Tag Archives: Husby

”Marken Brinner”, eller var det Radioteatern?

MALIN AXELSSON

(Malin Axelsson, rykande het dramatiker? FOTO TT)

I en underhållande essä med rubriken ”En knapptryckares bekännelse” i magasinet NEO analyserar Svenska Dagbladets tidigare politiske redaktör Mats Johansson sin tid som moderat riksdagsledamot. Han blev själv politiskt aktiv 1968 och sitt politiska uppvaknande beskriver han som en tid ”då extremvänstern ockuperade sin egen studentkår i Stockholm” för att sedan dra vidare till ”TV2 som de ockuperar fortfarande”. Men till TV2 kan också läggas den kreativa eller ”fria” teatersektorn, som fortfarande verkar vara ockuperad av en vänster som anser sig vara fri så länge som just den egna teatern fick maximalt med skattepengar.

Inte minst inom public service där Radioteatern under den nyss avgångna chefen Stina Oscarson sjösatte produktioner som följetången Världshistorien. En serie som, välvilligt tolkad, kunde liknas vid 1970-talets alternativa teater, där alla med någon form av världslig auktoritet sågs som borgarklassens förlängda förrädararm. Och med sedvanliga applåder från Aftonbladets rödmärkta kultursida.

När Oscarsons efterträdare nu utsetts visade det sig också att Radioteatern ska fortsätta i samma spår av omodern radikalitet. Från och med februari 2015 kommer den nya konstnärliga ledaren nämligen heta Malin Axelsson. Hon är i dag chef för Ung scen/öst och kommer enligt SR:s samhälle – och dramachef Louise Welander att vara en ledare ”som förmår lyfta in samtidens mest brännande frågor i teatern”.

En motivering så god som någon, kan tyckas.

Men då glömmer man att Ung scen/öst inte riktigt nådde ända fram när det gällde att för sin publik ”lyfta in samtidens mest brännande frågor”. Deras föreställning Marken Brinner som handlade om upploppen i Husby stängdes på ensemblens begäran då skådespelarna, enligt ett framträdande i Studio 1, ansågs sig ha varit utsatta för rasism från publikens sida. Nu var det dock så att publiken, som både bestod av gymnasieungdomar och fältassistenter med vana att jobba mot rasism inte ansåg att detta var fallet. De tyckte däremot att pjäsen var högst obalanserad, för att inte säga hatisk, och flera instanser har avbrutit samarbetet med Ung scen/öst på grund av detta.

Nu har teaterns ledare blivit befordrad och det är troligt att hon i sitt nya jobb tar med sig sitt tidigare tankegods, eller de tankefigurer om att Sverige är djupt orättvist och rasistiskt, som många i identitetsvänstern gärna marknadsför. Det är dessutom troligt att hon inte kommer få några kritiska frågor från landets kulturjournalister. Men då kan man i alla fall ställa en berättigad fråga:

Om publiken upplevde Marken Brinner som en obalanserad pjäs och skådespelarna publiken som rasistisk, måste inte också publiken få äga sin upplevelse och ha rätt att föra ut den?

Sveriges Radio ska ju trots allt vara opartisk, och förvisso kan man låta marken brinna, men kanske helst inte Radiohuset.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Kolla aldrig en bra ”antirasism” story   

TT-HUSBYUPPLOPP

(”Konstnärlig frihet” måste också kunna kritiseras, även när det gäller Husby, FOTO TT)

Journalister brukar beskyllas för att ”söka klick” och inte vilja kolla en bra story. Tyvärr kan det ibland stämma, och ett färskt exempel inträffade i torsdags när Studio 1 hade ett reportage om hur Ung Scen Östs pjäs ”Marken Brinner” i Norrköping. Den handlar om Husbykravallerna och enligt reportaget i Studio 1 fick pjäsen läggas ned på grund av att skådespelarna utsatts för rasism ifrån publikens sida.

