Tag Archives: Chicagoskolan

Får man prata med en Sverigedemokrat?

För alla som är intresserade av journalistik och historia är detta en sorgens dag, då den legendariske amerikanske journalisten Ben Bradlee har gått ur tiden 93 år gammal. Han är mest känd för sin roll som chefredaktör för Washington Post 1968-1991, och var den som backade upp reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein under Watergateavslöjandet 1974. Men långt innan dess var han kontroversiell och orsakade en mindre skandal på 1950-talet, då han för Newsweeks räkning intervjuade medlemmar ur rebellrörelsen FLN som bedrev ett storskaligt terrorkrig mot den franska kolonialmakten i Algeriet.

Ett krig där man attackerade franska civila för att få dem att flytta tillbaka till moderlandet.

Bradlee tyckte ändå att de behövde komma till tals, och hans inställning skulle behövas i det svenska medieklimatet som alltmer börjar likna en ängslig högstadieskolgård.

Anledningen är att Dagens Industri (DI:s) politiske redaktör PM Nilsson skrev en ledare där han ödmjukt påvisade ett obekvämt faktum: Sverigedemokraterna är ett parti som finns representerade i riksdag, kommun och landsting. Som ett sådant kan de inte ignoreras till döds, de ska mötas i debatt och diskussion. Men samtidigt går det också – behöver man också – kommunicera med dem.

Det går att lyssna på Sverigedemokraterna utan att hålla med, det går att presentera sina egna synpunkter utan att de håller med, och det går faktiskt att påverka någon utan att denne i stundens hetta anser sig hålla med. Konkreta exempel är att Miljöpartiet i dag är ett helt annat parti än när de grundades på 1990-talet eller att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i Almedalen 2013 talade sig varm för privata äganderätt. Det hade en Vänsterpartist inte gjort 1993 och de flesta torde vara glada för den utvecklingen.

Alla förutom, kanske, Daniel Suhonen.

Men PM Nilsson skulle inte ha skrivit sin ledare om man frågar stora delar av det kommenterande Sverige. Nu utmålas han istället som smygrasist, och både Aftonbladets Karin Pettersson och Dagens Arbetes Helle Klein gråter blod över att det liberala arvet har gått förlorat.

Pettersson framhäver bland annat Herbert Tingsten som föredöme, men hon verkar glömma att Tingsten inte hade några som helst problem med att diskutera med Kommunistledaren Hilding Hagberg. I en anda som i dag bärs vidare av PM Nilssons ledare.

Inte kan det väl vara så att det höga tonläget från Aftonbladet bottnar i en oro för att påverkas av SD:s argumentation?

Lyckligtvis finns det dock äldre journalister som har förstått vad Nilsson menade. Som publicisten Bertil Torekull som har varit chefredaktör för Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och en av grundarna till just DI, med mera. I dag är han Miljöpartist och ställde till och med upp i riksdagsvalet. Men det hindrade honom inte att på sin blogg berömma den borgerlige PM Nilsson.

Torekull skriver bland annat att då de politiska partierna saknar mod måste ”andra organisationer av pragmatisk självbevarelsedrift själva söka förstå kalibern på detta fruktade väsenfrämmande inslag i riksdagen”. En klar uppmaning om att gå dit andra inte vågar, men inte att sympatisera för att ett närmande ska ske ”med den starkaste tro på våra egna prövade och avgörande humanistiska demokratiska värderingar”, som Torekull skriver.

1621856_10101033715430028_8920100187391358933_n

När Nilsson framhöll Torekulls inlägg på Twitter avfärdades han av Aftonbladets debattredaktör Ehsan Fadkar som att han försökte skryta med att ha ”tunga supportrar”. Men det är ju precis vad han har. Publicister förstår att tänka ett steg längre, till skillnad från byggare av det egna varumärket som tenderar att tänka för stunden.

Läsaren får själv avgöra i vilken kategori Fadakar hör hemma.

Att Aftonbladet självt i alla möjlig sammanhang bjuder in och samtalar med SD behöver kanske inte påminnas om.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det funkar inte för Ekis Ekman

På Dagens Nyheters kultursida har författaren och den tidigare mottagaren av Jan Myrdals Roberspierrepris, Kajsa Ekis Ekman, fått utrymme att i en artikel med rubriken ”Nyliberalismen: Så funkar den” förklara ideologin och hur den har påverkat samtiden.

Artikeln är intressant läsning, men inte på grund av att den förklarar utan snarare på grund av att Ekis Ekman i sin iver NYFreiheitsstatue2att presentera ”sanningen” inte verkar ha förstått någonting av vare sig ideologin eller de senaste fyrtio årens politiska historia. Det är också intressant att hon som en självutnämnd socialistisk folkbildare hemfaller åt en starkt individualistisk historieskrivning, som förespråkare benämner ”aktörsteori” och dess belackare ”glorifiering” alternativt ”demonisering”.

Ty för Ekis Ekman handlar det bara om individer och de största skurkarna är den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek och hans amerikanske kollega Milton Friedman som båda var verksamma vid universitet i Chicago.  Dessa två ”Chicagopojkar”, vilket är ett annat förklenande uttryck för nyliberaler och som i svensk debatt ofta används av Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg, skulle tillsammans ha skapat ”ett stort internationellt nätverk av stiftelser, institut, skribenter och akademiker”.

Ekis Ekman hänvisar visserligen i resonemanget om dessa två till Susan George som är en annan tendentiös författare, men det är också intressant att hon själv inte verkar ha läst någonting om vare sig Hayeks eller Friedmans yrkesgärning. Hon glömmer exempelvis att Hayek först var verksam i London och genom sin bok Vägen till Träldom som gavs ut 1944 var den som inspirerade den brittiske debattören Anthony Fischer att skapa tankesmedjan Institute of Economic Affairs (IEA). Vägen till Träldom anses också vara den första riktiga kritiken av efterkrigstidens stora stat och när man undersöker hur nyliberalismen utvecklades ur den klassiska liberalismen, är det just IEA som anses vara katalysatorn och inte universitet i Chicago.

Att således hävda att ”Chicagoskolans roll övertagits av tankesmedjan Timbro” kan – godvilligt – ses som ett tecken på naivitet. Men om detta hade varit en studentuppsats om ideologiernas roll efter andra världskriget hade påståendet renderat ett klart underkänt. Timbro är en tankesmedja som grundades 1978 och initiativtagaren Sture Eskilsson berättar själv i sina memoarer Från folkhem till nytt klassamhälle: Ett Högerspöke Berättar (Fisher & Co: Näs Gård, Rimbo, 2005) hur det gick till:

”Vi reste till London för att se hur vår förebild, The Institute of Economic Affairs, IEA, bar sig åt”.

Det är också talande att Ekis Ekman inte nämner någonting om politiska händelser utan enkom torgför väl använda konspirationsteorier. Läsaren lämnas med intrycket att Hayek, Friedman, Chicagouniversitetet och Timbro ensamma erövrade världen. Det nämns ingenting om oljekrisen på 1970-talet, kalla kriget och att skepsisen mot den stora staten även framfördes av andra. Det var exempelvis socialdemokraten Gunnar Myrdal som i en artikel i Ekonomisk Debatt myntade uttrycket ”bidragsfuskare” och den brittiske Labourpremiärministern James Callaghan som några år senare upplyste sitt eget parti om att man inte kan ”spendera sig ur en recession”. Det var ingen konspiration från vare sig individer eller storföretag, utan en reaktion på att exempelvis Bretton Woods-systemet krackelerade och mot en vänster som på allvar ansåg att 102 % procent i skatt var ett vettigt politiskt alternativ.

Detta verkar emellertid inte Ekis Ekman vara intresserad av och hennes artikel påminner om det fina talesättet: den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.

(David Lindén)

6 kommentarer

Filed under Uncategorized