Tystnaden kring Koppargården talar

Det var om inte århundradets så åtminstone årtiondets vårdskandal. På det av vårdkoncernen Carema drivna äldreboendet Koppargården i Stockholm hade de boende enligt Dagens Nyheter utsatts för grav misskötsel, och det skevs spaltkilometer om vad som hade skett.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kunde högtravande tala om ”skatteparadis” dit pengarna gick och Koppargården övertogs raskt av kommunen.

När den mest högljudda kritiken hade tystnat började man emellertid höra röster som inte höll med om den gängse historieskrivningen. Dagens Nyheter fick också kritik för sin journalistik.

Snart visade det sig dessutom att det fanns många Carema-anställda som tyckte om att jobba på företaget och det fanns också äldre och anhöriga som hade uppskattat dem. Situationen på Koppargården kunde snarare förklaras med en internkonflikt bland personalen än med att företaget agerat ”girigt”, vilket Cecilia Stenshamn uppmärksammade i Lögnen om Koppargården (Timbro, 2013).

Det mest pikanta för alla dem som  likt Sjöstedt  förtjänar epitetet ”valfrihetshatare” var att den omtalade vikten av blöjor – inkontinensskydd – rekommenderades av socialstyrelsen och har att göra med att dessa skydd bör vara skräddarsydda. Men självfallet avfärdades Stenshamns bok som en ”Timbro-produktion” och samtidigt som hennes kompetens förminskades, på både sociala medier och på Aftonbladets ledarsida, överdrev man den ersättning som hon fått av Timbro för att skriva boken.

Nu har de som bor på ”nya” kommunalt drivna Koppargården fått säga sitt, och det är en svidande läsning för alla dem som trodde att kommunal regi per automatik innebar perfektion. Den så kallade brukarundersökningen som genomförts av Stockholms stad visar nämligen på rekordlåg trivsel på äldreboendet i dag.

I en artikel i fackföreningen Vårdförbundets tidning Vårdfokus skräder man inte orden: ”Totalt sett är det i dag bara 59 procent som uppger att de är nöjda med sitt boende, jämfört med 71 procent 2012. Därmed har Koppargården lägst andel nöjda bland stadsdelens äldreboenden”.

Det var alltså fler av de boende som var nöjda när Koppargården sköttes av Carema, vilket torde vara det viktigaste kriteriet på en bra äldrevård.

Men ändå har artikeln bemöts av total tystnad av dem som tidigare ansåg sig vara experter på just Koppargården.

En tystnad som i sig är talande, då den är ett tecken på att de kritiker som agerade mot Carema inte har något intresse för äldrevården i sig, utan mest såg det som ett tillfälle att markera sin aversion mot valfrihet och privata företag.

Allt var dock inte bra under Carema, men det är sannerligen inte bättre nu, i alla fall om man frågar de boende på Koppargården.

(David Lindén)

Koppargården del 2: Kränkt konstnär hör av sig

Konstnärinnan Elisabeth Ohlson-Wallin ansåg sig så pass provocerad av ”Caremaskandalen” att hon lät göra ett fotomontage på Fredrik Reinfeldt, eftersom hon ville ”få människor att förstå den kränkningen” som en kissblöja skulle innebära. Däremot har hon inte bevärdigat kommentera det faktum att hon i ett försök att göra en politisk poäng dragit både Socialstyrelsen och ett stort antal hårt arbetande sjuksköterskor i smutsen.

Kränkning verkar också vara något av Ohlson-Wallins specialitet både som konstnär och privatperson. När hon motbevisades ansåg hon sig så pass kränkt att hon hörde av sig och krävde att denna blogg skulle ta bort kissblöjmontaget som publicerats i Socialdemokraternas magasin Tiden.

Nåväl, alla kan vi göra fel, men tillskillnad från Ohlson-Wallin inser vi att vi har gjort detta och tar därför bort bilden. Vi respekterar äganderätten och att just denna konstnär inte anser att all konst ska få vara fri.

(David Lindén)

Levde vi i paradiset innan Koppargården?