Lyssnarna fick som inledning veta att man skulle tala om ”pjäsen om rasism och mänskliga rättigheter som inte längre ska spelas på grund av rasistiska påhopp”. En introduktion som för tankarna till den amerikanska södern på 1960-talet, där medborgarrättsrörelsen kämpade mot en rasistisk mobb. Regissören Nasim Aghili ville också spinna vidare på detta när hon – oemotsagd – fick beskriva ”Marken Brinner” som ett försök att inte använda ”den vita blicken” och berätta om att Sverige är ett orättvist land. Men enligt skådespelerskan Bahareh Razekh hade publiken bland annat kastat pennor, gjort ljud ifrån sig och ”vägrat leka med i den här leken” och därför lades pjäsen ned.

Med dessa händelser i åtanke borde man bara kunna dra slutsatsen att Östergötland är ett alltigenom rasistiskt och genomruttet län, och att ett gäng modiga skådespelare har skrämts till tystnad. Men historien visade sig vara långt mer mångfacetterad än hur den beskrevs i Studio 1, och följde man nyheterna under helgen fick man bevis för detta.

Till en början kritiserades pjäsen av polisen som bland annat vände sig mot att man hävdade att polisen hade ”avrättat” en person i Husby, och det kan självklart bortförklaras. Polisen var ju de som var mest involverade i Kärrtorp och det finns fog för att påstå att den som äger våldsmonopolet i samhället ska tänka sig för innan man blandar sig i debatten. Men det visade sig att det inte bara var polisen, utan även lärare och elever som kände sig orättvist utpekade och att pjäsen tidigare fått kritik.

Enligt Lars Rejdell som är barn – och ungdomschef i Linköpings kommun valde exempelvis  Skäggetorpsskolan i Linköping att bryta samarbetet med Ung scen Öst då ”personal och skolledningen upplevde att det här stred mot värdegrunden, läroplansuppdraget och demokratiuppdraget”.

På vanlig svenska så var pjäsen helt enkelt inte lämpad för gymnasieungdomar, och – får man anta – inte heller speciellt opartisk. Kritik som självfallet kan avfärdas som att den kom från ”en vit man med makt”. Men också Nader Ghaemi som är stadsdelsutvecklare i Skäggetorp var djupt kritisk mot pjäsen och han skrädde inte orden: ”Jag har jobbat mot rasism och diskriminering i flera år, och jag tycker inte att det är den dolda rasismens fel att pjäsen fick läggas ned. Det är föreställningens innehåll”.

Kanske var det helt enkelt så att ”Marken Brinner” var ren och skär vänsterideologiproduktion, och därför inte passade att spelas för ditkommenderade skolungdomar. Dessutom så borde de flesta veta att skolungdomar kan vara väldigt bångstyriga när de tvingas göra något de inte vill.

Innan man som Gunilla Brodrej på Expressens kultursida hävdar att ”rasisterna får den här sortens stöd från ordningsmakten” bör man således fråga andra som har kritiserat pjäsen. För man ska faktiskt kolla en bra story, även om den råkar handla om antirasism.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Show Me the Money, Mr Minister

Amerikanska Netflix TV-serie House of Cards med Kevin Spacey som den skrupelfrie kongressledamoten Francis J. Underwood är populär bland alla som är intresserade av politik. Men seriens förlaga filmades av BBC redan 1990 och handlade då om den konservative parlamentsledamoten Francis Urquhart som gestaltades av skådespelaren Ian Richardson.

Rolltolkningen blev legendarisk och många av Urquharts repliker är fortfarande tidlösa.  

När han planerar att avsätta den sittande premiärministern förklarar Urquhart för TV-tittarna – ett grepp som Spacey ofta gör i Netflixversionen – att det krävs ”en riktig skandal som sex eller pengar”. I den anglosaxiska världen är detta vad som fäller politiker, men i Sverige handlar det ofta om andra saker, men alltsedan Sahlinskandalen på 1990-talet har pengar eller dubbelmoral blivit alltmer viktigt.

WEB_INRIKES

(Tid för eftertanke, Kaplan, FOTO TT)

Det är därför intressant att läsa dagens Expressen som innehåller en artikel om bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) inblandning i att moskén i Stockholmsförorten Husby tömdes på sina tillgångar. Den totala summan som försvann uppgår till 1,3 miljoner kronor. Kaplan som var mötesordförande när besluten togs uppger att allt gick rätt till, och hänvisar frågor om ekonomin till parterna i den pågående rättstvisten.

Ett underligt svar.

Speciellt av en mötesordförande som undertecknade det protokoll som låg till grund för beslutet, och som senare inte vill förklara sina handlingar. För det är något han borde göra om han vill ”döda frågan”. Att skylla på media som många av Miljöpartiets anhängare vill göra när deras ministrar granskas blir vidare kontraproduktivt i längden. Dessutom blir det lite komiskt när man betänker att klagosången kommer från ett parti som länge åtnjutit en särställning bland journalister och inte varit sena att utnyttja den.

Men det är dags att partiet inser allvaret och att Kaplan redovisar att han inte har något att dölja. Ty om han har det kommer Expressens reportrar att fortsätta gräva, för de har en osviklig näsa för att hitta nyheter och det är bara att gratulera dem för ett klassiskt grävjobb.

Så statsrådet Kaplan borde redovisa vart pengarna tog vägen.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Visst finns det vanliga medborgare i Husby

husby

Gårdagens upplaga av SVT:s Uppdrag Granskning var tankeväckande samtidigt som det lämnade en del obesvarade frågor. Att SVT ansåg att upploppen i Husby, som gav eko i hela världen, borde följas upp med en analys visar att man tog sitt public service uppdrag på allvar, och att programmet genererade sedvanliga reaktioner på sociala medier var tyvärr att vänta.

Stora delar av det kommenterande Sverige har på förhand bestämt sig att det var ”aktivism” att bränna bilar och att skylla på ”samhället”.

Det programmet missade var ett svar på den berättigade frågan om hur stor del av stenkastarna som faktiskt kom från Husby. Många glömmer att det under sommaren 2013 också var upplopp i Paris och London, samt att professionella aktivister kommunicerar internationellt.

Alla hade vunnit på att få ett svar på den frågan och speciellt de Husbybor som inte ville få sina bilar brända, för det är viktigt att betona att det just var vanliga medborgare som drabbades.

Men det finns också ett annat problem med Husby som är värt att notera, vilket är faran för att bli ett så kallat ”politiskt älsklingsprojekt”. Det är nämligen inte hårt regisserade studiebesök som förorten behöver utan att bli ”en politikerfri zon så att företag, föreningar, församlingar, familjer och fastighetsägare skulle kunna få ta större plats” för att citera BT:s Mikael Hermanssons krönika ”Hög tid för Politikerna att lämna Husby i fred” (BT 24 maj 2013). För tror man inte att förorten är bäst på att sköta sig själv underskattar man dess invånare även om man vill maskera detta i en vilja ”att göra gott”.

Vad många kommentatorer på vänsterkanten dessutom reagerade på var att programmet nämnde att polisen tror att organisationen Megafon var inblandade i upploppen. Man hade också gett representanter för Megafon möjlighet att intervjuas, vilket de avböjde med en debattartikel i Aftonbladet som – försiktigt uttryckt – var revolutionsromantisk.

Förvisso är det en organisation som arbetar på plats i Husby och har åstadkommit mycket gott när det gäller läxläsning och andra aktiviteter. Men det är också en organisation vars talespersoner drivs av en politisk vänsteragenda som de gärna uttrycker i en svulstig retorik och det tål att upprepas att det är inte vad Husby behöver.

Ty även om många vill tro det, så är inte Sverige 1970-talets USA och det finns ingenting positivt att hämta från förebilder som Svarta Pantrarna, Malcolm X och Che Guevara.

Det blir snarare kontraproduktivt att leka revolution och detta visade inte minst deras vägran att medverka i Uppdrag Granskning. Lägger man dessutom till att man tidvis försöker fostra polishat så bäddar detta för en farlig upprepning av sommaren 2013.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized