Tag Archives: Egypten

Yttrandefriheten vann i Danmark

7281414-akkari_dkflagbrndende

Få händelser har skakat om Skandinavien såsom krisen med de danska Muhammedkarikatyrerna 2005. Att tidningen Jyllands-Posten valde att avbilda profeten Muhammed ledde till att flera ambassader attackerades, nordiska företag förlorade miljardbelopp genom bojkotter och för många – inte minst för svensk vänster – befästes Danmarks roll som rasismen högborg.

Ett ytterligare tecken på att svensk press gärna vill se dansk yttrandefrihet genom höger öga är det faktum att det hittills bara är ett fåtal svenska tidningar som har recenserat en av de viktigaste böckerna som skrivits om krisen.

Den dansk-libanesiske imamen Ahmed Akkari var vid tiden pådrivande för att teckningarna skulle få internationell uppmärksamhet. Idag har han tagit avstånd från sitt tidigare liv som han skildrar i memoarboken Min afsked med Islamismen: Muhammedkrisen, Dobbelspillet og Kampen mod Danmark (Köpenhamn: Berlingske Media Förlag, 2014).

Boken är både konventionell och samtidigt ovanlig. När Akkari beskriver att hans sökande som tonåring ”gav mig ett svar, och svaret var islamismen” tänker jag som läsare på andra uppväxtskildringar av tidigare politiska extremister. Likheten förstärks ytterligare när han beskriver gemenskapen inom rörelsen som ”ett spirituellt ecstacypiller bryggt på gyllene löften”.

Som en av få imamer som behärskade danska blev Akkari något av en informell ledare när det gällde att koordinera svaret på de karikatyrer som först publicerades i Jyllands-Postenoch senare i veckotidningen Weekendavisen. Det sändes också, i största hemlighet, ett brev till alla muslimska länders ambassadörer för att informera dem om händelseförloppet.

När statsminister Anders Fogh Rasmussen svarade att man inte kunde kompromissa med yttrandefriheten föreslog den egyptiska Mubarakregimens ambassadör att man även skulle skicka en delegation till Mellanöstern för ”att sprida budskapet om teckningarna”.

Delegationen hade med sig en mapp där man blandade teckningar från Jyllands-Postenoch Weekendavisen med betydligt grövre material som regeringen inte kunde påverka. Enkom för att man med Akkaris ord ”ville se Danmark brinna”.

Det blev också många ambassader och konsulat som brann och människor som dog i kravaller. Men Akkari började själv tvivla på islamismen och när han kom hem från en av otaliga resor till Mellanöstern där han tidigare träffat Hizbollah och Hamas bestämde han sig för att börja ett nytt liv. Tack vare sin lärarutbildning fick han arbete på Grönland och förutom undervisning påbörjade han ett eget program av läsande som – bokstavligen – verkar ha utbildat honom bort från extremismen.

Som en konsekvens av sitt avhopp lever han idag under dödshot, men bokens slutord inger ändå hopp: ”Till Danmark vill jag till slut gärna säga: Ursäkta. Och tack för allt”.

(David Lindén)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Anna Lindh förtjänar bättre än dyrkan

Bild

Idag är det tio år sedan utrikesminister Anna Lindh (S) knivhöggs på varuhuset NK i Stockholm och senare avled av sina skador. Ett dåd som skakade Sverige då många hoppades att efter mordet på Olof Palme aldrig något liknande skulle kunna ske igen. Dådets politiska konsekvenser var att Socialdemokraterna också förlorade en partiledare, som troligtvis hade klarat av uppdraget galant.

Anna Lindh hade varit ordförande i det Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, SSU, oppositionsråd i Stockholm, miljö – och slutligen utrikesminister 1998-2003. Det ter sig naturligt att man associerar henne med det sista uppdraget, men hade hon fått leva hade det funnits betydligt mer i meritförteckningen att välja på.

