Tag Archives: Europaparlamentet

Viktor Orbán är ett problem för Europa

ORBAN_2700125b

För att förstå dagens Ungern och det faktum att regeringspartiet Fidesz igår fick ett starkt förnyat förtroende måste man förstå dess partiledare Viktor Orbán. Han är nämligen sammanlänkad med landets moderna historia och personifierar på många sätt de förväntningar som västvärlden hade på Ungern och den efterföljande besvikelsen.

En besvikelse som varit så pass förlamande att den borgerliga partigruppen i Europaparlamentet, EPP, inte ens verkar ha satt sig ned för ett allvarligt samtal med Fidesz.

Om man skall förstå Ungern måste man även ha Ungernrevolten 1956 i åtanke. När sovjetiska stridsvagnar krossade landets försök att bryta sig ur järnridån och skapa ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Det var också det året som i västvärldens ögon kom att skapa Viktor Orbàn, även fast han föddes först sju år senare.

När han för första gången uppträder i den internationella offentligheten var det nämligen den 16 juni 1989 vid den ceremoniella statsbegravningen av Imre Nagy och de andra ledarna för Ungernrevolten. I sitt tal nämner han bland annat att revolten tvingade Ungern att välja en annan väg än den ”asiatiska återvändsgränd som vi pressades in i” av Sovjetunionen och att det Ungerska kommunistpartiet ”bestal dagens unga på deras framtid 1956”.

För många var han med sin bakgrund som gästforskare vid Oxforduniversitet i Storbritannien och sin orientering mot Västeuropa och USA en symbol för framtiden. När han 1990 valdes in i parlamentet och senare blev partiledare för det liberala Fidesz skrev bland annat den brittiske vänsterhistorikern Tony Judt om hur dess unga och jeansklädda parlamentsledamöter var en ”frisk fläkt” i den stela östeuropeiska politiken.

Till en början var de också det, men detta ändrades efter tiden i opposition 2002-2010. För Orbán var valförlusten en djup besvikelse och det är troligt att han efteråt bestämde sig för att till varje pris behålla makten.

Men den stora frågan är om han verkligen hade förändrats och svaret går att spåra i det tal som Orbán höll 1989. För redan då beskrev han hur Ungern hade tvingats in i en ”asiatisk återvändsgränd” av dåvarande Sovjetunionen. Fidesz har helt enkelt aldrig varit liberalt som många i västvärlden länge velat tro. De har alltid varit religiöst nationalkonservativa med en stark betoning på Ungern, där man alltid har definierat sig som västerlandets utpost mot öster och Asien.

På grund av detta har man inte haft några problem med att luta sig mot det högerextrema Jobbik som är ännu mer anti-öst och dessutom, antisemiter. Det har dock tagit tid för många borgerliga partier i väst att inse detta, då man istället har velat se Fidesz som ytterligare en allierad efter 1989. Efter gårdagens val är det därför dags att man inser sitt misstag och ett första steg är att man i Europaparlamentet på allvar börjar ställa krav på sitt ”systerparti”.

Ty annars riskerar man att också dagens ungrare rånas på sin framtid.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Tänk om P1 debatt hade handlat om nyheter?

Euromaidan

 

Förvisso är det högsta mode att klaga på Public Service, men när det kommer till Alexandra Pascalidous radioprogram P1 debatt finns det fog för att göra detta. Redan när det lanserades väckte det farhågor, då det mest verkade vara en form av amerikansk talkshow och inte ett debattprogram där människor med olika uppfattningar fick komma till tals. Premiären kan sägas ha slutat i ett fiasko, då debattören Alice Tedodorescus erfarenheter avspisades eftersom hon enligt Pascalidou var ”väldigt vacker”.

Det första programmet handlade om rasism och det andra, vilket sändes idag, diskuterade löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Precis som rasism är detta ett viktigt ämne, men precis som med det föregående programmet tramsades det bort till priset av billig radiokomik.

Efter programmet kan man ställa sig två frågor: Behövdes verkligen ytterligare en debatt om löneskillnader då det inte fanns någon reell makthavare i panelen som kunde göra något åt dem, och hade det inte varit vettigt om Public Service istället fokuserat på sin upplysande roll och diskuterat något för stunden mer väsentligt, som exempelvis nyheter?

Kanske hade man till och med kunnat samköra programmet med det extra Studio 1 som kom direkt efter och låtit det handla om utvecklingen i Ukraina och konsekvenserna för svensk utrikespolitik. Det hade – också med kort varsel – kunnat bli ett intressant program med en intressant panel. Utrikesminister Carl Bildt hade säkerligen tackat nej, men man hade istället kunnat bjuda in mer seniora deltagare likt FN:s förre vapeninspektör Hans Blix och tidigare rättschefen Hans Correll. Man hade också kunnat fråga tidigare socialdemokratiske kabinettssekretaren Pierre Schori och f.d. moderata utrikesministern Margareta af Ugglas, bägge med erfarenheter av diplomati med Ryssland.

Ett sådant program hade också varit viktigt då utrikespolitik tenderar att glömmas bort under valrörelser. Vid första anblick råder det enighet kring utrikespolitiken då både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna tenderar att komma överens. Men skrapar man på ytan ser man att det finns avgörande skillnader.

Det är bra att Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fördömer händelseutvecklingen i Ukraina. Men det var också Urban Ahlin som 2010 tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet krävde att USA skulle dra tillbaka alla sina militärbaser utanför landet. Dessutom ingår Socialdemokraterna i partigruppen Progressiva Alliansen i Europaparlamentet, och dess ordförande Martin Schulz undertecknade 2010 ett avtal med Viktor Janukovytjs parti, vilket det i svensk media har varit väldigt tyst om. En del skulle också säga att det inte är rent spel att belasta svenska socialdemokrater för vad deras broderpartier gör, vilket är en berättigad invändning. Om det inte hade varit så att exempelvis EU-parlamentarikern Marita Ulvskog ofta använder den metoden för att smutskasta meningsmotståndare.

Så P1 debatt kunnat handla om något väsentligt, istället för att enkom marknadsföra Pascalidous privata varumärke.

(David Lindén)

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

”Nya” Junilistan är en för gammal idé

800px-Junilistan.svg

När det euroskeptiska partiet Junilistan lanserades 2004, var det en satsning som låg rätt i tiden.

Vissa borgerliga väljare attraherades direkt eftersom det nya partiet utgjorde ett alternativ för dem som var för ett svenskt EU-medlemskap, men som var skeptiska till unionens utveckling. De två toppkandidaterna, tidigare riksbankschef, Lars Wohlin och f.d. Nordea-ekonomen Nils Lundgren utgjorde också ett kvitto på att det var ett kompetent parti som skulle kunna föra en kompetent EU-politik.

På valnatten liknande Nils Lundgren sin begynnande politiska karriär vid Ronald Reagans, och detta kunde redan då tas som ett tecken på att partiet inte var fullt så politiskt moget som dess företrädare ville göra sken av. Ty för att göra skillnad i Bryssel krävs ett stort mått av politisk fingerfärdighet, och få blev därför förvånade att partiet efter interna stridigheter åkte ur parlamentet 2009.

Idag har det dock nylanserats med en artikel på DN-debatt, och återigen kan det sägas stå för euroskeptiskt allmänborgerliga åsikter och har allmänt borgerliga kandidater. Deras tredjenamn är exempelvis den f.d. Timbromedarbetaren Philip Lerulf som under flera år har drivit en lovvärd enmanskampanj för att få svenska folket att spara mer kapital.

Vad som emellertid skiljer 2014 från 2004 är att det är partiets återfödelse, troligtvis, ligger fel i tiden.

Det finns redan ett antal borgerliga kandidater som är för EU, men mot en utbyggnad av unionen. Situationen var annorlunda 2004 då alla borgerliga partier förutom centern hade kampanjat för ett svenskt EMU medlemskap. Om man enkom vill visa sitt missnöje med unionen finns det även ytterligare partier att välja på.

Så risken är att ”nya” Junilistan visar sig floppa minst lika hårt som föregångaren gjorde i förra valet.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Alla resolutioner är inte av godo

Strasbourg, tisdag 14 januari.

Någonstans går det givetvis en gräns för var gränsen ska gå. Det finns naturligtvis inga skäl att fullständigt avfärda all kritik som onödig när det gäller förädling av utsäde genom så kallad genmodifiering. Men det kan vara värt att hitta en nivå som gör att normala försiktighetsprinciper inte slår över i vad som bara kan kallas för en New Age-relaterad hårdsmälta.

En sådan finns ständigt kokande någonstans i den jättelika men vackra Europaparlamentsbyggnaden i Strasbourg. Den här veckan ryker det om ett förslag i vilket parlamentet uppmanas att anta en icke bindande resolution – man tycker något – som uppmanar EU-kommissionen att inte godkänna en majssort som heter Pioneer 1507. Bortsett från att det antingen låter som ett skepp som kunde burit någon av den sena medeltidens många upptäcktsresande i sökandet efter en ny kontinent, eller som en månlandare ur kurs, så går det inte att känna annat än tvivel. Ty vad som föreslås är inte ett förbud – vilket hade varit det naturliga om genmajsen bevisligen var farlig för fjärilar och mallar, vilka nämns som skyddsvärda i förslagstexten – utan att kommissionen ”väntar till det finns bättre metoder för att bedöma riskerna innan man föreslår eller förnyar tillstånd för några genmodifierade grödor”.

Alltså ett moratorium som skulle bestå tills det omvända förhållandet rådde mellan vetenskap och vidskepelse. Om forskningen till 95 procent är överens om att det finns ett klimathot, så är forskarvärlden till 98 procent på det klara med att genmodifiering inte utgör några större problem. Det kommer således att dröja innan någon ser behovet av nya analysmetoder, och därmed har New Age-vännerna bland parlamentarikerna vunnit en seger utan att behöva bevisa någonting; de själva lär ju aldrig bli övertygade!

”Genmanipulering? Det är ju egentligen inte värre än att jag tar en insulinspruta varje morgon”, sa EU-parlamentariken Marit Paulson med en skeptisk min under en pressbriefing under tisdagen. Hon var inte imponerad.

Hon var heller inte så värst övertygad om att världen skulle bli bättre av om parlamentet svarade ja på frågan om genmodifierat pollen i honung ska märkas ut på något särskilt sett i innehållsdeklarationen på honungsburkarna. Mycket talar för att hon kan ha rätt. Redan förekomsten av ordet ”genmodifierat” skapar oro, och oro i onödan.

Det gäller att sätta gränsen på rätt ställe – även mot oron. Den kan ju till 98 procent vara omotiverad och orsakad av en hårdsmälta.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Uppdaterat: Solkungen hör av sig

Bild

När Carl Schlyter i en lång och utförlig kommentar vill motivera sitt beteende, framstår han istället som än mer uppfylld av vad historikern Erik Lönnroth i sin bok om en annan envåldshärskare, Gustav III, kallade för ”den stora rollen”.

Schlyter påpekar att han ”inte lagt ett förslag om att förbjuda lakritspipor”. Men det har aldrig hävdats, däremot att han vill förbjuda dem och det vill han fortfarande, då han röstade för ”att förbjuda leksaker, godis mm som imiterar tobaksprodukter som därmed normaliserar rökning och uppmuntrar dem att imitera vuxnas rökningsbeteende”. Att han sedan vill urskulda sitt beteende med att han tror ”att både Danska och Svenska livsmedelsverket skulle komma fram till att lakritspipor inte är tillräckligt imiterande” gör inte saken bättre, då det finns en del unga, som i sitt oförstånd vill framstå som intellektuella och därför börjar med pipa.

Se där ytterligare ett skäl till förbud!

Vad man som slutligen blir sista anteckningen i den Schlyterska Solkungsjournalen är när han påpekar att han minsann är EU-kritiker, ”men just tobaksindustrin” ska ”detaljregleras annars hittar deras jurister kryphål, ibland kanske över det löjligas gräns”. Det kan på sin höjd framstå som en god tanke, men alla anhängare av ett rättssamhälle borde väl vara av åsikten att lagar ska tolkas och följas, och råkar det vara så att det i lagen finns ett stöd för också förhatliga tobaksprodukter så måste även den lagen följas.

För anhängarna av europatanken ska EU göra det enklare för människor att bo och arbete i medlemsländerna. Det är privilegium att leva och verka i flera länder. Men för andra framstår detta som en farlig tanke. Som emellertid kan mildras om man får bestämma lite över alla andra.

(David Lindén)

PS: Schlyter säger också i förbigående att: “Vad gäller rökning i film omfattas det av tryckfriheten och kommer ej regleras”, men tankar som redan satts på pränt kan, med lite regleringsvilja, också de bli verklighet. De duktiga läsarna M-politikern Per Hagwall och debattören Mattias Svensson hörde av sig och upplyste om att det både i lilla Sverige och i stora världen, tyvärr, finns fler kandidater till Solkungensyndromet än Carl Schlyter.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Har Carl Schlyter fått Solkungensyndromet?

Bild

Trots en förhärskande myt om att det handlar om egen vinning, så ger sig de flesta människorna in i politiken på grund av en vilja att förändra världen till det bättre. Att man har olika bilder av hur den förändringen ska gå till och diskuterar detta med sina meningsmotståndare, kan sägas utgöra själva stommen i den moderna politiska debatten. Dessutom anser de flesta politiker, från vänster till höger, att det finns vissa frågor som ska avgöras av politiker och frågor som bäst avgörs på grupp, familj och individnivå.

Men tyvärr kan det också bli så att en del politiker som spenderat alldeles för lång tid i det politiska systemet, till den grad förlorar sin verklighetsuppfattning att de ser varje fråga som ytterst viktig för politikerna att besluta om. Detta kan kallas för Solkungensyndromet efter den franske kungen Ludvig XIV (1638-1715) som enligt en seglivad myt yttrade att ”staten, det är jag”.

Dagens politiker är visserligen inga envåldshärskare, men det dyker då och då upp folkvalda som anser att de borde vara det. En sådan är Miljöpartiets europaparlamentariker Carl Schlyter som nu vill förbjuda lakritspipor i syftet förhindra barn och ungdomar att börja röka. Det är i ett gott syfte, då barn inte ska röka. Men det tyder också på en skrämmande arrogans och självgodhet.

Idag sysslar EU med en mängd områden, varav vissa är berättigade och andra mindre så. Det kan synas vettigt att man samarbetar angående reklam och speciellt reklam som handlar om direkt hälsovådliga varor. Men att tro sig förutse ett begynnande tobaksmissbruk i att man uppskattar lakritspipor är skrattretande, och ett bevis på att man överskattar sin egen förmåga: Ett exempel på Solkungensyndromet.

Nästa steg för Schlyter borde vara, för att citera Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, att yrka på förbud mot rökning i filmer, och varför inte börja med Sagan om Ringen filmerna och när man ändå är igång kanske man kan stoppa regissören Peter Jacksons Bilbo del 2, ty där kommer det garanterat förekomma rökning.
(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized