Tag Archives: Gunnar Sandelin

Ullenhag, det är dags att tala om Hübinette

Hubinette

Det är förståeligt att diskussionen om hur man ska bekämpa nazism blir både intensiv och passionerad. Speciellt med tanke på förra veckans nazistiska attack i Kärrtorp och på söndagens stundande demonstration.

När öppet nazistiska sekter som Svenska Motståndsrörelsen kan få vanliga medborgare att ändra sina liv på grund av rädsla för att bli attackerade har en gräns passerats.

”No pasaran” – de ska inte passera som den brittiska arbetarrörelsen skrek när de stoppade Storbritanniens fascistledare Oswald Mosleys svartskjortor i det berömda slaget vid Cable Street 1936.

Men det är varken förståeligt eller försvarbart att som debattör använda händelserna i Kärrtorp för att brännmärka dem som har en åsikt som inte är en hundraprocentig kopia av din egen. På sin höjd kan det framstå som ett försök att vinna en debatt som man genom sin egen obetänksamhet redan har förlorat. Som om man är så full av sin egen förträfflighet att man inte inser att den som har en annan åsikt varken behöver vara rasist, fascist eller nazist.

En sådan person är forskaren, antifascisten och Erik Ullenhags expert på integrationsfrågor Tobias Hübinette.

När journalisten och DN krönikören Richard Swartz idag skrev om den vid det här laget ökända boken ”Invandring och mörkläggning” av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, hade denne nämligen mage att påpeka att enligt honom så har diskussionen om invandring till en viss del kvävts på grund av ”politisk försummelse”. Förvisso låter det som ett eko av vissa mindre nogräknades tjat om PK-censur, men det är också en åsikt som delas av journalister som Gellert Tamas och Björn Häger. Båda som forskat kring Ny Demokrati har angett att ett av skälen till varför Sverige efter 1994 länge inte hade ett främlingsfientligt parti i riksdagen, var att media hade dåligt samvete för att de 1991 lät Ian Wachtmeister och Bert Karlsson slippa undan hård journalistisk granskning.

Självklart kunde Swartz krönika problematiseras och kritiseras, vilket också författaren Henrik Arnstad gjorde. Men att likt Tobias Hübinette känna sig tvungen att berätta om Swartz eventuellt skulle ha haft nazister i familjen är inte att kritisera och problematisera.

Det är enkom plumpt.

Påpekandet skulle kunna avfärdats om det varit en ung och oerfaren debattör som i stundens hetta hävde ur sig något för att vinna diskussionen. Men nu är det ingen ung och halsstarrig debattör, utan en erfaren forskare som i tjugo års tid befunnit sig i det mediala rampljuset. Dock verkar han ha förvånansvärt dåliga kunskaper om Norrköpingsdynastin Swartz. Till den hör också Carl Swartz som var statsminister 1917 och som skildras i Sveriges statsministrar (Bonniers, 2010) av historikern Eva Helena Ulvros. När hon diskuterar varför Swartz revolutionsåret 1917 lät upplösa högerns paramilitära frikår menar hon att ”han var en samförståndets man, och att det var viktigt för honom med ett brett politiskt samarbete i orostiderna”. Detta var också en av orsakerna till varför vi inte fick en revolution i Sverige och till varför högern började hålla rent mot mer extrema fascistiska och nazistiska element.

Så det finns två sidor av familjen Swartz. Men det är som sagt irrelevant att likt Hübinette diskutera familjehistoria för att smutskasta en meningsmotståndare. Det säger dock något om hans människosyn, och det är oroande att integrationsminister Erik Ullenhag lyssnar på en forskare som anser att psykisk blodskam skulle vara relevant för dagens debatt.

Det är helt enkelt dags att tala om Hübinette.

(David Lindén)

Annonser

8 kommentarer

Filed under Uncategorized