Hon var utrikesminister i en tuff tid. För första gången sedan den brittiska flottan brände Washington 1812 attackerades hjärtat av USA av utländska förövare. Terrordåden 2001 kom att prägla Anna Lindhs två sista år i livet, och hennes eftermäle.

I en artikel i Aftonbladet bad artisten Mikael Wiehe att hans musik inte skulle spelas vid en minnesstund. Wiehe som visserligen är en självutnämnd kommunist har dock rätt när han påpekade att Lindh bör kritiseras för utvisningen av Egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till Mubarackregimens tortyrkammare 2004.

Som utrikesminister var Anna Lindh ytterst ansvarig för detta och flera reportrar har vittnat om att man uppmanades att inte forska i historien, då det ytterst handlade om ”Annas minne”. Det är en förevändning som inte bara är fel, utan även kränkande mot vår tidigare utrikesministers gärning och eftermäle. Lindh var inte ”Anna” utan en duktig kompetent och mäktig politiker. Likt andra toppolitiker gjorde hon misstag som förtjänar att granskas. Hade hon fått leva hade dessa uppmärksammats av journalister och senare av historiker.

Det blir rent ut sagt pinsamt när Laila Naraghi som är pressansvarig för Olof Palmes Internationella Center vill avfärda Wiehes kritik om utvisningen som ”ohederlig”, för att det skulle ha rått ”oklarheter om vem som sa vad till vem och när”. Naraghi vänder sig även mot att Wiehe i sin debattartikel menar att Lindh kunde vara charmerande. Det är en förmåga som alla toppolitiker har och det handlar inte om kön, vilket Naraghi vill göra gällande.

Dessutom faller hon på eget grepp när hon pratar om oklarheter, för ingen som upplevt Anna Lindh betvivlar att hon inte hade järnkoll på sin egen organisation. Enligt DN:s reporter Niklas Orrenius tycker dessutom Mona Sahlin att det är bra att Lindhs gärningar granskas så att man, tillskillnad från exempelvis Olof Palme, vågar minnas politikern och inte bara mordoffret.

Vår tidigare utrikesminister var inget flamsigt våp.

Anna Lindhs död är en tragedi, men att förvägra hennes politiska gärning en rättvis granskning är att degradera henne till en Madonnafigur, och ta ifrån henne privilegiet att granskas som en seriös politiker med alla de kvalitéer, fel och brister som hon faktiskt hade.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Hijabuppföljning: En misslyckad tillrättavisning

1229909_10100744114627358_166661292_n

På grund av den senaste tidens händelser i Mellanöstern och USA:s president Barack Obamas stundande statsbesök har debatten kring hijabuppropet inte förts med lika stor intensitet som tidigare. Men idag finns det anledning att skriva om det igen, då texten ”Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten” uppmärksammades på det sociala mediet Twitter av feministnätverket Femen.

ETC-krönikören och aktivisten Nabila Abdul Fattah, verkar också ha tagit så pass illa vid sig av texten att hon försökte sig på en misslyckad tillrättavisning som återges här ovan. Det hon dock lyckades med, förhoppnings omedvetet, var att likt Sara Abdollahi använda härskartekniker.

Abdul Fattah skriver att hon minsann ”fattar Noll av vad Saras text har med oss initiativtagare men aiiiight”. Ett påstående som uppenbarligen inte är sant, då hon känner sig så pass träffad av texten att hon tog sig tid att kommentera den. En människa som lever på sitt språk vet mycket väl att debatten mellan Femen -”Jenny” och Sara Abdollahi som berördes i texten handlade om hijabuppropet. För att den som inte har läst den framförde Femen – ”Jenny” tesen om att uppropet exkluderade kvinnor istället för att inkludera dem, vilket är en uppfattning som också ledarbloggen delar.

Tyvärr verkar Abdul Fattah inte ha tagit till sig något av kritiken då hon skriver att ”om Man Inte hittar ett problem så ser man till att skapa det”. Det är faktiskt inte ett påhittat problem att kvinnor förtryckts av både rasism och intolerant religion. Det är en ytterst påtaglig verklighet och som vuxen debattör bör man kunna ha dessa två perspektiv i huvudet på samma gång, även om det kan vara obekvämt.

