Tag Archives: bistånd

Varför ska staten betala Aftonbladets ledarresa till Palestina?

EMIRATES MIDEAST ISRAEL GAZA(Ingen opinionsbildning för Palestina, trots skattesponsrad ledarredaktionsresa?, FOTO TT)

Sverige är en generös biståndsnation, och de flesta torde vara överens om att premissen för bra bistånd bör vara ”att hjälpa folk i nöd”. Samt att upplysa allmänheten vart pengarna går. Därför kan det vara förståeligt att journalister bjuds in för att skildra biståndsverksamheten, beskriva vad den uppnått och kritisera den när den inte nått sitt syfte.

Men är det verkligen rätt använda biståndspengar för att bjuda in en socialdemokratisk ledarredaktion för att skildra Israel-Palestinakonflikten, precis efter att en rödgrön regering erkänt staten Palestina?

Ett erkännande som sagda ledarredaktion ivrigt har kampanjat för.

Det är vad biståndsorganet SIDA gjorde genom ett bidrag för pressresor till Olof Palmes Internationella Center. En organisation som sköter Socialdemokraternas internationella kontakter. Förvisso säger SIDA enligt Dagens Opinion, att bidraget beviljades innan denna regering tillträdde, men resan verkar också ha kommit väldigt lägligt.

Vad som vidare är anmärkningsvärt är att man inte bjöd in nyhetsjournalister, utan just ledarredaktionen som har till uppgift att driva politisk opinion. Men Anna Sundström som är verksamhetschef vid Palmecentret ser inget problem med detta. Till Dagens Opinion säger hon att resans mål inte är ”att driva opinion utan att vara språkrör för människor de möter”.

När inbjudan gick ut bjöds all A-press – de tidningar med socialdemokratiska ledarsidor – in och man kan därför också fråga sig varför just Aftonbladets politiske politiska redaktör Karin Pettersson och ledarskribent Anders Lindberg valdes ut. De jobbar trots allt på en tidning som går med cirka 300 miljoner kronor i vinst och från tidningens sida är det obegripligt att man sätter sitt relativa oberoende i pant, då ledarredaktionen är den som bland A-pressen har närmast band till Socialdemokraterna eftersom den politiske redaktören måste godkännas av LO.

Sålunda hade Pettersson och Lindberg kunnat betala de 3500 kr som flygbiljetten kostade. Men om ska vara elak kanske detta var ett lägligt tillfälle att åka ifrån det trista novembermörkret till varmare breddgrader.

Att helt enkelt kombinera nytta med lite aktivistiskt nöje.

(David Lindén)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Bistånd är fortfarande bättre utan partier

abir_ alsahlani

Den centerpartistiske riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani har sedan i november förra året varit under polisutredning för misstankar om bedrägeri i samband med ett av Centerpartiets biståndsprojekt i Irak. Men i går friades hon och åtalet lades ner.

För Al-Sahlani personligen är detta en upprättelse, men hon har på grund av sin självvalda och rättmätiga paus från sina uppdrag missat ett riksdagsår och hon kommer inte att ställa upp i höstens val.

Dessutom illustrerar händelseförloppet hur illa uppföljt och – stundtals – amatörmässigt det är när riksdagspartier ska ägna sig åt något så pass diffust som ”demokratibistånd”. Visserligen drabbar skandaler med jämna mellanrum också övriga biståndssektorn som bland annat journalisten Jan Mosander visat i boken Pengarna som försvann (Fischer & Co, 2008), men där finns det trots allt fler kontrollmekanismer och en större vilja till redovisning.

Idén om att riksdagspartier skall hjälpa sina systerpartier runt om i världen med demokratiutveckling är tätt sammanlänkad med synen på Sverige som en nation vilken alla ser upp till. Vad som gör det än mer absurt är att inspirationen troligtvis är hämtad från gamla imperieländer likt Storbritannien och från USA, där dåvarande presidenten Ronald Reagan på 1980-talet lanserade National Endowement for Democracy för att bekämpa kommunismen.

En berättigad fråga är också om alla riksdagspartier borde få medel för att finansiera sitt internationella arbete. Ty då borde väl rimligtvis Sverigedemokraterna också kunna hjälpa några av Europas betydligt mindre demokratiska partier att bli mer demokratiska. Det har också förekommit att Vänsterpartiet via bistånd stöttat några av sina mindre nogräknade allierade i främst Latinamerika.

Förutom det faktum att Abir Al-Sahlani har varit oskyldigt anklagad finns det därför flera negativa aspekter av denna incident som alla pekar åt samma håll, vilket är att bistånd helt klart sköts bättre när riksdagspartier inte får välja ut sina favoritprojekt.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Hellre bondförnuft än partbistånd

Ingvar-Carlsson-och-Mugabe
Det är klokt att den centerpartistiska riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani har valt att ta time out då hon misstänks för bedrägeri i samband med ett partifinansierat biståndsprojekt i Irak. Enligt åklagaren ska totalt 3,2 miljoner kronor ha gått till ett politiskt parti där Al-Sahlanis far har en framträdande roll. Men oavsett om förundersökningen leder till rättegång eller inte bör detta bli startskottet för en diskussion om svenskt partibistånd.
 
Att våra riksdagspartier kan använda skattepengar för att finansiera ”demokrati” i andra delar av världen är i princip en kvarleva från kalla kriget. Troligtvis var det en kompromiss för att blidka de borgerliga partierna då Socialdemokraterna tenderade att kunna sköta sitt bistånd via Utrikesdepartementet. Men redan på 1990-talet visade det sig att partibiståndet inte gick till demokratiutveckling, utan snarare till politiska partier som inte hade annat gemensamt med sina svenska bidragsgivare än sina namn.
 
Dessutom har professionella biståndsorganisationer kritiserat partiarbetet som rent ut sagt oprofessionellt. Förvisso förtjänar de också kritik då de kan vara politiserade, men tillskillnad från våra riksdagspartier tenderar de att permanent vistas i mottagarländerna och kunna språket och känna till kulturen.
 
I början av 2000-talet skulle exempelvis Miljöpartiet sprida demokrati i Baltikum och deras arbete sköttes av representanter som varken kunde minoritetsspråket ryska eller hade kunskap om lokala sedvänjor. De enda som i någon mån lyckades i området var Folkpartiet och Moderaterna som alltsedan 1980-talet hade engagerat sig för länderna och vars arbete också sköttes av exilbalter.
 
Bistånd är en process som tar tid. Det räcker inte att några gånger resa till mottagarlandet och sedan öppna plånboken. Vidare är det tveksamt att ens ha ”demokratiarbete” som en målsättning då man bör fokusera på konkreta saker som utbildning och infrastruktur. Ty sköter man inte arbetet korrekt riskerar man korruption och att vad som skulle innebära mer demokrati i själva verket genererar motsatsen. Ett första steg i en vettig biståndspolitik är därför att man överlämnar arbetet till experterna.
 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Slentrianmässig FN-kritik

988310_10100764350424658_705944062_n

Länge stod Förenta Nationerna (FN) och bistånd i svensk politisk för det goda och osjälviska. Under kalla kriget sågs europasamarbetet som en kapitalistisk klubb, medan FN var det goda världssamvetet som dessutom hade letts av en svensk och bistånd hjälpte till att bygga upp utvecklingsländerna. Tilltron till världssamfundet kom dock att få sig en knäck i och med folkmordet i Rwanda 1994 och biståndet har mer och mer kommit att associeras med diverse diktaturer. Idag har synen på FN ersatts av en skepsis, som tyvärr då och då blommar ut i ett slentrianmässigt förakt som definitivt inte hjälper dem som vill att organisationen ska reformera sig.

På senare tid har vi bevittnat två tecken på att FN-kritik har gått så pass långt att den ersatts av en intellektuell lathet. Det är exempelvis lätt att avfärda kommitteen mot rasdiskriminering då det finns representanter för länder med ett – minst sagt – tveksamt förhållningssätt till mänskliga rättigheter. Men ledamöterna är inte kvoterade, utan väljs i slutna omröstningar och flera har varit kritiska mot sina hemländer, vilket också den tidigare ledamoten Peter Nobel har påpekat.

För några dagar sedan avslöjade Svenska Dagbladets New York korrespondent Jenny Nordberg att FN:s biståndsorgan United Nations Development Program (UNDP) inte kunde redogöra för om biståndet hade någon positiv inverkan. Om detta hade varit sant hade det förvisso varit en stor nyhet. Det hade också varit en stor nyhet om rapporten som SvD ”fått ta del av” hade varit hemlig eller om UNDP hade gjort allt för att underhålla den. Men så var inte fallet.

Likt andra internationella organisationer som existerar tack vare sina medlemsländer beställer UNDP med jämna mellanrum externa granskningar av sin verksamhet. Dessa finns tillgängliga på organisationens hemsida och där finns även den rapport som kritikerna vill behandla som en nyhet. Den har varit tillgänglig i ett par månader och man anser inte att det ej går att hitta ett sammanband mellan bistånd och hjälp. Däremot diskuterar man flera problem med uppföljningen av biståndet som exempelvis tillförlitlig statistik.

Det är lätt att kritisera FN och organisationen bör självklart kritiseras när man gör fel. Anders Wijkman som tidigare var chef för UNDP har exempelvis påpekat att ”det är toppstyrt och alltför mycket regionala hänsyn när chefer rekryteras – dvs man får ofta ej rätt man på rätt plats”. Men om man bara använder kritiken för att plocka billiga politiska poäng tjänar inte kritiken någonting till. Ty då hemfaller man åt samma sorts propaganda som organisationens mindre demokratiska medlemsländer.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Politik – inte juridik – bakom Miljöpartiets KU-anmälan

Idag har Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund KU-anmält statsminister Fredrik Reinfeldt för löftesbrott.  Inte för att ha brutit vilka löften som helst, utan klimatlöften. Det är pengarna till klimatomställning i fattiga länder som saken sägs gälla.

Vilket sammanträffande! En anmälan som när man granskar den visar sig sakna juridisk grund, men som fullkomligen svämmar över av politiska över- och undertoner. Och som dessutom passar som hand i handsken när världen är samlad till klimatmöte i Doha och det gäller att ta snabba poäng här hemma.

Enligt överenskommelsen vid toppmötet i Köpenhamn 2009 ska världens rika länder bidra med 100 miljarder dollar utöver biståndet. Skrivningen i avtalet är dock långt ifrån glasklar. Ordet som används för att beskriva vad som menas med ”utöver biståndet” är ”additionellt”.

Men eftersom Sverige betalar mer i bistånd än andra, så kan man tycka att det är rimligt att frågan om löftesbrott först måste bli en fråga om man har lyckats kommit överens om från vilken nivå man ska börja räkna denna den överskjutande delen. Det har man inte.

Regeringen hävdar att man varken gör fel som tar klimatpengarna från biståndet, eller för den delen snålar på insatserna. Bara under 2013 satsar man två miljarder i klimatbistånd via ”bilaterala och regionala kanaler. Utöver detta kommer Sverige att anslå ”ytterligare 0,5 miljarder kronor för insatser som bidrar till ett långsiktigt anpassningsarbete i de alldra fattigaste och värst drabbade länderna, exempelvis i Afrika. Det görs exempelvis genom investeringar i fungerande ekosystem, sanitet, uthålligt jordbruk och tillgång till vatten.” (Utrikesutskottets betänkande 2, sidan 39) Inte heller sviker man några klimatlöften.

Frågan är om det inte hade varit bättre för alla parter att först hitta någon form av samsyn kring beräkningsgrunden, och först därefter tillsammans på egen hand räkna ut om löftet svikits eller ej. I normala omständigheter hade det nog gått till så. Men nu talar vi politik och opinionsbildning. Och då är alla tricks, fula såväl som smarta, tillåtna.

Att anmäla statsministerns för klimatlöftesbrott men inte medge att man har olika sätt att bedöma vad som är ett löftesbrott och vad som inte är det, är inte smart. Inte minst för att omvärlden lätt lär komma fram till slutsatsen att KU bara används i MP:s opinionsarbete, och inte för sin egentliga uppgift –  att skydda konstitutionen.

Det står naturligtvis var och en riksdagsledamot fritt att anmäla först och tänka efter sedan. Men problemet är att Per Bolund och Miljöpartiet har tänkt, och ändå kommit fram till att en KU-anmälans politiska värde överstigen riskerna med att man på detta sätt på sikt omöjliggör för riksdagens granskningsutskott att få sina slutsatser tagna på allvar.

Bortsett från detta ska det nog mycket till för att statsministern blir fälld av KU. Maktbalansen i utskottet är sådan att oppositionen förlorar om Sverigedemokraterna inte är med på deras sida. Och det skulle förvåna om SD menar att det inte är rätt att ta klimatpengar från biståndsbudgeten. I synnerhet inte om den faktiskt är större än omvärldens.

Även nästa vecka lär KU vara med i det politiska spelet. På onsdag antas riksdagen anta ett tillkännagivande att man avser att erkänna vad som i praktiken är gerillarörelsen Polisarios statsbildning i Västsahara. Det finns en majoritet för det i riksdagen. Men då det är regeringen som erkänner andra stater, och regeringen gillar inte tanken på en sådan regim i Västsahara, så kommer man vackert att strunta i riksdagens vilja.

Och då blir det KU-anmälan igen.

Den parlamentariska situationen är som den är. Utskottsinitiativ och tillkännagivanden är redskap som står till riksdagens förfogande i spelet med regeringen. Men frågan är om inte en fråga om erkännande av statsbildningar är av en sådan art och vikt att riksdagen, trots möjligheten, ändå skulle avstå från att utnyttja den möjligheten.

Någonstans måste det ju finnas en gräns för hur långt man kan gå för att uppnå eventuella och ”additionella” politiska framgångar.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized