Tag Archives: Bill Clinton

Äntligen lite Kubaförnuft

Osvaldo Hernandez, Miguel Saavedra

(Hög tid att sluta lyssna på de som skriker högst, och bekämpa Castrodiktaturen på ett intelligent sätt, FOTO TT)

När USA 1961 introducerade sanktioner mot det kommunistiska Kuba var det tänkt som en temporär åtgärd för att påskynda diktaturens fall. Men så blev det inte, och även fast diktatorn Fidel Castro satt kvar ändrades aldrig strategin då det var inrikespolitiskt självmord att föreslå detta. För trots att kalla kriget är slut har det fortsatt i relationen till Kuba, och än finns det konservativa politiker i USA som tror att diktaturen ska störtas vilket ju också var planen 1961.

Ända tills president Barack Obama höll en presskonferens där han meddelade att USA har börjat förhandla med Kuba om att återetablera landets diplomatiska relationer. Ett besked som inte kom en dag för tidigt, och som flera presidenter likt Jimmy Carter och Bill Clinton har försökt att genomdriva. Men de har inte kunnat på grund av att den rättmätiga aversionen mot Castro har varit för stor, och på grund av att exil-Kubaner främst i Florida är en mäktig röst när det gäller presidentvalet.

Kuba är en brutal diktatur och bör inte kallas något annat. Men det är också ett grannland som har en äldre relation med USA än vad det har till kommunismen. Att embargot kvarstod handlade om kalla kriget då Kuba blanda annat slogs tillsammans med sovjetiska soldater i Angola. Embargot var helt enkelt geopolitik och inte ideologi, då USA under president Richard Nixon inte såg några som helst hinder för att 1974 etablera diplomatiska relationer med Kina, vilka hade upphört efter kommunisternas maktövertagande 1949.

En av dem som kraftigast protesterade mot president Obamas besked var den republikanske senatorn Marc Rubio, vars familj flydde från Kuba och som kan bli Republikanernas presidentkandidat 2016. Protesten är politiskt förståelig, då han inte har råd att i nuläget uppfattas som en ”Kubakramare”. Men även här går det att dra paralleller till det förflutna och till Nixon som under sin tid som vicepresident var bland de starkaste kritikerna av kommunismen i Kina. Om Rubio vinner valet är det därför troligt att han inte kommer ändra Obamas besked och istället intensifiera diplomatin med Kuba.

Förhoppningsvis kan detta leda till att öns opposition vädrar morgonluft och att invånarna kan börja bygga upp en modern ekonomi. Tids nog kommer de att kräva politisk förändring. Kanske kan man också hoppas på att det i svensk debatt innebär att vänstern slutar ursäkta Castrodiktaturen. Ty nu går det inte längre att skylla Kubas misär på ”den amerikanska bojkotten”, utan enbart på kommunismen.

(David Lindén)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Eduard Sjevardnadze (1928-2014)

Inom politiken är det en väl använd klyscha att vissa makthavare aldrig kommer till sin rätt om inte ”rätt tillfälle” infinner sig. På engelska är det beskrivit i devisen ”cometh the hour cometh the man” som ursprungligen kan spåras till Bibeln.

En sådan var Eduard Sjevardnadze som dog i dag. Ty han hade enkom varit en fotnot i Sovjetunionens historia, om det inte 23883hade varit så att han 1985 utnämnts till utrikesminister av Michail Gorbatjov, och därför kom att spela en historisk roll när det gällde att fredligt avsluta kalla kriget.

Som utrikesminister förespråkade han den så kallade Sinatradoktrinen, vilken skämtsamt döpts efter den amerikanske sångaren Frank Sinatras låt ”My Way” och som gick ut på att länderna bakom järnridån skulle få ökat självstyre, utan att centralmakten i Moskva lade sig i. Det skulle helt enkelt få sköta sig på ”sitt sätt” och Sjevardnadze kom därför att hamna i konflikt med Gorbatjov som ville bevara unionen.

Men han hade historien på sin sida och när han i december 1990 tvingades avgå gick utvecklingen så pass snabbt att han i november 1991 återinstallerades för att presidera över unionens fredliga upplösning. Han fick helt enkelt rätt, och det var i samband med den sista perioden som utrikesminister, som hans amerikanske kollega James Baker lovade honom att Nato inte skulle expandera till Sovjetunionens närområde.

Ett löfte som bröts av Clinton-administrationen, och som en del hävdar är en av orsakerna till den pågående krisen i Ukraina.

Efter Sovjetunionens sönderfall återvände Sjevardnadze till sin hemregion Georgien och kom att tjäna som landets president mellan 1995 och 2003. En ämbetsperiod som slutade med att han avsattes i den så kallade ”Rosenrevolutionen” 2003 och efterträddes av Micheil Saakasjvili. Men det är inte som georgisk president med auktoritära tendenser som han förtjänar att bli ihågkommen, utan som den utrikesminister som insåg att Sovjetimperiets dagar var räknade.

Eduard Ambrosis dze Sjevardnadze blev 86 år gammal.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vad är mest snuskigt – vespaåkandet eller den ekonomiska politiken?

François Hollande får frågor som sitt privatliv inför 600 journalister. Foto scanpix

François Hollande får frågor om sitt privatliv inför 600 journalister.
Foto scanpix

Strasbourg, onsdag 15 januari.

”Hoten mot rörligheten och Frankrikes ekonomiska läge, det är de allvarligaste utmaningarna för Europa just nu”, sa Gunnar Hökmark (M) med skärpa i tonen till svenska journalister under en informell pressträff idag. Och visst, mycket talar för att Moderaternas förstanamn i valet till Europaparlamentet och tillika krönikören på Borås Tidnings ledarsida har rätt i båda fall. Men att tala om ”Frankrike” och ”utmaning” i samma mening just denna dag är nästan att be om att få bli missförstådd.

Det mesta i och om Frankrike handlar för tillfället om den kärlekskranke presidenten François Hollandes förhållande till den påstådda älskarinnan, skådespelerskan Julie Gayet. En intrikat skvallerhistoria med verklighetsbakgrund. Det är visserligen inte första gången som en fransk president ertappas med byxorna nere. Inför en pryd omvärld har många mäktiga män kommit undan med sådant genom att förklara att ”sånt här förstår sig franska väljare på”. Men stämmer hälften av vad som nämns om François Hollande så är redan det för mycket.

(Här kan du ta del av dagens presskonferens som hölls på Elyséepalatset, och där presidenten försökte tala politik men alla bara ville höra honom förklara sig.)

Ty vad ska man egentligen tro när en socialistisk president får livvakterna att köra honom hals över huvud hem till en kvinna som i sin tur lånat en lägenhet av en väninna vars före detta man mördades och som hade kopplingar till den korsikanska maffian? Att han sätter landets bästa främst, att han vet vad han gör – eller att han bevisar tesen om att kåta män lätt blir dumma i huvudet?

Fråga USA:s förre president Bill Clinton. Eller ännu hellre Vitahuspraktikanten Monica Levinsky. Om man istället riktar frågan till presidentens officiella partner – Valérie Trierweiler, – så dröjer svaret ännu en tid. Hon är för tillfället intagen på klinik för ”depression”. På dagens presskonferens fick Hollande utstå förödmjukelsen att svara på frågan om Madame Trierweiler fortfarande var att betrakta som Frankrikes frist lady. Inte minst USA:s presidentpar lär vilja veta inför det franska statsbesöket om de ska bädda för en eller två – eller kanske tre – gäster.

När frågandet ändå är igång kan det vara värt att undra ett ögonblick om partiet kanske ändå skulle ha valt en annan Hollande som sin presidentkandidat. Och minst lika viktigt att få veta i sann skvallertidningsanda: Hade Ségolène Royal, Hollandes förra fru och kvinnan som Hollande konkurrerade bort från tronen, gjort ett bättre val av transport till och från sin eller sina eventuella älskare?

Så kanske det trots allt är bättre att ta Gunnar Hökmark på orden och se till andra aspekter av den franska sjukan än de för dagen så mediamässigt uppseendeväckande.

Hollande gick till val på en socialistisk agenda: Skattehöjningar och stora statliga satsningar och välfärdsprogram. Av detta har det hittills inte blivit annat än en rad svåröverträffade fiaskon. Arbetslösheten är över elva procent och därmed skyhögt över den svenska. De hundratusentals nya jobb som hans utbudspolitik skulle leda till har i själva verket lett till raka motsatsen. Statsskulden växer och underskottet är enorm. Det folkliga förtroendet för presidenten är lägre än det varit för någon annan president i modern tid, och ekonomin befinner sig i brant nedåtspiral. Kreditbetyget har sänkts vid ett flertal tillfällen.

Allt medan krisländer som Storbritannien och Irland fått fart på ekonomin igen, och Spanien och Portugal är på väg. Till och med Greklands statsfinanser är till viss del på väg att återställas, och detta halvårs ordförandeland i EU kan till och med visa på ett litet överskott just nu – även om statsskuldens andel av BNP har ökat igen. Det är i princip bara det socialistiskt styrda Frankrike som idag är riktigt, riktigt illa ute.

Då väljer landets president att sätta sig på vespan och åka till sin älskarinna.

Vad är det egentligen som är mest snuskigt i den här affären?

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Demokraterna är också skyldiga

110217_clinton_gingrich_obama_boehner_ap_605

Av den svenska debatten om att USA:s federala budget har frusits framstår det som att situationen enbart kan skyllas på republikanerna, då de kontrollerar kongressen. Men att dra den slutsatsen är att frångå kritisk granskning, och – med hull och hår – köpa Obama-administrationens historieskrivning.

Tyvärr verkar det som om stora delar av svensk media har gjort detta.

En del journalister verkar inte förstå att USA är ett stort land med både republikanska, demokratiska och ”självständiga” väljare. Förvisso är många republikaner kritiska mot en stark stat, men den skepsisen delas även av demokrater och av de som inte bekänner sig till något av de två stora partierna.