Slutligen uppmanar Abdul Fattah att: ”Ställ dig i kön, David. Ni verkar vara en del”. Avsikten är att klumpa ihop den tidigare texten med de nättroll som bland annat torgförde myten om att kvinnan i Farsta skulle ha attackerats av sin egen man och inte en främling. Tekniken är utsliten, men förekommer med jämna mellanrum. Som när ledarskribenten Sakine Madon anklagades för att gå rasisternas ärenden.

Tidigare var slutsatsen att hijabuppropet inte breddade debatten och de finns inga skäll att revidera en slutsats som, tyvärr, visat sig hålla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten

Bild

Min förhoppning var att debatten efter hijabuppropet skulle handla om rasism, främlingsfientlighet och jämlikhet. Personligen hade jag den kloka liberala ledarskribenten Sakine Madons ord om att hon ”må ogilla vad slöjan står för men skulle göra en hel del för din rätt att bära den” som ledstjärna.

Tyvärr har det dock visat sig att vad som började som ett välkommet fokus på religiös och könsbaserad förföljelse, nu verkar ha blivit en kampanj mot oliktänkande och inte ett ställningstagande för ett öppet och pluralistiskt samhälle.

Redan innan DNA-proverna från brottsplatsen i Farsta analyserats klart av polisen, hade upprorets initiativtagare fått ett personligt möte med justitieminister Beatrice Ask. Efteråt var aktivisterna besvikna och menade att Ask hade gett ”politiska svar” och krävde att hon skulle tillsätta en kommission för att utreda situationen. Det smärtar att behöva upplysa dem om att en minister inte personligen kan involvera sig i ett ärende. Det kallas då ministerstyre och är förbjudet enligt svensk grundlag. För att de ska få en ökad förståelse rekommenderas de att studera tidigare socialminister Bengt Westerbergs utredning om rasism och främlingsfientlighet, vars rekommendationer nu följs upp av regeringen.

Men det var inte deras kommentar efter mötet med Ask som var det mest anmärkningsvärda, även om svaret mer lät som vänsterpolitik än som ett ställningstagande för tvärpolitisk antirasism. För antirasism och jämlikhet kan inte appliceras på en höger-vänsterskala, och de som hävdar motsatsen bör studera USA:s tidigare president republikanen Dwight D. Eisenhower. Han påbörjade desegregeringen av södra USA då han såg alla medborgare som lika inför lagen och därför förtjänta av samma rättigheter.

Nu lämnar hijabuppropet mycket till övers att önska. Ty dess aktivister verkar vilja exkludera, istället för att inkludera, andra debattörer som strävar efter jämlikhet och antirasism. När ”Jenny” från det feministiska nätverket Femen påpekade att användandet av en religiös symbol av många kan tolkas som ”att förneka det förtryck som sker i islams namn”, fick hon svar av vänsterdebattören Sara Abdollahi.

I sin replik hävdade Abdollahi bland annat att ”religioner i sig” inte förtrycker och hon använde sig även av en gammal beprövad härskarteknik när hon syrligt påpekarde att: ”Om Femens aktionen i moskén här i Stockholm var riktad mot Mursi i Egypten, varför valde ni då att genomföra en i Sverige?”.

Det är ytterst ohederligt att använda en sådan debatteknik och påminner om hur jag i min ungdoms Ungmoderat tider kunde fräsa till vänstersympatisörer att de ”minsann borde flytta till Nordkorea”. För svaret på Abdollahis fråga är enkel. Om Femen hade genomfört aktionen i Egypten hade det troligtvis blivit misshandlade och kanske våldtagna. Så är det nämligen att verka i en totalitär stat, och ingen kan förneka att teokratiska stater förtrycker kvinnor betydligt mer än män.

