Vi behöver USA mer än någonsin

I dag är det USA:s nationaldag och det finns anledning att reflektera. Kring det politiska världsläget, vår egen syn på ”det stora landet i väster” och kring varför vi fortfarande behöver – och bör uppskatta – den enda kvarvarande supermakten.

För om man inte landar i den sistnämnda slutsatsen bör man betänka följande:

Om det inte hade varit för USA och Nato hade Vladimir Putin mycket väl kunnat annektera hela Ukraina, och våra baltiska grannländer. En del svenska debattörer – vilka tenderar att få utrymme på Aftonbladets kultursida – skulle dock hävda att ett sådant resonemang är uttryck för ”russofobi”. Men deras åsikter bör ställas mot Litauens president Dalia Grybauskaites uttalande i början av krisen, ”tacka gud för att vi är Nato-medlemmar”. De som upplevt Sovjetisk expansion är nämligen skeptiska mot Putin.

Självfallet är inte USA en nation som alltid gör allting rätt, vilket bland annat Bush-administrationens äventyr i Mellanöstern visade. Men till skillnad från andra stormakter är det en nation som försöker lära av sina misstag. Detta visar inte minst relationen till den gamla fienden Vietnam, som stadigt har förbättrats sedan den amerikanska kongressen hävde sanktionerna 1994, vilket en rapport från tankesmedjan Center for Strategic & International Studies har visat.

En viktig del av denna relation är att tillsammans arbeta för att lindra effekterna av Vietnamkriget, och bland dessa växtgiftet agent orange.

Numera är Vietnam en av USA:s närmaste allierade, och det är ett tecken på at man vill balansera Kinas inflytande i Sydkinesiska sjön. Det går också att spåra liknande tankegångar i försöken att normalisera relationen med Iran, då det behövs för att balansera Rysslands inflytande i Mellanöstern. Men det är också en normalisering som båda parterna skulle tjäna på, inte minst Iran som riskerar att Isis-milisen expanderar sin verksamhet från Syrien.

Sveriges relation till USA är både enkel och komplex.

Vi har alla en relation till USA, men politiskt gillar man att låtsas som att så inte är fallet. Ett exempel på detta är att vi framhåller Olof Palmes Vietnamkritik som något som verkligen gjorde skillnad. Men då kan det vara värt att minnas CIA:s analys av Olof Palme från 1968 där de bland annat skriver att ”vi är övertygade om att detta handlar om inrikespolitik, och vi står fast vid att relationen med Sverige även fortsättningsvis kommer att vara bra”.

Trots sina många brister är det en allierad att uppskatta, och dagens USA-hatare borde ställa den berättigade frågan om vilket land de vill ska ersätta stormakten – Kina eller Ryssland?

Glad 4 Juli önskar Borås Tidnings ledarsida!

(David Lindén)

Storseger för Litauens Thatcher

I skuggan av EU-valet är det också värt att notera att den avgörande omgången i Litauens presidentval också hålls i dag.

Det ser ut som den sittande presidenten Dalia Grybauskaite kommer att återväljas för en andra mandatperiod. I så fall är det också ett kvitto på vad som verkar vara den övergripande trenden i Europa – att det trots en framgång för extremhögern, också går att skönja en försiktig framgång för borgerliga partier.

Litauens president är främst ansvarig för säkerhetsfrågor och 58-åriga Grybauskaite har med sin bakgrund som diplomat, då hon bland annat studerat vid amerikanska Georgetownuniversitet, starkt markerat mot den ryska inblandningen i Ukraina. Det är dessutom intressant att hon själv framhåller tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher som sin förebild och allmänt kallas för ”Litauens järnlady”.

Att de litauiska väljarna åter ger sitt stöd till Grybauskaite bör således ses som ett tecken på att utrikespolitiken spelat en stor roll i valet. De baltiska länderna är medvetna om sin historia och väljer att stödja EU som en garant mot rysk expansion.

(David Lindén)