Skepsisen mot staten är lätt att avfärda som ”amerikansk paranoia”, men många svenskar bör istället betänka sin egen – överdriva – tilltro till staten. I alla fall om man betänker vad hänt hos polismyndigheten i Skåne.

Även om man såsom undertecknad är hjärtligt trött på republikanerna, och i synnerhet på deras Tea Party-rörelse, bör man även betänka att Obama-administrationen inte har gjort något för att skära ned de skenande statliga utgifterna. Men presidenten tror att han kan kopiera sin demokratiske företrädare Bill Clinton, som 1996 vann en kamp mot dåvarande republikanske kongresstalmannen Newt Gingrich, som också temporärt frös budgeten i protest mot statliga utgifter.

Kritiken mot republikanerna är till stor del berättigad. Men det är inte kritiken mot amerikansk sjukvård. Ty faktum är att den håller en mycket hög klass när det gäller till exempelvis cancerbehandling. Men den är förstås för de som är försäkrade, och många av dem skulle förlora på att detta system förstatligades. Det är därför som republikanerna och främst senatorn Ted Cruz tror sig kunna vinna mot presidenten. Ty de är inte ”galna” som en del vill göra gällande.

Att Obama i sin tur väljer att konfrontera republikanerna handlar inte om idealism, utan om en ren politisk maktkamp och det är en konflikt som han troligtvis kommer att vinna.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Åsa Linderborg och konsten att avsky USA

b001215h

I mångt och mycket är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg briljant. Hon är en strålande författare och hon kunde haft en karriär som historiker istället för polemiker. Därför blir det extra pinsamt, för att inte säga tragiskt, när Lindeborg inte bara trampar fel, utan även låter sin ideologiskt motiverade avsky för USA gå före historiska fakta.

Med anledning av tioårsdagen av mordet på utrikesminister Anna Lindh, delas ”Anna Lindh-priset” ut till USA:s tidigare FN – ambassadör och utrikesminister Madeleine Albright. Hon kom som flykting till USA 1948 och blev sedermera framgångsrik akademiker specialiserad på Öst – och Centraleuropa vid elituniversitetet Georgetown. När demokraten Bill Clinton vann presidentvalet 1992 rekryterades Albright till administrationen för att den unge och oerfarne presidenten ville ha en FN – ambassadör med akademisk tyngd. När utrikesminister Warren Christopher senare gick i pension, föll det sig naturligt att Albright skulle efterträda honom och hon blev därmed den första kvinnan på den posten.

Idag råder det en konsensus i USA om att Albright mycket väl hade kunnat bli det demokratiska partiets presidentkandidat om hon varit född i landet. Under sin långa karriär krossade hon ett antal glastak och många skulle därför anse att hon är en värdig pristagare.

Det gör dock inte Åsa Linderborg. Hon vänder sig mot att Albright uttalade stöd för sanktionerna mot Irak under 1990-talet och mot att USA inte ingrep för att stoppa folkmordet i Rwanda. Men det Linderborg bortser från är att sanktionerna var beslutade av FN:s säkerhetsråd och att det var Clintonadministrationen som 1995 introducerade Olja för mat-programmet för att underlätta för civilbefolkningen. Att Saddam Hussein och hans följeslagare bestämde sig för att inte köpa någon mat kan man knappast lasta Albright för.

När Linderborg vidare påstår att USA inte gick in i Rwanda för att det inte fanns något att ”hämta” är det en direkt lögn. Anledningen till att man inte ingrep var att man tidigare hade varit involverad i Somalia och att flera amerikanska soldater då hade dödats. Det fanns således en stark opinion i USA mot ett ingripande och intressant nog var det mest representanter för den amerikanska vänstern som ansåg att man inte skulle ingripa och som har trivialiserat vad som skedde. I senare intervjuer har både Bill Clinton och Albright sagt att de ångrar att de inte gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra folkmordet, och självfallet bör de känna ånger.

Tidigare har Linderborg sagt att hon inte talar engelska av ideologiska skäl och att hon grät när Berlinmuren föll. Kanske det kan förklara hennes aversion mot USA. Man bör också ställa sig frågan om inte Albright i Linderborgs ögon hade varit förtappad, även om USA inte hade föreslagit sanktioner mot Irak och valt att invadera Rwanda. Linderborg hade då skrivit något i still med att man ”tillät en diktator att härja fritt” och att USA hade ”invaderat ett litet afrikanskt land”. Ty för en liten grupp inom den svenska vänstern kommer USA alltid att vara ”store satan” för att citera Ayatollah Khomeini, och till den gruppen hör Åsa Linderborg.

(David Lindén)

Uppdatering:

Den kloke läsaren och frilansjournalisten Staffan Landin hörde av sig och påpekade något som dessutom underminerar Linderborgs tes om att sanktionerna mot Irak bidrog till en drastisk ökning i barnadödlighet. Siffror från UNICEF visar att den ökade ytterst marginellt efter att sanktionerna hade införts.

5 kommentarer

september 10, 2013 · 8:40 e m