Om hijabaktivisterna vill få ett bredare stöd borde de beakta detta. För det tål att upprepas att ett vuxet samhälle kan ha två tankar i huvudet på samma gång.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Muhamed El Baradei: Demokraten som försvann

Bild

När den egyptiska militären för en månad sedan avsatte presidenten Muhammed Mursi i en militärkupp som stöttades av delar av befolkningen, var det en del internationella observatörer som hälsade nyheten med tillförsikt. Många påpekade att Mursis parti, det Muslimska Brödraskapet, minsann stod för totalitär islamism, och underförstått att han och de andra ”bröderna” kanske fick vad de förtjänade.

Dessutom lovade militären att de bara skulle kontrollera landet tills det att val hade utlysts och för att bevisa sina goda avsikter utsåg de en civil interrimsregering. I den ingick Muhamed El-Baradei som vicepresident. Han som tidigare var chef för FN:s internationella atomenergi organ IAEA, och som å organisationens vägnar tagit emot Nobels Fredspris, var också den informelle oppositionsledaren under diktatorn Hosni Mubarak.

Att Baradei fick plats i den provisoriska regeringen kunde tolkas som att militären menade allvar med sitt tal om att deras kontroll skulle upphöra vid nästa demokratiska val. En förhopping som troligtvis inte kommer att slå in.

När militären med våldsamma medel idag valde att slå ned protesterna valde Baradei att avgå. I sitt brev till den provisoriske presidenten Adli Mansur påpekar han att den nuvarande konflikten kunde ha lösts på fredlig väg.

Baradeis avgång tyder på att han är mån om att rädda den lilla demokratiska trovärdighet som han har kvar. Men om man är pessimistisk kan man också se det som ett tecken på att militären nu har förlorat all vilja att införa demokrati.

Nu finns det ingen person i den egyptiska ledningen att ta hänsyn till och militären kan därför förlänga undantagstillståndet så länge som de önskar.

Det är för tidigt för att förutspå vad som kommer hända i Egypten, men att Baradei försvinner från regeringen är ett tecken på att läget kommer att förvärras.

(David Lindén)

Uppdatering: Borås Tidnings krönikör Marie Anell skriver insiktsfullt om hur armén visar sig vara minst lika intolerant som det Muslimska Brödraskapet. 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Upp till militären

mursi

Den senaste tidens oroligheter i Egypten lät länge som ett eko av revolten mot diktatorn Hosni Mubarak. Återigen var det ungdomar som stod i centrum och nyligen påpekade BT:s gäst-krönikör Elisabeth Braw att sociala medier åter spelade en avgörande roll när det gällde att organisera upproret. Skillnaden mellan Hosni Mubarak och presidenten Mohammad Mursi var att den senare valdes i ett någorlunda demokratiskt val. Och när han valdes var det många svenska debattörer som bortsåg från att hans parti, Muslimska Brödraskapet, velat införa teokrati och att dessa tidigare bland annat översatte Adolf Hitlers Mein Kampf. Dock visade sig Mursi vara en betydligt mer liberal politiker än många fruktat och han lovade exempelvis att respektera fredsfördraget med Israel.

Nu verkar det som att han störtats från sin post, men vi har nuläget ingen bra bild av händelseförloppet. Det vi vet är att Egyptens överbefälhavare har annonserat att han temporärt har ogiltligförklarat Egyptens nya och demokratiska konstitution. Samt att Egyptens överdomare nu ”temporärt” kommer att ta över presidentens befogenheter. Om man ska försöka tolka tillkännagivandet så är det inte en seger för några ungdomliga ”revolutioner” utan ett tecken på att den egyptiska militären åter har tagit makten.

Militären i Egypten är den samhällsinstitution som i princip har varit oförändrad sedan landet blev fritt från Storbritannien. Under kalla kriget tränades den först av Sovjetunionen, sedan av USA och trots sitt dåliga rykte har den efter revolutionen setts som garanten för att det egyptiska samhället inte skulle sönderfalla i anarki. Dessutom är det en institution som inte har påverkats av Egyptens ekonomiska kris. Att armén nu ”temporärt” tagit kontroll av landet har dessutom välkomnats av en del egyptier.

Nu återstår det att se vad de tänker göra och om arméchefen kommer hålla sitt löfte att införa nyval.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Mellanöstern ännu en gång

Medan lördagsmörkret lägger sig över den svenska novembereftermiddagen lägger det sig också ännu en gång över Mellanöstern.

Tre texter på samma dag med bäring på Mellanöstern och den eskalerande spänningen kring Gaza har dock gjort konflikten lite mer begriplig.

Först var det Dagens Nyheters korrespondent Nathan Shachars mycket kloka och insiktsfulla rapportering i DN, som på tre sidor och med hjälp av en alldeles utomordentlig grafik förklarade sammanhanget och redde ut de politiska positionerna.

Den interna kampen mellan Hamas och de grupper som idag får stöd av Iran kan förklara varför raketbeskjutningen av Israel har ökat så kraftigt. Härom dagen besköts även Tel Aviv med kraftigare raketer än de som brukar skjutas över gränsen och in i det närliggande området. Att Israel svarar så kraftfullt har dels förklarats med att man vill ”övertyga omvärlden om sin förmåga till vedergällning”.

Vid det här laget – konflikten har pågått i över ett halvsekel nu – så är omvärlden mycket väl medveten om vad Israel förmår. Samtidigt har omvärlden en tendens att relativisera den interna palestinska konfliktens betydelse i sammanhanget. Först var det kampen mellan PLO och Hamas som omintetgjorde ett fredsavtal, idag är det konflikten mellan Hamas och de Iranstödda grupperna i Gaza som driver fram den utvidgade konflikten.

Att de israeliska försvarsstyrkorna snabbt avbröt flyganfallen under den egyptiske premiärministern Hisham Kandils besök, på egyptisk begäran, bekräftar bara att Israel är medveten om att Gaza inte är en isolerad konflikt. Krevaden efter varje rakets nedslag, efter varje flyganfall eller drönarattack, ger ekon i en känslig och konfliktladdad omvärld. Egypten, Iran och Syrien är tre faktorer att räkna med. Lägg därtill USA, FN, Ryssland  och EU, och allt är precis som vanligt.

Därför var det också intressant att i BT läsa Hanna Grahn Strömboms intervju med Solveig Hanna från Berghem, som idag lever och verkar i Israel. Familj, barn, vänner och jobb på det svenska generalkonsultatet i Östra Jerusalem, men också en vardag som innebär att korsa gränser. Dels i Jerusalem, dels till exempelvis Bethlehem. Det som gjorde att  Solveig Hannas berättelse fastnade var en kort passage i texten som löd ”Vi har en vardag här också. Konflikten är inget som upptar mig varje dag, inte ens när det var tuffare tider som under andra intifadan. Det måste finnas en vardag i livet”.

Hur ser Sveriges utrikesminister Carl Bildts ”vardag i livet” ut?

I fredags bloggande han från Kairo om den senaste Gazakonflikten. Bland annat skrev han om konflikten att den  ”I grunden handlar det dock om frånvaron av en fredsprocess värd namn i området under de senaste åren, och det samtidigt som den israeliska bosättningspolitiken allt mer undergrävt möjligheterna till den tvåstatslösning alla säger sig sträva efter. Vår politik – från Sveriges och EU:s sida – måste nu inriktas på dels att få ett slut på våldet från och mot Gaza och dels på att försöka skapa förutsättningarna för en bredare fredsprocess.”

Ja. Javisst. Så är det ju. Men hur? Denna eviga fråga.

Bildt rekommenderade också den text om konflikten som Thomas Friedman skrev i New York Times och flera andra dagstidningar idag. Bildt citerade en passage i texten vars innehåll förklarar vidden av vad som står på spel: ”The whole Middle East erupts in one giant sound and light show of civil wars, states collapsing and refugee dislocations, as the keystone of the entire region – Syria – gets pulled asunder and the disorder spills across the neighborhood.”

Läs hela texten här.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized