Tag Archives: ”En halv sanning är också en lögn”

Moraliserande media ett växande problem

I takt med att media har blivit allt mer moraliserade i sin bevakning, har också organisationer, företag och partier anpassat sig till detta. Idag är det minst lika viktigt att se ut att göra rätt, som att verkligen göra rätt.

När Maria Grafström, Pernilla Petrelius Karlberg och Karolina Widells Föredöme eller fördömd – Medierna som moralisk domstol (SNS Förlag 2013) skriver om medias moraliserande är det utifrån händelserna kring Röda korset 2009-10. Först var det kommunikationsdirektören Johan af Donner som åtalades för förskingring – sju miljoner kronor saknades – och sedan var det arvodesaffären. I samband med jordbävningen på Haiti valde finansmannen Roger Akelius att skänka 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar och inte Röda korset, eftersom den senare hade en ordförande som var för högt avlönad.

Detta uttalande blev starten för skriverier som i huvudsak byggde på uppfattningen om att det var omoraliskt att ta betalt för ideellt arbete. Dåvarande ordförande hette Bengt Westerberg, före detta folkpartiledare, förklarade sig med att det var organisationen som satt hans ersättning och att den var rimlig med tanke på att han arbetade heltid för Röda korset, vilket fick rubrikerna att växa till i storlek och svärta.

Som författarna konstaterar var detta ”en klassisk skandalberättelse av samma typ som sedan flera år hade varit etablerad i svenska medier”. En annan sådan journalistisk genre är offerjournalistiken. Båda har det gemensamt att de har ett problematiskt förhållande till verkligheten.

Den moralistiska journalistiken är svår att bemöta, vilket Röda korset-fallet visar, eftersom den ”inte tar spjärn mot konkreta regler eller felaktigheter”. Offerjournalistiken omfattas av liknande problem då den bygger på att media tolkar verkligheten till fördel för den som media anser vara ”drabbad”.

Ibland så till den milda grad att man helt enkelt döljer fakta eller rentav ljuger – men givetvis bara i det goda syftets tjänst.
Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn  (Brombergs) utgör en exempelrik samling av sådant fint fejk och fusk. Men eftersom hon själv har gjort fel i boken när hon granskat andras fel – kocken som fick cancer och blev utförsäkrad bodde inte i en tolvmiljoners bostadsrätt utan i en hyreslägenhet – så har värdet av hennes bok reducerats till noll.

Säger Uppdrag Granskning, Aftonbladets kultursida och den hyllade författaren och journalisten Gellert Tamas så, då är det så.
Just de personer, redaktioner och starka aktörer i medievärlden som Kjöller i sin dagliga gärning har granskat, är också hennes belackare.

Men saknar verkligen Kjöller moral, och saknar hennes bok därmed ett syfte? Nej, naturligtvis inte. Det är en journalistisk grundsanning och ett dilemma att leva med, detta att det kan bli fel. Att det sedan blir fel när man anklagar andra för att ha gjort fel, det är något som givetvis går att dra på munnen åt, beklaga eller fördöma – men samtidigt bekräftar det bara regeln.

Att myndigheter, företag och organisationer anpassar sig till medias sätt att arbeta för att därmed kunna påverka, är inte heller det någon nyhet. Men det som har förändrats är vilket betydelse som behovet av att styra berättelsen om sig själv har fått, och vilka konsekvenser detta fått hur man möter media. Idag handlar det om att förekomma medias traditionella berättelser – granskningar och gräv – genom att underlätta för media genom att erbjuda andra vinklar och bättre berättelser, att göra andra val.

Ett bra exempel i all sin enkelhet kan hämtas från Borås stads sätt att marknadsföra sig mot media. Under den senaste mandatperioden har verksamheten koncentrerats till att sälja in egna berättelser om det framgångsrika Borås. Det gäller att hålla fram det positiva, det som sätter bilden av framgång, förnyelse och framtid. Allt från vinnare av tävlingar om att minska skolmatssvinnet till att göra stor sak av positionsförändringar när det gäller årets skolkommun. När Borås rasar i rankningen finns det andra berättelser att lyfta fram.

Små redaktioner får svårt att hålla emot. Större har resurser att bortse ifrån de erbjudna vinklarna – under förutsättning att man tar sitt uppdrag på större allvar än att vilja delta i det spel som kan kallas ”vår lilla stad”. Vilket förutsätter att media inte tar sin uppgift på allvar, utan anpassar sig för stadens bästa.

Men detta förhållningssätt har fördömelsen inbyggd i sin inre bärande konstruktion. Om medielogiken bygger på moralism, vad gör då media när verkligheten inte kan förklaras i moraliska termer? Och vilken trovärdighet har en organisation, ett företag – eller för den delen en kommun – när de egna berättelserna gör det svårare att agera rationellt?

När det väl är dags att fatta de svåra besluten blir dessa svårare för båda parter att kommunicera detta till medborgarna. Eller som författarna till Föredöme eller fördömd skriver: ”Det blir helt enkelt svårare att motivera mer komplicerade, problematiska beslut när premissen är att de inte går att kommunicera på ett sätt som rimmar med medielogiken”.

Detta tillstånd råder redan idag. När kommunpolitiker drar sig för att fatta nödvändiga men kontroversiella beslut av rädsla för att media inte ska förmedla varför, utan istället välja att ta ställning, då uppstår handlingsförlamning.
Om media anser att det är viktigare att hellre låta föräldrar rasa för att barnen måste byta skola, än att förklara varför en liten landsortskommun inte kan bevara alla byskolor, då riskerar svåra men nödvändiga beslut att framstå som att ”makten” bara djävlas med ”de drabbade”.