(Här skulle Elisabeth Ohlson-Wallins bild på Fredrik Reinfeldt införd en så kallad kissblöja ha varit)

Minns ni Caremaskandalen, som ett tag dominerade nyhetsflödet och handlade om att det privata vårdbolaget Carema hade misskött ålderdomshemmet Koppargården, samtidigt som ledningen skickat pengar till skatteparadiset Jersey? Man fick lätt intrycket att välfärden hade ”reats ut” och att allt var bättre på den tiden då Stefan Löfven ställde klockan tidigt för att lära sig svetsa, vilket också är hur Socialdemokraternas partiledare metaforiskt vill beskriva partiets satsning för att få in unga på arbetsmarknaden. Dessutom verkar det som om nostalgikerna har fått rätt av forskningen, då den kanadensiske hälsforskaren Dennis Raphael menar att Sverige på grund av Alliansregeringen lider av en ”välfärds-utmattning” som skulle innebära att allt färre vill ha välfärd.

Raphael varnar för att ”endast” 58 % av svenskarna tycks stödja en fortsatt välfärd och menar att detta beror på ”nyliberala idéer”. Så man kunde ju nästan tro att 2014 års val är vunnet då de rödgröna bara behöver varva budskapet om Carema med att peka på Raphaels forskargärning för att påvisa att vi behöver en ny ledning, som bäst kan ta hand om våra gemensamma tillgångar.

Problemet är dock att varken Caremaskandalen eller artikeln om den svenska välfärden har visat sig stämma. Det förstnämnda har Cecilia Stenshamn påvisat i boken Lögnen om Koppargården: Skandalen om Caremaskandalen (Timbro), vilken är ett utomordentligt exempel på hur man kan kombinera akademisk noggrannhet med grävande journalistik.

På Koppargården rådde en intern konflikt mellan personalen, vilket var orsaken till det ursprungliga larmet. Det fanns även brister i rutinerna, men det var långt ifrån systematisk vanvård som exempelvis Dagens Nyheter ville göra gällande. Personalens omtalade vägning av blöjor handlade inte heller om en profithungrande rationalisering, utan om individuellt anpassade inkontinensskydd och att detta är ett tillvägagångssätt som Socialstyrelsen rekommenderar.

Något som gått konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin förbi då hon valde att porträttera Fredrik Reinfeldt i en så kallad kissblöja.

Dennis Raphaels artikel publicerar inte några forskarrön och utger sig inte heller för att göra det. Det är en så kallad ”review article” som sammanställer litteratur och artikeln är så pass ideologiskt färgad att den borde betraktas som en partsinlaga, vilket dessa forskningssammanställningar också tenderar att vara. Således går det därför inte att se den som en akademisk rapport, vilket både Miljöpartiet och Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson velat göra gällande.

Tyvärr har inte Stenhamns bok fått det mediala fokus som den förtjänar och det beror på något så pass banalt som prestige. Alltför många makthavare inom både media och politik har investerat hela sitt förtroendekapital i att baktala privata vårdgivare och det skulle kosta alldeles för mycket för dem att acceptera den verkliga bilden. Om man dessutom ser Koppargården och Raphaels artikel i ett större perspektiv förstår man att det också handlar om nostalgi.

Ett antal högljudda debattörer har bestämt sig för att i 2014 års val byta ut Alliansregeringen. Men deras problem är att de inte kan presentera ett alternativ som de alla kan enas kring. Det är därför som de drömmer sig tillbaka till ett svunnet förflutet, då kommunen skötte allt och när medborgarna nekades eget ansvar. En form av nostalgi som också har gett upphov till att vi idag har riksdagspartier som på fullaste allvar menar att det var bättre förr.

I sin strävan har de format en allians med anglo-saxiska vänsterakademiker som tenderar att se paradiset i Skandinavien och som därför går så pass långt att de dumförklarar den svenska väljarkåren.

Frågan som emellertid alla vettiga människor borde ställa sig är enkel: Levde vi verkligen i Paradiset innan Koppargården?

(David Lindén)