Etikettarkiv: Folkpartiet

Vik hädan, borgerliga spöken

bildt regering2-bspec

(Inte mycket att lära av sammanhållningen 1991-1994, Foto SVD)

Efter valförlusten 2006 intervjuades den avgående statsministern och S-ledaren Göran Persson i Vänsterpartiets tidning Flamman. Han gav en intressant reflektion kring den då relativt nybildade Alliansen. Persson menade att det hade tagit borgerligheten hela tolv år att komma tillbaka, då man ”skämdes så jävla mycket efter Bildts debacle”.

Den borgerliga regeringen 1991-1994 under ledning av dåvarande moderatledaren Carl Bildt blev inte vad man hade tänkt sig. Istället för ”systemskifte” och ”den enda vägens politik” tvingades man till krisuppgörelse med Socialdemokraterna. Förlorat självförtroende och väljarstöd resulterade i amerikanska CNN under valrörelsen 1994 täckte Socialdemokraternas budgetpresskonferenser då man helt sonika räknade med att partiet skulle bilda Sveriges nästa regering.

Det är därför ett orostecken att man i sviten av denna valförlust hör en del debattörer som vill att borgerligheten ska återupprepa tidigare misstag. Samt att vissa av spökena från Bildt-regeringen ges utrymme att vädra sitt missnöje med nuvarande partiledningar.

Olof Johansson är inte vem som helst, utan tidigare partiledare för Centerpartiet och tidigare energi – och miljöminister. Men när det kommer till att så politisk splittring torde han och det gamla Centerpartiet inneha inofficiellt rekord. Under hans tid som ordförande i Centerns Ungdomsförbund (CUF) kallades förbundet på fullaste allvar för ”Åsa-Nisse Marxister”. När Johansson senare som energiminister ingick i den första borgerliga regeringen i modern tid, 1976, höll den i bara två år då Centern inte kunde kompromissa om kärnkraften. När han sedan blev miljöminister 1991 motsatte han sig Öresundsbron och lämnade regeringen i protest för att under nästa mandatperiod göra upp med Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken. Resultatet blev att Centern tappade väljare och Göran Persson kunde sitta kvar som statsminister med ett något minskat väljarstöd.

I dag är Johansson sur på sin efterträdare Annie Lööf då hon inte vill ge ovillkorligt stöd till Socialdemokraterna, vilket Lööf bör se som ett sundhetstecken.

Det andra spöket ur borgerlighetens förflutna är tidigare folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg, som hävdar att FP aldrig tjänat på att ingå i en koalition. Anmärkningsvärt med tanke på att han efter valförlusten 1994 erbjöd Socialdemokraterna att gå i koalition med FP och att han på 1980-talet gick bakom ryggen på de andra borgerliga partierna för att göra upp med Socialdemokraterna om ”århundradets skattereform”. Trots att man bara några år tidigare hade suttit i samma regering.

Som svar lät Moderata Ungdomsförbundet (MUF) trycka upp tröjor där det stod att ”Folkpartiet gör det med alla”. Konkurrenterna i Folkpartiets Ungdomsförbund som numera heter Liberala Ungdomsförbundet, kontrade då med tröjor där det stod att ”Moderaterna gör det bara ensamma”.

Att det borgerliga samarbetsklimatet numera är helt annat ska man tacka Alliansen för. Det är också viktigt att förstå att det bara är Socialdemokraterna som tjänat på borgerlig splittring. Samt att det är hög tid för borgerlighetens spöken att hålla klaffen.

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Under Uncategorized

Richard III – en pjäs för både väljare och politiker

Richard III

Det är intressant att Dramaten i Stockholm spelar William Shakespeares tragedi Richard III. En pjäs om den makthungrige engelske 1400-talshertigen Richard av Gloucesters väg till tronen, och som idag är ytterst relevant. Ty det pågår en valrörelse och i konflikten om Ukraina framstår hertig Richard, gestaltad av Jonas Karlsson, som riktigt sympatisk jämfört med Vladimir Putin.

Anledning till att Shakespeare fortfarande är populär är att han som få andra författare är tidlös, och just Richard III har genom seklerna använts så fort man vill skildra en skurk som alla både kan avsky och samtidigt – innerst inne – tycka om. Nu senast i den populära NetFlix-serien House of Cards där huvudpersonen Francis Underwoods dialog med tittarna är en kopia av Richard III:s.

Förutom ren skurkaktighet handlar pjäsen även om makthunger – och därför kan det bli svårare att applicera den på moderna svenska förhållanden, eftersom man gärna vill tro gott om sina makthavare och dessa själva har odlat myten om att de inte är intresserade av makt, utan enkom av ”inflytande”.

Men också vi har makthungriga politiker, även om dagens politik inte är fullt lika blodig som på Richard III:s tid. Det pågår maktkamper, nu senast i Folkpartiet om man skall tro Expressen, men kanske ändå främst inom Socialdemokraterna, där en stor vänstergrupp, flitigt uppbackade av Aftonbladets ledarsida, tycker att Stefan Löfven har tagit partiet åt höger.

Så om man är i Stockholm och vill studera makt, i dess mest dramatiska form, lönar det sig att boka biljetter till Dramaten och se pjäsen.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Björn Söder och penisfodralen

Fiji_palace_guard

Efter Sverigedemokraternas partidagar i Västerås i helgen kan man konstatera att partiet inte upphör att förvåna. Som BT:s Katarina Larsson skrev in sin lördagskrönika så är det ett parti som både gynnas och missgynnas av det faktum att de är sprungna ur den svenska vitmaktrörelsen.

Idag vill de själva visa att de har förändrats, och om man tar upp SD:s rötter tenderar någon arg läsare att peka ut Socialdemokraternas steriliseringsprogram eller dåvarande Moderaternas samröre med Hitler-Tyskland.

Förvisso plumpar i historieskrivningen, men ingenting som det går att lasta Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt för. Jimmie Åkesson däremot, engagerade sig i SD 1996 då partiet just hade infört uniformsförbud. Idag är han en mycket polerad politiker.

Hans partisekreterare Björn Söder är däremot en man som både håller koll på partiets gräsrötter och som i sina uttalanden visar att han är långt ifrån så pass polerad som sin partiordförande.

Söder är förutom partisekreterare också gruppledare för partiet i riksdagen. I dessa roller har han kläckt ur sig ganska många citat som är i paritet med Ny Demokraten John Bouvin, vilken på 1990-talet sade sådant som dagens SD:are verkar tänka.

Nu senast handlade det om penisfodral.

När en kurdiskättad riksdagsledamot bad om att få ha kurdisk folkdräkt i kammaren avgjordes frågan vid ett möte mellan gruppledarna hos talman Per Westerberg. Det är ett korrekt förfarande då sådana beslut ska förankras gemensamt. Man bestämde också att det gick bra att bära folkdräkt eftersom detta plagg räknas som högtidsklädsel. Men Söder var emot detta och enligt Folkpartiets vice gruppledare Tina Acketoft motiverade han sitt resonemang med en retorisk fråga: ”hur skulle det vara i förlängningen om det kom folk från bushen och krävde att ha sin folkdräkt: penisfodral”?

För dem som inte vet är ett penisfodral ett plagg som tillverkas av kalebasser för att dölja det manliga könsorganet och förekommer på öar i Söderhavet. I sin strävan att skydda riksdagens klädkod använde Söder uttrycket ”bushen” vilket tyder på att han blandade ihop plagget med höftskynke, som är den traditionella manliga klädseln i varma afrikanska länder som Botswana och Sudan. Men Björn Söder kan vara lugn. De länder där vissa delar av ursprungsbefolkningen bär penisfodral har andra högtidsdräkter. Likt Fiji vars nationaldräkt är porträtterad här ovanför.

Efter att Aftonbladet fått reda på nyheten ville Söder förklara sig och menade att det också skulle vara ”olämpligt” om han själv bar en häradsdräkt från Skåne vid ett besök hos parlamentet i Irak. Men det är en sanning med modifikation. Enligt UD:s protokollavdelning är häradsdräkt att räkna som högtidsdräkt och en sådan skulle därför vara välkommen vid de flesta diplomatiska besöken, också i andra länders parlament.

Således bör ingenting hindra bärandet av folkdräkter i riksdagens kammare och Björn Söder bör tänka sig för innan han blandar ihop kulturer och sina egna fördomar.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Makten framför allt: Löfven i Agenda

Det blev inte som Stefan Löfven hade tänkt sig. Under helgen har hans DN-debattutspel debatterats till den grad att han i kväll ansåg sig tvungen att förklara sig i en intervju i SVT:s Agenda. Men det blev inte en förklaring, utan snarare en bortförklaring som var intressant att bevittna och som lämnade tittarna med tre slutsatser.

Först och främst står det klart att Socialdemokraterna inte har förändrats. Många tolkade fredagens DN-artikel som ett tecken på att partiet nu insett att de bästa majoritetsregeringarna faktiskt sker i koalition och på lika villkor. Alla partier kan då få privilegiet att ta ansvar för den förda politiken. Men att gå så pass långt ville inte Löfven. Ty redan i början av intervjun gjorde han klart att ”samarbete kan ske på många olika sätt, det behöver nödvändigtvis inte vara att man sitter i regering”. En mening som torde vara musik för Jan Björklund och Annie Lööf.

Dagens Folk – och Centerpartister kommer nämligen inte finna sig i att vara enbart vara stödpartier som på 1980 – 90-talet, eftersom de vet att inget parti har tjänat på att i riksdagen agera voteringskompani åt Socialdemokraterna. Det är också ett tecken på att Löfven tillhör de gamla inom (S) som är av den åsikten att makten bör reserveras för dem själva.

Det som också framkom är att Socialdemokraterna inte vill ha med Vänsterpartiet i en formell koalition. En strategi som bör välkomnas då inget av riksdagens extremistpartier kommer att få ministerposter. Så man kan bara hoppas på att Löfven tänker hålla det löftet.

Slutligen framkom det att Löfven inte har koll på den moderna historieskrivningen. Alliansen hade inte långa och slitsamma regeringsförhandlingar efter valet 2006 och 2010. De var korta och avhandlade mestadels formalia. Man lyckades undvika att upprepa tidigare huggsexor genom att innan valrörelserna komma överens om politiken. Ett framgångsrecept som socialdemokraterna också skulle kunna pröva. Om de hade tilltänkta kollationsvänner.

(David Lindén)

1 kommentar

Under Uncategorized

Jan Björklund: ett säkert kort

Bild

Folkpartiet har inte haft en bra Almedalsvecka och när Jan Björklund skulle tala var det därför en stor utmaning. Han var tvungen att inspirera de egna väljarna, försvara sin insats som utbildningsminister och slutligen bemöta och dödförklara spekulationerna om att Folkpartiet vill regera tillsammans med Socialdemokraterna. Och den gamle majoren lyckades bra med sin politiska offensiv.

När han inledde zoomade SVT in publiken och tidigare FP-statsministern och sommargotlänningen Ola Ullsten skymtade fram. Han ses som den FP-ledare som haft tätast band till Socialdemokraterna då Olof Palme släppte fram en folkpartistisk minoritetsregering 1978. Troligtvis fanns ingen bakom Ullstens plötsliga uppdykande i TV-rutan men det kan tolkas som en metafor över partiets förvandling under Lars Leijonborg och Jan Björklund. En vinnande förvandling som Björklund ikväll visade att han ville fortsätta med.

Han började med att markera mot rasism och främlingsfientlighet. Med utgångspunkt i Gotlands fascinerande historia deklarerade han att ”Sverige har varit ett öppet land i 1000 år och Sverigevänner, det ska Sverige fortsätta vara”. Vidare försvarade han arbetskraftsinvandring och attackerade Stefan Löfven. LO ska inte bli ”en ny gränspolis” och Socialdemokraterna gillar invandrare ”så länge de är arbetslösa”. Efter detta attackerade han det världsfrånvända Miljöpartiet och argumenterade, åter med utgångspunkt i globalisering och historien, för att vi måste arbeta mer och längre. När han sedan beskrev rödgrön politik som en övning i att göra ”rika fattigare” medan liberal politik skulle göra ”fattiga rikare”, var det en avslutning värdig den retorik som gjort Björklund till en av Sveriges främsta politiker.

Sakfrågorna som Björklund berörde var den offentliga sektorn, utrikespolitiken, skolan samt skattehöjningar. Fyra klassiska Björklund-frågor och en förvarning om valrörelsen. Inom den offentliga sektorn vill Folkpartiet se en höjning av statusen för lärare. Det är ett kvinnodominerat yrke och man måste premiera höjda lönerna, ty det ska löna sig att prestera. Inom utrikespolitiken framstod han som en varm vän av Europatanken och attackerade den svenska EU-debatten för att den domineras av ”gnällspikar”. Göran Perssons skola beskrevs som en ”utslagningsmaskin” och nu går det bättre, men reformerna måste få ges tid. Stefan Löfven har även vunnit den socialdemokratiska skattehöjartävlingen då han vill höja mer än både Sahlin och Juholt och Miljöpartiet vill beskatta allt som rör sig och skapa ett Sverige som ”står stilla”.

Talets avslutning tog definitivt död på Stefan Löfvens ambition om att bryta blockpolitiken. Folkpartiet kommer att gå till val tillsammans med Alliansen och om de förlorar valet kommer man att gå i opposition. Precis som sina Allianskollegor påpekade Björklund att det bara finns ett regeringsdugligt alternativ. Det var ett bra och slagkraftigt tal och det kan ställas mot Lövens svar om att ”han kommer att ge besked” om möjliga regeringskonstellationer. Jan Björklund är en bra talare. Alliansen hade varit fattigare utan FP. Det kommer att märkas i valrörelsen 2014.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Grattis Sverige till friskare friskolesyn

WEB_INRIKES

Examensdag för friskolekommittén: Mats Pertoft (MP), Ibrahim Baylan (S), Tomas Tobé (M), Ulrika Carlsson (C), Annika Ekelund (KD) och Kristina Acketoft (FP). foto scanpix

Ibland räcker det med att bara läsa innantill. Den som tror att det alltid är i det finstilta som sanningen döljer sig, eller att det är där undantagen finns som regeln bekräftas, den blir besviken av att läsa friskolekommitténs rapport. Ty i första meningen slås det väsentligaste fast: Friskolorna har kommit för att stanna.

Om detta är Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna överens.

Bra. Snyggt jobbat. Då är det bara för alla att gå vidare och börja jobba för en ännu bättre skola.

Redan här har friskolekommitténs kompromiss gjort underverk. Det går inte längre att tala om den kommunala skolan och friskolorna som vore det skilda världar. Inte heller går att från politikerhåll betrakta friskolorna som gökungar i det gemensamt skattefinansierade boet. Den svenska skolan är en.

Andra meningen är inte så dum den heller: ”Kommittén anser att möjligheten att välja skola är av stort värde, både för den enskilde eleven och för att stimulera utvecklingen inom skolväsendet”. Se där ja! Ett erkännande av att friskolorna faktiskt gör nytta, är bra, är framgångsrika och framtidsinriktade – inte bara en annorlunda driftsform.

Väl framme vid tredje meningen i överenskommelsen så blir det bingo, julafton och tretton rätt på tipset samtidigt: ”Därför vill kommittén slå vakt om det fria skolvalet”.

Läs gärna BT:s ledare i torsdagens tidning om varför denna valfrihet är så viktig.

Ska man betrakta positionsförändringarna som kommitténs rapport vittnar om, så är det nog så att BT:s ledarkrönikör Stigbjörn Ljunggren fick rätt. I Dagens Samhälle konstaterade han att Socialdemokraterna nog skulle landa där regeringspartierna befann sig, vid att det behövdes klargöranden av friskolornas funktion och position. Och så blev det. Överenskommelsen är därför odramatisk och okontroversiell – om man bortser den svekdebatt som nu stundar inom S. Inga särskilt yttrande i världen kan rädda Baylan och Löfven från hårda ord.

Är det någon som minns vad bråket på Socialdemokraternas partikongress handlade om? Var det inte något om en kille som hette Mustafa? Det kan väl knappast ha handlat om friskolorna, med tanke på dagens överenskommelse?

Visst kan man vara raljant mot det stora röda partiets inre konvulsioner och umgängesformer, men det är givetvis bra att de sansade krafterna fått ansvaret för skolpolitiken i det partiet. Hela samhället vinner på att de ansvarstagande partierna är överens. Men det måste svida rejält för Socialdemokraterna i Borås att det inte blir något kommunalt veto.

Det är ingen överdrift att kalla S i Borås för friskolefientliga, även om man den senaste tiden har låtit så lena i rösten när man talat om ”alla skolor” i kommunen. Det är en sen omsvängning, och en omsvängning som låter falsk. Friskolorna ska fortfarande jagas bort om S får bestämma.

