bra exempel i all sin enkelhet kan hämtas från Borås stads sätt att marknadsföra sig mot media. Under den senaste mandatperioden har verksamheten koncentrerats till att sälja in egna berättelser om det framgångsrika Borås. Det gäller att hålla fram det positiva, det som sätter bilden av framgång, förnyelse och framtid. Allt från vinnare av tävlingar om att minska skolmatssvinnet till att göra stor sak av positionsförändringar när det gäller årets skolkommun. När Borås rasar i rankningen finns det andra berättelser att lyfta fram.

Små redaktioner får svårt att hålla emot. Större har resurser att bortse ifrån de erbjudna vinklarna – under förutsättning att man tar sitt uppdrag på större allvar än att vilja delta i det spel som kan kallas ”vår lilla stad”. Vilket förutsätter att media inte tar sin uppgift på allvar, utan anpassar sig för stadens bästa.

Men detta förhållningssätt har fördömelsen inbyggd i sin inre bärande konstruktion. Om medielogiken bygger på moralism, vad gör då media när verkligheten inte kan förklaras i moraliska termer? Och vilken trovärdighet har en organisation, ett företag – eller för den delen en kommun – när de egna berättelserna gör det svårare att agera rationellt?

När det väl är dags att fatta de svåra besluten blir dessa svårare för båda parter att kommunicera detta till medborgarna. Eller som författarna till Föredöme eller fördömd skriver: ”Det blir helt enkelt svårare att motivera mer komplicerade, problematiska beslut när premissen är att de inte går att kommunicera på ett sätt som rimmar med medielogiken”.

Detta tillstånd råder redan idag. När kommunpolitiker drar sig för att fatta nödvändiga men kontroversiella beslut av rädsla för att media inte ska förmedla varför, utan istället välja att ta ställning, då uppstår handlingsförlamning.
Om media anser att det är viktigare att hellre låta föräldrar rasa för att barnen måste byta skola, än att förklara varför en liten landsortskommun inte kan bevara alla byskolor, då riskerar svåra men nödvändiga beslut att framstå som att ”makten” bara djävlas med ”de drabbade”.

Någonstans uppstår en fråga som inte är så lätt att svara på längre, nämligen den om vilken bild som ska ha företräde i det offentliga rummet? Normalt brukar det tillfogas en retorisk följdfråga – är det media eller makten som ska ha det företrädet? Svaret är numera långt ifrån givet, inte minst med tanke på att medielogiken idag i högre utsträckning än tidigare bygger på moraliserandet som arbetsmetod.

Men vilken nivå på arvodet till riksdagsledamöterna är rätt nivå om själva reportageidén, och hela uppslaget och rubrikerna formligen skriker ut att alla riksdagsledamöter redan har för mycket betalt? Eller när utgångspunkten för en artikel är att riksdagsledamöternas resor är dyra istället för att de har ett syfte?

Föredöme eller fördömd? Media får nog vackert fundera på svaret. Det lär inte vara möjligt att med hedern i behåll fortsätta att låtsas som att den frågan inte är relevant.

(MIkael Hermansson)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Hijabuppföljning: En misslyckad tillrättavisning

1229909_10100744114627358_166661292_n

På grund av den senaste tidens händelser i Mellanöstern och USA:s president Barack Obamas stundande statsbesök har debatten kring hijabuppropet inte förts med lika stor intensitet som tidigare. Men idag finns det anledning att skriva om det igen, då texten ”Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten” uppmärksammades på det sociala mediet Twitter av feministnätverket Femen.

ETC-krönikören och aktivisten Nabila Abdul Fattah, verkar också ha tagit så pass illa vid sig av texten att hon försökte sig på en misslyckad tillrättavisning som återges här ovan. Det hon dock lyckades med, förhoppnings omedvetet, var att likt Sara Abdollahi använda härskartekniker.

Abdul Fattah skriver att hon minsann ”fattar Noll av vad Saras text har med oss initiativtagare men aiiiight”. Ett påstående som uppenbarligen inte är sant, då hon känner sig så pass träffad av texten att hon tog sig tid att kommentera den. En människa som lever på sitt språk vet mycket väl att debatten mellan Femen -”Jenny” och Sara Abdollahi som berördes i texten handlade om hijabuppropet. För att den som inte har läst den framförde Femen – ”Jenny” tesen om att uppropet exkluderade kvinnor istället för att inkludera dem, vilket är en uppfattning som också ledarbloggen delar.

Tyvärr verkar Abdul Fattah inte ha tagit till sig något av kritiken då hon skriver att ”om Man Inte hittar ett problem så ser man till att skapa det”. Det är faktiskt inte ett påhittat problem att kvinnor förtryckts av både rasism och intolerant religion. Det är en ytterst påtaglig verklighet och som vuxen debattör bör man kunna ha dessa två perspektiv i huvudet på samma gång, även om det kan vara obekvämt.

Slutligen uppmanar Abdul Fattah att: ”Ställ dig i kön, David. Ni verkar vara en del”. Avsikten är att klumpa ihop den tidigare texten med de nättroll som bland annat torgförde myten om att kvinnan i Farsta skulle ha attackerats av sin egen man och inte en främling. Tekniken är utsliten, men förekommer med jämna mellanrum. Som när ledarskribenten Sakine Madon anklagades för att gå rasisternas ärenden.

Tidigare var slutsatsen att hijabuppropet inte breddade debatten och de finns inga skäll att revidera en slutsats som, tyvärr, visat sig hålla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten

Bild

Min förhoppning var att debatten efter hijabuppropet skulle handla om rasism, främlingsfientlighet och jämlikhet. Personligen hade jag den kloka liberala ledarskribenten Sakine Madons ord om att hon ”må ogilla vad slöjan står för men skulle göra en hel del för din rätt att bära den” som ledstjärna.

Tyvärr har det dock visat sig att vad som började som ett välkommet fokus på religiös och könsbaserad förföljelse, nu verkar ha blivit en kampanj mot oliktänkande och inte ett ställningstagande för ett öppet och pluralistiskt samhälle.

Redan innan DNA-proverna från brottsplatsen i Farsta analyserats klart av polisen, hade upprorets initiativtagare fått ett personligt möte med justitieminister Beatrice Ask. Efteråt var aktivisterna besvikna och menade att Ask hade gett ”politiska svar” och krävde att hon skulle tillsätta en kommission för att utreda situationen. Det smärtar att behöva upplysa dem om att en minister inte personligen kan involvera sig i ett ärende. Det kallas då ministerstyre och är förbjudet enligt svensk grundlag. För att de ska få en ökad förståelse rekommenderas de att studera tidigare socialminister Bengt Westerbergs utredning om rasism och främlingsfientlighet, vars rekommendationer nu följs upp av regeringen.

Men det var inte deras kommentar efter mötet med Ask som var det mest anmärkningsvärda, även om svaret mer lät som vänsterpolitik än som ett ställningstagande för tvärpolitisk antirasism. För antirasism och jämlikhet kan inte appliceras på en höger-vänsterskala, och de som hävdar motsatsen bör studera USA:s tidigare president republikanen Dwight D. Eisenhower. Han påbörjade desegregeringen av södra USA då han såg alla medborgare som lika inför lagen och därför förtjänta av samma rättigheter.

Nu lämnar hijabuppropet mycket till övers att önska. Ty dess aktivister verkar vilja exkludera, istället för att inkludera, andra debattörer som strävar efter jämlikhet och antirasism. När ”Jenny” från det feministiska nätverket Femen påpekade att användandet av en religiös symbol av många kan tolkas som ”att förneka det förtryck som sker i islams namn”, fick hon svar av vänsterdebattören Sara Abdollahi.

I sin replik hävdade Abdollahi bland annat att ”religioner i sig” inte förtrycker och hon använde sig även av en gammal beprövad härskarteknik när hon syrligt påpekarde att: ”Om Femens aktionen i moskén här i Stockholm var riktad mot Mursi i Egypten, varför valde ni då att genomföra en i Sverige?”.

Det är ytterst ohederligt att använda en sådan debatteknik och påminner om hur jag i min ungdoms Ungmoderat tider kunde fräsa till vänstersympatisörer att de ”minsann borde flytta till Nordkorea”. För svaret på Abdollahis fråga är enkel. Om Femen hade genomfört aktionen i Egypten hade det troligtvis blivit misshandlade och kanske våldtagna. Så är det nämligen att verka i en totalitär stat, och ingen kan förneka att teokratiska stater förtrycker kvinnor betydligt mer än män.

Om hijabaktivisterna vill få ett bredare stöd borde de beakta detta. För det tål att upprepas att ett vuxet samhälle kan ha två tankar i huvudet på samma gång.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized