Tag Archives: Erik Ullenhag

Låt Hübinette försvinna med rasbergeppet, Ullenhag

vithet

Äntligen! Det är så varje antirasist bör hälsa nyheten om att regeringen tillsätter en utredning som syftar till att ta bort rasbegreppet från svensk lagstiftning. För det var verkligen på tiden att modernisera bort resterna av det sena 1800-talets kvasibiologi om raser, och att dessa raser skulle ha olika egenskaper eller behöva utsättas för särbehandling.

Rasism är något som drabbar människor och inte alla med en specifik hudfärg.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) sammanfattade det hela så här:

”Vi vet att det egentligen inte finns olika mänskliga raser. Vi vet också att den grundläggande delen av rasismen handlar om att man tror att det finns olika raser, att rastillhörigheten gör att man beter sig på ett visst sätt, och att vissa raser är överlägsna andra”.

Men hans resonemang ogillades självklart av ordföranden för lobbyorganisation Afrosvenskarnas Riksförbund, Zakaria Zouhir, som också är verksam inom Vänsterpartiet. Zouhir menade att strävan efter ett färglöst samhälle är att ”sopa det här under den blågula mattan och låtsas som att vi inte har rasism i samhället”. Det verkar dock ha undgått honom att vi väldigt ofta debatterar rasism, och att väldigt få förnekar att sådant inte finns.

Så lite tillspetsat skulle man kunna säga att Afrosvenskarnas Riksförbund i nuläget hellre vill tvåla till regeringen eller anmäla ”fördomsfria” bakverk än att bekämpa rasismen.

Erik Ullenhag har dock en del kvar innan han har bevisat att han inte söker alliera sig med den identitetsvänstern som i mångt och mycket reflekterar rasisternas egen retorik. Det första han borde göra är att rejält distansera sig från hans tidigare utredare, Tobias Hübinette, som är en av de starkaste ras – och indelningsförespråkarna som just nu får utrymme i debatten.

Förutom att vilja utmåla sina motståndare som rasister, och om de inte fungerar påpeka att de haft rasistiska släktingar, så är Hübinette tidigare aktiv i våldsorganisation Antifascistisk Aktion (AFA). Han har även påstått att etniskt europeiska män som gifter sig med asiater lider av pedofila böjelser och att internationell adoption kan liknas vid slavhandel.

Att Ullenhag anlitade honom var ett fatalt misslyckande, men att han nu vill ha bort rasbegreppet tyder, förhoppningsvis, på att han lärt sig en läxa.

(David Lindén)

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Rosengren rättrådig om näringslivet

bjorn

På senare tid har det varit inne att i den politiska debatten imitera – eller ”leka” – 1970-tal.

Alla problem skylls på det faktum att det finns privatägda företag inom välfärdssektorn och den tid när vi enkom hade kommunala skolor, ålderdomshem och hemtjänst utmålas med ett romantiskt skimmer. Detta trots att det alltid funnits problem, men att de idag rapporteras med större frekvens i medierna.

Inom kulturdebatten är det också inne att blicka tillbaka. På Maximteatern i Stockholm kan Fredrik Lindström och Henrik Schyffert ondgöra sig över att de båda anser sig tjäna för mycket pengar och därmed söka uppmuntra till någon sorts ”civilisationskritik”. En kafferepsfilosofi som även förfäktas av debattören Nina Björk och som gett henne det ansedda Harry Martinssonpriset då priskommittén ansåg att hon verkade i ”Martinssons anda”.

Resonemanget påminner om hur Rom-klubben på 1960- och 70-talet varnade för jordens kommande ”överbefolkning”, vilken aldrig inträffade.

Precis som på 1970-talet avspeglas dessa trender i den politiska debatten. Stefan Löfven överväger att på allvar bilda regering med Vänsterpartiet och därmed överge Socialdemokraternas stolta målsättning att alltid ”hålla rent åt vänster”. Borgerliga politiker är inte heller immuna och har dessutom visat tecken på att de inte vill vara det. Finansminister Anders Borg hotar öppet med lagstadgad kvotering i bolagsstyrelser och integrationsminister Erik Ullenhag har anlitat lobbyorganisationen Centrum mot Rasism för att skriva rapporter om integration.

Sammanfattningsvis kan man säga att det är inne att kritisera att man har det för bra, inne att kritisera näringslivet och inne att förfäkta det diffusa uttrycket ”normkritik”. Tyvärr avspeglas trenderna också i politiken och det var därför befriande att se SVT:s Min Sanning med f.d. S-ministern Björn Rosengren.

Han var dock inte populär som minister och innan dess fick han sluta som TCO-ordförande efter ett besök på Strippklubben Tabu. Han blev dessutom än mindre populär när han efter sin ministertid blev rådgivare till företaget Kinnevik. Men det var därför som det var intressant att lyssna på hans samtal med programledaren Anna Hedenmo.

Ty Rosengren som verkat inom både fack, stat och näringsliv vågade försvara näringslivet. Han påpekade nämligen att företag skapar mervärde. Och att man gör det när det är lugnt på arbetsmarknaden. På det hela taget ett budskap som både borgerliga och socialdemokrater borde ta till sig då man i nuläget måste slåss för ett fritt näringsliv.

Ett första steg i den kampen är att lyssna på en socialdemokrat som inser att också näringslivet är viktigt.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ullenhag, det är dags att tala om Hübinette

Hubinette

Det är förståeligt att diskussionen om hur man ska bekämpa nazism blir både intensiv och passionerad. Speciellt med tanke på förra veckans nazistiska attack i Kärrtorp och på söndagens stundande demonstration.

När öppet nazistiska sekter som Svenska Motståndsrörelsen kan få vanliga medborgare att ändra sina liv på grund av rädsla för att bli attackerade har en gräns passerats.

”No pasaran” – de ska inte passera som den brittiska arbetarrörelsen skrek när de stoppade Storbritanniens fascistledare Oswald Mosleys svartskjortor i det berömda slaget vid Cable Street 1936.

Men det är varken förståeligt eller försvarbart att som debattör använda händelserna i Kärrtorp för att brännmärka dem som har en åsikt som inte är en hundraprocentig kopia av din egen. På sin höjd kan det framstå som ett försök att vinna en debatt som man genom sin egen obetänksamhet redan har förlorat. Som om man är så full av sin egen förträfflighet att man inte inser att den som har en annan åsikt varken behöver vara rasist, fascist eller nazist.

En sådan person är forskaren, antifascisten och Erik Ullenhags expert på integrationsfrågor Tobias Hübinette.

När journalisten och DN krönikören Richard Swartz idag skrev om den vid det här laget ökända boken ”Invandring och mörkläggning” av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, hade denne nämligen mage att påpeka att enligt honom så har diskussionen om invandring till en viss del kvävts på grund av ”politisk försummelse”. Förvisso låter det som ett eko av vissa mindre nogräknades tjat om PK-censur, men det är också en åsikt som delas av journalister som Gellert Tamas och Björn Häger. Båda som forskat kring Ny Demokrati har angett att ett av skälen till varför Sverige efter 1994 länge inte hade ett främlingsfientligt parti i riksdagen, var att media hade dåligt samvete för att de 1991 lät Ian Wachtmeister och Bert Karlsson slippa undan hård journalistisk granskning.

Självklart kunde Swartz krönika problematiseras och kritiseras, vilket också författaren Henrik Arnstad gjorde. Men att likt Tobias Hübinette känna sig tvungen att berätta om Swartz eventuellt skulle ha haft nazister i familjen är inte att kritisera och problematisera.

Det är enkom plumpt.

Påpekandet skulle kunna avfärdats om det varit en ung och oerfaren debattör som i stundens hetta hävde ur sig något för att vinna diskussionen. Men nu är det ingen ung och halsstarrig debattör, utan en erfaren forskare som i tjugo års tid befunnit sig i det mediala rampljuset. Dock verkar han ha förvånansvärt dåliga kunskaper om Norrköpingsdynastin Swartz. Till den hör också Carl Swartz som var statsminister 1917 och som skildras i Sveriges statsministrar (Bonniers, 2010) av historikern Eva Helena Ulvros. När hon diskuterar varför Swartz revolutionsåret 1917 lät upplösa högerns paramilitära frikår menar hon att ”han var en samförståndets man, och att det var viktigt för honom med ett brett politiskt samarbete i orostiderna”. Detta var också en av orsakerna till varför vi inte fick en revolution i Sverige och till varför högern började hålla rent mot mer extrema fascistiska och nazistiska element.

Så det finns två sidor av familjen Swartz. Men det är som sagt irrelevant att likt Hübinette diskutera familjehistoria för att smutskasta en meningsmotståndare. Det säger dock något om hans människosyn, och det är oroande att integrationsminister Erik Ullenhag lyssnar på en forskare som anser att psykisk blodskam skulle vara relevant för dagens debatt.

Det är helt enkelt dags att tala om Hübinette.

(David Lindén)

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Varning för vita empatiska män?

video-jag-ar-jason-630x350

 (Foto: grandsmack.se)

Det finns mycket att invända mot artisten Jason Diakités samarbete med kollegan Sebastian Stakset och denna blogg har också gjort detta. Likaså finns det invändningar mot de som menar att talman Per Westerbergs frånvaro när 5i12-rörelsen tilldelade Dikité ett pris i riksdagen, var ett politiskt ställningstagande och inte ett beslut grundat på riksdagsetikett. Det finns däremot få invändningar mot Dikités tal där han utgår ifrån sitt svenska pass. Ty alla som har en annan hudfärg har någon gång upplevt frustrationen över att behöva legitimera sig, när andra betydligt blekare personer inte har behövt göra detta.

Talet har redan hyllats som ett retoriskt mästerverk och skapat reaktioner som de flesta torde anse som positiva. Exempelvis har ett antal artister ställt upp i en stödvideo för Dikité där de själva visar sina pass. En hedervärd solidaritetshandling som i mitt tycke är att applådera och som mestadels har bemötts med positiva reaktioner. Men inte av alla.

I en debattartikel med titeln ”Ni är inte Jason” som har publicerats på SVT-debatt anklagar den tidigare Hijaab-aktivisten Foujan Rouzbeh artisten Tomas Ledin för hyckleri, då han i videon konstaterar att detta att göra skillnad på människors hudfärg ”är rasism”. Anledningen är att Ledin ”inte vet” hur det är att vara Jason Dikité.

Om man ville raljera skulle man kunna säga att Rouzbeh i artikeln ägnar sig åt en form av lidelseskryt, som de flesta associerar med Monty Pytons klassiska video om de fyra rika männen från Yorkshire vilka på ålderns höst försöker överträffa varandra i historier om sin fattiga barndom.

Om man däremot bryr sig om att bekämpa främlingsfientligheten bör man se hennes artikel som ett kusligt symptom på hur en göra-skillnad-ideologi har vuxit sig stark hos en del förment antirasistiska debattörer. I sitt fördömande gör sig Rouzbeh till domare över andras förmåga till empati. I fallet Ledin dömer hon ut en artist som på 1980-talet engagerade sig i kampen mot Apartheid, på 1990-talet mot Lasermannen och nu för Jason Dikité. Anledningen tycks vara att han är vit och, idag, är tämligen priviligierad.

Menar Rouzbeh att han därför inte har rätt att ta ställning? Det är i så fall en form av översitteri som bland annat har förekommit bland sekter på vänsterkanten och som idag inte hör hemma bland dem som anser att alla människor är lika mycket värda. Tyvärr är det inte heller ett ensamt fenomen.

Integrationsminister Erik Ullenhag har exempelvis anställt Tobias Hübinette som utredare i integrationsfrågor. Svenska Dagbladets Ivar Arpi har tidigare uppmärksammat att Hübinette hyser en närmast rabiat syn på allt som handlar om rasism och diskriminering. Denne har också velat göra sig till talesperson för adopterade och torgföra åsikten att alla som råkar vara uppfostrade av dem som inte är deras biologiska föräldrar hade en taskig barndom. Men då detta skulle inkludera författaren till denna text så är det en sanning med modifikation.

Att Rouzbeh och Hübinette görs till talespersoner för invandrare och dem med utländsk bakgrund är symptomatiskt på dagens samhällsdebatt. Vi lever i en mycket ängslig tid och då får de som skriker högst mest stöd.

En del av dessa tar sig också rätten att vara smakdomare och enkom på grund av hudfärg och bakgrund döma ut andra människors förmåga till empati och medkänsla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

december 16, 2013 · 8:24 e m

Åkesson: din mänsklighet kan vinna debatten

An-aerial-view-shows-the-Zaatari-refugee-camp-2067038

Nyligen offentliggjorde regeringen att de syriska flyktingar som befinner sig i Sverige ska få permanent uppehållstillstånd. Det har orsakat en politisk debatt då Sverigedemokraterna har motsatt sig förslaget. I SVT:s Agenda debatterade partiledaren Jimmie Åkesson med integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Åkesson föreslog att man istället för uppehållstillstånd skulle lägga resurserna på att hjälpa de flyktingar som befinner sig i ”närområdet”.

En del kan tycka att det inte finns någon motsägelse mellan att ge ett par tusen individer uppehållstillstånd och att hjälpa till i bland annat Libanon. Men Åkesson har faktiskt rätt när han också poängterade att vi inte kan göra ”allt”, för att om Sverige hade en snabb lösning på Syrienkonflikten hade man med största sannolikhet använt den.

I dagsläget skulle det kosta cirka fem miljarder dollar att hjälpa alla Syriens flyktingar. Det är en stor summa för ett enda land att samla ihop, men det är inte omöjligt om tillräckligt många människor går ihop för att samla in pengarna.

FN:s flyktingorgan (UNHCR) har startat en insamling till hjälp för Syrien och det är ytterst viktigt att så många som möjligt bidrar. Speciellt de som likt Jimmie Åkesson har talat sig varma för UNCHR:s arbete, ty politiken är en förtroendebransch och det är viktigt att leva som man lär.

Om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna bestämmer sig för att skänka en större summa kan deras generositet också tjäna som ett motargument mot de som hävdar att partiet egentligen inte bryr sig om flyktingarnas situation.

Ett förslag till Åkesson är att han personligen skänker en hel månadslön. I nästa debatt med Ullenhag kan han använda sin personliga uppoffring som ett vapen för att konfrontera integrationsministern med hur mycket pengar som denne har gett eller kan tänkas ge.

På antikens grekiska kallas den taktiken för synekdoke, där man med hjälp av ett konkret exempel visar på den stora helheten. Ett knep som skulle få Åkesson att framstå som både politiskt och mänskligt polerad.

(David Lindén)

3 kommentarer

september 8, 2013 · 10:16 e m