Kanske är det hög tid för en nyktrare syn på skolan även här? Det finns flera viktiga punkter i kommitténs rapport att ta vara på om man vill utveckla ”alla skolor” i Sverige och Borås.

1. ”Rätten att driva en skola ses som uttryck för förtroende från samhällets sida”. Den inställningen måste också gälla de kommunala skolorna. Våra folkvalda måste i lika hög utsträckning som friskolornas huvudmän sträva efter att göra den kommunala skolan bra, ge den resurser och inte motverka elevernas bästa genom att svika sina löften när man lovar att satsa på skolan.

2. ”Kommittén känner en oro inför en del ägares affärsupplägg skulle kunna innebära en olycklig kortsiktighet i verksamheten”. Samma gäller med kommunpolitikernas upplägg. Skolan får aldrig fungera som budgetregulator, eller få nöja sig med rester när årsresultatet räknas samman. Inte heller får man säga nej till satsningar som förstärker lärarrollen genom att snåla med slantarna till kompetens och ambitioner.

3. ”Kommittén vill se en ökad samverkan mellan kommunerna och de fristående skolor som vill etablera sig i kommunen”. Det är bra! Precis som kommittén skriver kan ömsesidiga åtaganden göras för att gemensamt utnyttja resurser – som bibliotek, gymnastikhallar och liknande som kommunen etablerat med skattemedel. Dessa borde vara friskolornas resurser redan idag då även friskoleelevernas föräldrar är skattebetalare. Friskolorna skulle i sin tur kunna dela med sig av sin många gånger mer framgångsrika pedagogik och sina arbetssätt så att de kommunala skolorna skulle kunna utvecklas bättre.

4. ”Kommittén föreslår att i de fall en skola uppvisar briser, som påtagligt påverkar förutsättningarna för eleverna att nå målen för utbildningen, ska Skolinspektionen göra en särskild analys av lärarsituationen på skolan”. Vilket vore välkommet i den kommunala skolan över hela landet. Har snåla kommunpolitiker bemannat de underpresterande skolorna fel av oaktsamhet eller har man gjort det medvetet? I förlängningen av överenskommelsen skulle man ju också kunna se över andelen bra lärare. Ett viktigare mått om det är bättre undervisning som leder till bättre resultat.

Det finns många liknande ömsesidiga utvecklingsmöjligheter som följer av en mer öppen attityd till friskolorna.

Grattis Sverige och grattis Borås om detta omsätts i politisk handling snarast!

1 kommentar

Under Uncategorized

Annat tonläge, bättre debatt

Invandring har blivit en viktigare fråga för framför allt yngre väljare. Det framgår inte minst av den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet.

Samtidigt har det hänt något med tonläget i partiledardebatten. Det har knappast  blivit hårdare och mer polariserat när det gäller hur man diskuterar invandringen, men möjligtvis har det blivit lite mindre av ”slå-Åkesson-med-handväskan”-läge. Det har blivit viktigare att markera avstånd till SD-ledarens politik än att faktiskt fördöma honom som person och hans parti som många väljares riksdagsval.

Med affären Omar Mustafa i färskt minne lät det lite väl utmanade att höra hur Stefan Löfven blev så familjär med SD-ledaren att han kallade honom vid förnamn. Men visst är förnamn att föredra om alternativet hade varit det som hans företrädare Håkan Juholt valde, nämligen att inte ställa upp i debatten.

Folkpartiledaren Jan Björklund hade dock en rakare relation med Åkesson. Argumenten från 1992, att det skulle leda till en katastrof när Sverige tog emot närmare 150.000 flyktingar från krigets Jugoslavien, har 20 år senare motbevisats av verkligheten. Idag råder inga skillnader mellan infödda svenskar och dessa flyktinggrupper när det gäller exempelvis sysselsättning. Flyktingarnas barn har däremot gått om infödda svenskars barn när det gäller antagning till universitet och högskola.

Åkesson kunde i sin tur lugnt ge motargumentet att övriga partier skönmålar läget genom att inte göra skillnad på invandring från Norden och Europa och ”den som kommer mer långväga från”.

Då log Björklund sådär som bara han kan göra. Åkesson förstod mycket väl varför: Om det gick bra då, varför skulle det inte gå bra nu och framöver?

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized