Tag Archives: Ehsan Fadakar

Får man prata med en Sverigedemokrat?

För alla som är intresserade av journalistik och historia är detta en sorgens dag, då den legendariske amerikanske journalisten Ben Bradlee har gått ur tiden 93 år gammal. Han är mest känd för sin roll som chefredaktör för Washington Post 1968-1991, och var den som backade upp reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein under Watergateavslöjandet 1974. Men långt innan dess var han kontroversiell och orsakade en mindre skandal på 1950-talet, då han för Newsweeks räkning intervjuade medlemmar ur rebellrörelsen FLN som bedrev ett storskaligt terrorkrig mot den franska kolonialmakten i Algeriet.

Ett krig där man attackerade franska civila för att få dem att flytta tillbaka till moderlandet.

Bradlee tyckte ändå att de behövde komma till tals, och hans inställning skulle behövas i det svenska medieklimatet som alltmer börjar likna en ängslig högstadieskolgård.

Anledningen är att Dagens Industri (DI:s) politiske redaktör PM Nilsson skrev en ledare där han ödmjukt påvisade ett obekvämt faktum: Sverigedemokraterna är ett parti som finns representerade i riksdag, kommun och landsting. Som ett sådant kan de inte ignoreras till döds, de ska mötas i debatt och diskussion. Men samtidigt går det också – behöver man också – kommunicera med dem.

Det går att lyssna på Sverigedemokraterna utan att hålla med, det går att presentera sina egna synpunkter utan att de håller med, och det går faktiskt att påverka någon utan att denne i stundens hetta anser sig hålla med. Konkreta exempel är att Miljöpartiet i dag är ett helt annat parti än när de grundades på 1990-talet eller att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i Almedalen 2013 talade sig varm för privata äganderätt. Det hade en Vänsterpartist inte gjort 1993 och de flesta torde vara glada för den utvecklingen.

Alla förutom, kanske, Daniel Suhonen.

Men PM Nilsson skulle inte ha skrivit sin ledare om man frågar stora delar av det kommenterande Sverige. Nu utmålas han istället som smygrasist, och både Aftonbladets Karin Pettersson och Dagens Arbetes Helle Klein gråter blod över att det liberala arvet har gått förlorat.

Pettersson framhäver bland annat Herbert Tingsten som föredöme, men hon verkar glömma att Tingsten inte hade några som helst problem med att diskutera med Kommunistledaren Hilding Hagberg. I en anda som i dag bärs vidare av PM Nilssons ledare.

Inte kan det väl vara så att det höga tonläget från Aftonbladet bottnar i en oro för att påverkas av SD:s argumentation?

Lyckligtvis finns det dock äldre journalister som har förstått vad Nilsson menade. Som publicisten Bertil Torekull som har varit chefredaktör för Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och en av grundarna till just DI, med mera. I dag är han Miljöpartist och ställde till och med upp i riksdagsvalet. Men det hindrade honom inte att på sin blogg berömma den borgerlige PM Nilsson.

Torekull skriver bland annat att då de politiska partierna saknar mod måste ”andra organisationer av pragmatisk självbevarelsedrift själva söka förstå kalibern på detta fruktade väsenfrämmande inslag i riksdagen”. En klar uppmaning om att gå dit andra inte vågar, men inte att sympatisera för att ett närmande ska ske ”med den starkaste tro på våra egna prövade och avgörande humanistiska demokratiska värderingar”, som Torekull skriver.

1621856_10101033715430028_8920100187391358933_n

När Nilsson framhöll Torekulls inlägg på Twitter avfärdades han av Aftonbladets debattredaktör Ehsan Fadkar som att han försökte skryta med att ha ”tunga supportrar”. Men det är ju precis vad han har. Publicister förstår att tänka ett steg längre, till skillnad från byggare av det egna varumärket som tenderar att tänka för stunden.

Läsaren får själv avgöra i vilken kategori Fadakar hör hemma.

Att Aftonbladet självt i alla möjlig sammanhang bjuder in och samtalar med SD behöver kanske inte påminnas om.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Siv Jensen fick tala till punkt

siv_jensen1

Det har länge varit inne i Sverige att kritisera norska Fremskrittspartiet.

Många av partiets förslag förtjänar förvisso kritik, men denna kritik har ofta tagit osakliga uttryck och andats vad norrmännen kallar för ”storsvenskmentalitet”. När Jensen valdes till partiledare publicerade exempelvis författaren Mustafa Can en novell där han hade sex med henne, och i vintras ställde Aftonbladets Ehsan Fadakar den retoriska frågan: vad är Norges bidrag till världen?

Idag är detta historia och i kväll gästar finansminister Siv Jensen Skavlan. Det är tufft för ett parti som under fyra decennier har befunnit sig i opposition att äntligen ”sitta bakom ratten” som Skavlan uttryckte det. Men det var på det hela taget en bra intervju för det var en av få svenska intervjuer där Siv Jensen fick tala till punkt.

Hon poängterade bland annat att regeringsmakten innebar att man äntligen fick kritik eller beröm för det man gjorde, istället för vad man hade sagt. Den konkreta frågan som hon tog upp var äldreomsorgen och hon hade också varit i Stockholm för att hålla föredrag om samma ämne.

Det var också tydligt att regeringsmakten innebär att partiet får ta ansvar. Fredrik Skavlan påpekade exempelvis att hon numera använder ordet ”kompromiss”, vilket hon inte hade gjort under valrörelsen. Men det blev också en hård diskussion om situationen för romer i Norge, och Skavlan bör ha heder för att han vågade polemisera. Det kan också ses som ett tecken på att Fremskrittspartiet inte behandlas lika hovsamt i norsk debatt som många svenska debattörer vill göra gällande. Ty där har man bestämt sig för att et politiskt parti skall mötas med debatt och inte genom demonisering.

På det hela taget är det nyttigt att programmet sänds i Sverige eftersom många av våra opinionsbildare besitter en fatal okunskap om vad som händer i Norge. Lägg dessutom till förut nämnda ”klappa – på – huvudet – mentalitet” så blir resultatet en svensk pressbevakning som är under all kritik.

Orsaken till detta problem kan spåras i den svenska självbilden. Vi tror ofta att vi är bäst på allt och att våra grannländer egentligen vill vara som oss. Men det som exempelvis dagens exempelvis kvoteringsförespråkare bör ha i åtanke är att Nordens rikaste land idag leds av två kvinnor, statsminister Erna Solberg och finansminister Siv Jensen.

Så allt kanske inte är fruktansvärt på andra sidan kölen.

Skavlan sänds i SVT1 fredag 21 februari kl 21.00.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ehsan Fadakar – Sveriges Kipling?

union

Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Arne Ruth beskrev under ett seminarium på bokmässan i Göteborg svenskarnas förhållande till Norge med ett skämt. När man flög från Arlanda och skulle landa i Oslo tillkännagav piloten: ”Vi landar strax på Fornebru, var vänlig spänn fast säkerhetsbälten och ställ tillbaka klockan tjugo år i tiden”.

Länge ansåg man att Norge var en omogen lillebror, som behövde hjälp från sin betydligt mer mogne granne ty vi var ju ”bäst”.

Idag är den attityden borta och det beror delvis på Norges rikedomar samt att Sverige har insett att man inte tjänar på att metaforiskt klappa sin grannation på huvudet och diktera hur denne ska bete sig. De flesta har insett att relationer mellan ”brödrafolk” ska skötas på ett vuxet och konstruktivt sätt. Förutom Aftonbladets krönikör Ehsan Fadakar. Han är nämligen så pass konservativ att han i sin strävan att se ner på Norge framstår som en dålig imitation av den brittiske poeten Rudyard Kipling (1865-1936), vilken beskrev att det var den ”vite mannens börda” att bestämma över resten av världen.

Fadakar som tidigare var chefredaktör på skvallersidan Nyheter 24, vilken mest innehöll bilder på lättklädda kändisar med vidhängande text, är idag krönikör i Aftonbladet. Iden kapaciteten anser han sig lämpad att mästra Norge, men då han begår faktafel känner jag mig nödgad att gå i svaromål. Både för debatten skull och Fadakars, då han skulle tjäna på att agera utifrån fakta och mindre gå på känsla.

Det stämmer att Anders Bering Breivik har varit medlem i Fremskrittspartiet (Frp), men det är högst missvisande att det skulle vara ”massmördarens favoritgäng”. Breivik lämnade själv partiet och har senare beskrivit det som politiskt korrekt och för ekonomiskt liberalt. Dagens Frp vilket ingår i den norska regeringen kan således inte vara Breiviks favoritgäng, som Fadakar vill göra gällande.

När han sedan påstår att islam frekvent ”jämförs med nazismen” är han åter ute och cyklar. Dessutom verkar han vara i behöv av en historielektion. Förvisso förs det en debatt om integration i Norge, men den har att göra med dess historia. På 1990-talet sköts den norske förläggaren William Nygaard utanför sitt hem i Oslo, då denne hade valt att ge ut den brittisk-indiske författaren Salman Rushdies roman Satansverserna på norska.

Om inte Fadakar känner till omständigheterna kan jag upplysa om att Rushdie 1989 fick en dödsdom, fatwa, över sig av Irans senile ledare Ayatollah Khomeini. Anledningen var att Satansverserna delvis är baserad på koranen och att Khomeini behövde öka sin popularitet då det gått dåligt i kriget mot Irak. Man har fortfarande inte gripit Nygaards attentatsman och det är en av anledningarna till att norrmännen är ytterst känsliga för religiöst motiverat våld.

När Fadakar i nästa stycke ska recensera norsk historia blir det alltigenom pinsamt. När han påstår att norrmännen inte ”gjort sig kända som några hårdjobbande, smarta eller innovativa världserövrare” låter han som en klassisk von-oben svensk, eller snarare, som en nutida rasist som talare om invandrare. Han vet tydligen inte om att det var norska sjömän som katalogiserade stora delar av Arktis, att det är tack vare norrmannen Johan Richter som det är billigt att framställa papper och att Tryggve Lie var FN:s förste generalsekreterare.

Slutligen när han frågar vad som är norrmännens ”bidrag till världen” undrar jag vad han själv bidragit med – förutom att sprida antisemitiskt dravel på en blogg som numera är stängd för utomstående. Norrmännen har i alla fall bidragit med dramatiker som Henrik Ibsen och författare som Knut Hamsun. Litterära giganter som kommer att läsas långt efter att alla har glömt Nyheter24.

Självfallet bör och får man diskutera norsk politik. Men det förutsätter att man har kunskap och inte bara fördomar. I nuläget verkar det som Fadakar mestadels har det senare. Det är synd för i det långa loppet fördummar det svensk debatt till att återgå till den tid då vi skämtade om att ställa klockorna tio år bakåt i tiden.

(David Lindén)

9 kommentarer

Filed under Uncategorized