Någonstans uppstår en fråga som inte är så lätt att svara på längre, nämligen den om vilken bild som ska ha företräde i det offentliga rummet? Normalt brukar det tillfogas en retorisk följdfråga – är det media eller makten som ska ha det företrädet? Svaret är numera långt ifrån givet, inte minst med tanke på att medielogiken idag i högre utsträckning än tidigare bygger på moraliserandet som arbetsmetod.

Men vilken nivå på arvodet till riksdagsledamöterna är rätt nivå om själva reportageidén, och hela uppslaget och rubrikerna formligen skriker ut att alla riksdagsledamöter redan har för mycket betalt? Eller när utgångspunkten för en artikel är att riksdagsledamöternas resor är dyra istället för att de har ett syfte?

Föredöme eller fördömd? Media får nog vackert fundera på svaret. Det lär inte vara möjligt att med hedern i behåll fortsätta att låtsas som att den frågan inte är relevant.

(MIkael Hermansson)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Kjöllers fråga lika viktig, trots allt

Hanne Kjöller möter SVT:s Nils Hansson under bokmässan i Göteborg. Kritiken mot hennes bok var högljudd men i sak inte särskilt tung.

Hanne Kjöller möter SVT:s Nils Hansson under bokmässan i Göteborg. Kritiken mot hennes bok var högljudd men i sak inte särskilt tung.

En god vän till mig gjorde ett fatalt misstag i början av sin journalistkarriär. Han förlade en ubåtsjakt till ett träsk. Visserligen bara några hundra meter inåt land, men likafullt på fel sida vägen mellan Piteå och Luleå. Vattendjupet var knappt en fot och det växte så det knakade i träsket. Alltså blev det dementi, ursäkt och min vän fick en uppsträckning av ansvarig utgivare.

Han fick heta Töremannen i ett par år, alternativt kallades han för Träsktrollet. Men ingen kom på tanken att min väns fadäs därmed hade omöjliggjort allt annat tidningen skrev, och skulle skriva, om de många ubåtsjakter som pågick i början av 80-talet. Inte heller kom hans övriga texter att ifrågasättas; det var lätt att kolla om fler företeelser hade hamnat på fel plats.

När Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter, härom veckan kom ut med boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs) var det säkert med viss vånda som ett antal redaktioner öppnade boken med viss vånda. Kjöller är en skarp journalist som skriver i en tidning som alla lyssnar till. Det gör att hennes texter har ett potentiellt större genomslag än andras, vilket också gör henne till en makthavare i den bemärkelsen att hon bättre än andra kan påverka samhällsdebatten och förmodligen också besluten.
En annan orsak till oro var bokens uppdrag, att belysa den så kallade case- och offerjournalistikens avigsida. Vilken kan beskrivas som ett systematiskt små- och storfejkande i vad man utifrån ett redaktionellt perspektiv tror är ett gott syfte.

Men sällan eller aldrig tycks den insikten drabba redaktionsledningar och enskilda reportrar, eller så kallade ”grävgrupper”, att den fina fejken bara är ett lite långsammare sätt att gräva sin egen grav.

Hur illa gör inte en reporter det ”case” – ofta en av olika eländen drabbad människa – vars vånda bara fungerar som en illustration, ett redskap, för att tydliggöra vad redaktionen vill säga? Oavsett om det handlar om bygglovsbråk, vårdnadstvister eller förändrade sjukersättningsregler?

Att på detta sätt göra narr av journalistyrkets heder och bra redaktioners upparbetade trovärdighet ”i det godas tjänst” håller på att föröda yrkets och medias trovärdighet.

Oavsett om det handlar om att hitta verkliga eller påhittade offer för ”högerregeringens utförsäkringspolitik” eller glada hejaramsor i lönematchen förklädda till samhällsnyttig journalistik, så är sådan opinionsjournalistik under svart flagg oförenlig med uppdraget.

Här kunde Kjöllers bok fungera som en torped rakt in i det redan sjunkande skrovet, förlåt skrået. Men dessvärre hamnade även DN-medarbetaren i ett träsk. Ty kocken Axel, som sade sig vara drabbad av de nya ”tuffare” sjukersättningsreglerna, ägde aldrig någon bostadsrätt värd 12,5 miljoner kronor. Han bodde i en hyresrätt som om den varit en bostadsrätt hade varit värd 12,5 miljoner kronor. Att Axel var egen företagare och inte omfattades av dessa regler, det spelar liksom ingen roll.

En liten detalj, i sammanhanget dock av moralisk tyngd. Var hon så mycket bättre själv?

Att andra än Axel skulle klaga och rasa, det var väntat. Inte minst det upphöjda och prisade Uppdrag Gransknings medarbetare fick en chans att ge igen, på bokmässan i helgen. Men det hela blev mest ett slag i luften då de många fel som Kjöller påstods ha gjort mest var att betrakta som slarv i relation det mer allvarliga Axel-brottet.

Så plötsligt står vi där, med en bok vars innehåll är mycket relevant för att kunna analysera vad medierna gör med vår verklighetsbild, men författare som skandaliserats långt utöver det rimliga.

Oavsett om vi har en subjektiv utgångspunkt – som ledarsidor har – eller en ”objektiv” som nyhetsredaktioner förväntas utgå ifrån, så har vi alla ansvar för att förhålla oss på ett relevant och sanningscentrerat sätt till fakta. I detta avseende har vi alla samma ansvar.

Därför får inte det anslag och den granskning som Kjöller gjort falla på hennes tillkortakommande. Uppgiften kvarstår ju, nämligen att svara på frågan om varför fejkar, utelämnar, snedvinklar, döljer och fuskar journalister och redaktioner i det godas tjänst?

Hoppas inte Hanne Kjöller blir fast i det där träsket hon hamnade.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized