Tag Archives: Irak

Vämjeligt, Åsa Linderborg

Bildt och Borg

Missförstånd är en del av det politiska spelet, men att döma av reaktionerna på dagens presskonferens med utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg där de redogjorde för världsläget tycks alla hämningar ha släppt hos delar av den svenska vänstern.

När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg raljerar över Bildts påpekande om att det inte är ”vi som har hittat på terrorn i Irak” nådde hon ett bottenrekord, vilket inte vill säga lite eftersom hon grät när Berlinmuren föll och nyligen propagerade för att vi behövde ”en tredje ståndpunkt” i konflikten med despoten Vladimir Putin.

Västvärlden skapade inte mördarbandet IS som halshugger journalister. Förvisso var USA:s invasion 2003 och efterföljande ockupation felaktigt motiverad, dåligt planlagt och – katastrofalt – genomförd. Men det är inte västvärldens fel att IS nu genomför ett folkmord.

Att dessutom implicit önska tillbaka Saddam Hussein, vilket Linderborg gör är rent ut sagt vämjeligt. Hussein var en mördare och det är naturligt att tomrummet efter hans skräckvälde bidragit till att religiösa minoriteter han svårt att komma överens.

Den moderna staten Irak skapades av britterna efter andra världskriget, men inte heller de kan skyllas för instabiliteten. För de tog över Ottomanernas styre vilka i flera sekler underblåste rivaliteten mellan de olika stammarna. Detta bör man förstå om man ska uttala sig om Irakkonflikten, och man ska vara ytterst försiktig med att fördela skuldbördan på enskilda individer.

Men när Irak på 1960-talet blev socialistisk diktatur under ledning av Baathpartiet fanns det dock svenskar som hejade på utvecklingen. En av dessa var Jan Guillou som tillsammans med Marina Stagh 1977 gav ut hyllningsboken Irak – det nya Arabien. Där skildras ”presidenten” Ahmad Hassan al-Bakr i lyriska ordalag, och hans vicepresident hette Saddam Hussein.

Guillou är sedan länge populär medarbetare på Aftonbladets kultursida.

(David Lindén)

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hans Blix sakligheter i Min Sanning

 hansblix2

I en tid när media ofta domineras av känslofyllda utspel, var det en fröjd att se den tidigare FN-diplomaten Hans Blix intervjuas av Anna Hedenmo. Blix som är doktor i juridik var utrikesminister i Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering 1978-1979 och senare chef för det Internationella Atomenergiorganet IAEA i Wien. Men det var som chef för FN:s vapeninspektörer vid tiden för USA:s invasion av Irak 2003 som han blev internationellt känd.  

Stora delar av intervjun kom också att handla om förspelet till kriget, och det var intressant få höra om att kärnvapeninspektörerna i ett möte i Vita Huset, först fick träffa den dåvarande amerikanske vicepresidenten Dick Cheney innan det avtalade mötet med president George W. Bush. Ett tecken på att presidentens rådgivare hade den verkliga makten när det gällde invasionen.  

Numera är det också svårt att förstå tidsandan som rådde och den smutskastningskampanj som Blix och de övriga inspektörerna utsattes för av amerikansk media, och även av svenska debattörer som hans gamle folkpartikollega Per Ahlmark. Det gick så pass långt att den amerikanska serien Captain America satiriserade Blix som en nickedocka som hotade den dåvarande Nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Il med att ”sända arga brev”. Detta togs också upp under intervjun och Blix fick förklara att inspektörernas rapport spelade en stor roll. Ty om de hade funnit bevis på massförstörelsevapen hade säkerhetsrådet gett grönt ljus för invasionen.  

Idag går det att se Bush-administrationens agerande i ett historiskt perspektiv. Efter attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 var det många som ville tolka Vita Husets högstämda och aggressiva retorik som ett uttryck för efterkrigstidens Pax Americana. En världsordning som dominerades av USA och som i sin tur kan härledas till uttrycket ”det amerikanska århundrandet” som myntades av tidningsmannen Henry Luce i en uppsats för Life Magazine 1941, där amerikanerna uppmanades att efter kriget inta en ledarroll i världen. Efter Sovjetunionens fall kan USA sägas ha dominerat världen fram till den 11 september 2001.

HUP

I den nyutkomna antologin The Short American Century: A Post Mortem (Harvard University Press 2013) med historikern Andrew J. Bachevich som redaktör, diskuterar ett antal akademiker om USA numera får finna sig i att deras stormaktstid är över. Slutsatsen är att Washington bör finna sig i att arbeta tillsammans med sina vänner och allierade. En slutsats som även delas av Hans Blix som själv berättade om att han gjorde sin första USA-resa till FN redan 1952.

På det hela taget var det en intressant intervju med en av få svenskar som levt i diplomatins absoluta centrum. Det var dessutom en väldigt ödmjuk person som menade att ”pösighet” var det värsta som han visste och som gillade jantelagen. 

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Hellre bondförnuft än partbistånd

Ingvar-Carlsson-och-Mugabe
Det är klokt att den centerpartistiska riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani har valt att ta time out då hon misstänks för bedrägeri i samband med ett partifinansierat biståndsprojekt i Irak. Enligt åklagaren ska totalt 3,2 miljoner kronor ha gått till ett politiskt parti där Al-Sahlanis far har en framträdande roll. Men oavsett om förundersökningen leder till rättegång eller inte bör detta bli startskottet för en diskussion om svenskt partibistånd.
 
Att våra riksdagspartier kan använda skattepengar för att finansiera ”demokrati” i andra delar av världen är i princip en kvarleva från kalla kriget. Troligtvis var det en kompromiss för att blidka de borgerliga partierna då Socialdemokraterna tenderade att kunna sköta sitt bistånd via Utrikesdepartementet. Men redan på 1990-talet visade det sig att partibiståndet inte gick till demokratiutveckling, utan snarare till politiska partier som inte hade annat gemensamt med sina svenska bidragsgivare än sina namn.
 
Dessutom har professionella biståndsorganisationer kritiserat partiarbetet som rent ut sagt oprofessionellt. Förvisso förtjänar de också kritik då de kan vara politiserade, men tillskillnad från våra riksdagspartier tenderar de att permanent vistas i mottagarländerna och kunna språket och känna till kulturen.
 
I början av 2000-talet skulle exempelvis Miljöpartiet sprida demokrati i Baltikum och deras arbete sköttes av representanter som varken kunde minoritetsspråket ryska eller hade kunskap om lokala sedvänjor. De enda som i någon mån lyckades i området var Folkpartiet och Moderaterna som alltsedan 1980-talet hade engagerat sig för länderna och vars arbete också sköttes av exilbalter.
 
Bistånd är en process som tar tid. Det räcker inte att några gånger resa till mottagarlandet och sedan öppna plånboken. Vidare är det tveksamt att ens ha ”demokratiarbete” som en målsättning då man bör fokusera på konkreta saker som utbildning och infrastruktur. Ty sköter man inte arbetet korrekt riskerar man korruption och att vad som skulle innebära mer demokrati i själva verket genererar motsatsen. Ett första steg i en vettig biståndspolitik är därför att man överlämnar arbetet till experterna.
 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Skuggan av Irak?

Bild

Igår förlorade den brittiska regeringen en omröstning i underhuset om att Storbritannien skulle delta i ett angrepp på Syrien. Beslutet var på ett sätt väntat och det är välkommet att premiärminister David Cameron kundgjort att regeringen böjer sig för parlamentets vilja, men det är inte välkommet ur en ren humanitär synvinkel.

Storbritannien är en krigstrött nation och det beror på invasionen av Irak 2003. Då sålde Tony Blairs Labourregering in kriget på, om inte falska så i alla fall, otillräcklig premisser.

Labourpartiet som idag befinner sig i opposition är generellt ytterst kritiska till krigsinsatser och den skepsisen präglar också regeringspartiet Liberaldemokraterna, samt en del ledamöter av David Camerons eget Toryparti.

Kanske är det en sund skepsis för vi vet än så länge inte vad FN:s vapeninspektörer kommer att säga i sin rapport och vi vet inte hur USA tänker genomföra en attack. Men vi vet att historiens dom kommer att bli hård om det visar sig att det var Assad som använde kemiska vapen.

David Cameron tog en politisk chansning och han misslyckades. Sådant händer i politiken. Men det hedrar honom att han åtminstone försökte göra någonting och att han nu böjer sig för parlamentets vilja.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Syrien behöver USA

Bild

De senaste dagarnas nyheter ifrån inbördeskrigets Syrien tyder på att Assad-regimen använder kemiska vapen mot sin egen befolkning. Många kräver därför att Obama administrationen agerar eftersom att den tidigare sagt att kemiska stridsmedel var en ”röd linje” som Bashar al-Assad krigsmässigt inte fick korsa. I Sverige har det varit en debatt om vad man personligen kan göra, och igår startades en insamling för Syriens kvinnor. Det är bra att dessa får stöd, men de kan inte själva bli kvitt terrorn från diktatorn i Damaskus.

Det är förståeligt att USA gör allt för att inte behöva invadera Syrien. Man är rädd för att upprepa misstaget från Irak, eller snarare att situationen i Syrien efter en invasion utvecklas till att likna den i 1990-talets Somalia. Till skillnad från Irak har Syrien nämligen inte någon politisk struktur som binder samman nationen. Landet hålls samman av familjen Assad, vilket tidigare Moskva ambassadören Sven Hirdman förklarade i Studio 1 när han fick frågan om varför Ryssland gör allt för att förhindra en invasion.

Den amerikanska oviljan att ingripa och omvärldens krav på att de åtminstone ska göra någonting, illustrerar på ett skrämmande sätt relationen till den enda kvarvarande supermakten.

USA är en nation som bör ställas till svars för många av sina handlingar, inte minst när det gäller övervakning. Men det är också ett land som vi är skyldiga mycket och som därför gör sina sympatisörer besvikna när den inte lever upp till sina ideal.

Sveriges förhållande till USA handlar om både tilltro och cynism, och illustreras bäst av diktaren Karl Vennberg (1910-1995) som under det kalla krigets kärnvapenhets bittert konstaterade att ”vi måste tro på USA” för ”vad finns det annars att tro på?”.

Det samtidigt som McCarthy eran på 1950-talet när man jagade kommunister med samma frenesi som man idag vill övervaka potentiella terrorister. Vennberg skrev därför också att om det vill sig illa kommer USA bara att tolerera ”fria människor” som var ”godkända av McCarthy”.

Dikten kan också illustrera dagens USA när det gäller kampen mot terrorismen och vårt förhållande till landet som vi litar på även om vi ständigt blir besvikna.

Förhoppningsvis kommer Vita Huset att gå från ord till handling i Syrien. Den fria världen bör hoppas på USA för det behövs ytterst kraftfulla medel för att hjälpa Syrien.

(David Lindén)

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Ett halvt liv för pressfriheten?

Bild

Det kunde ha varit mycket värre.

Bradley Manning kunde ha dömts som förrädare och därefter till döden. Han kunde också ha dömts till 90 års fängelse vilket i praktiken skulle betyda livstid. Men nu blev det istället 35 år och avsked ur USA:s armé. Det är visserligen tufft för en ung människa vars enda drivkraft var att skapa en debatt kring vad han, och många med honom, såg som USA:s orättfärdiga krig. Därför kommer också den här domen av ett stort antal människor att ses som ett exempel på USA:s tyrannfasoner mot sina egna och övriga världens medborgare. Men innan man gör det här till en politisk och inte juridisk dom bör man betänka två saker:

Förutom att straffet för Mannings handlingar kunde ha blivit betydligt hårdare, bör man också ha i åtanke att så kunde även konsekvenserna av dem ha varit.

När det visade sig att Wikileaks faktiskt inte försatt några stridande amerikanska soldater i fara var detta en förmildrande omständighet som domaren tog hänsyn till.

Manning läckte inte till fienden, utan till den fria pressen och det är inte fel i sig. Dock är han fortfarande juridiskt skyldig till ett allvarligt brott. Som anställd i USA:s armé har han med största sannolikhet skrivit under ett avtal där han lovade att inte delge obehöriga hemligstämplat material. Men det gjorde han.

För detta förtjänade han ett straff och han dömdes i ett korrekt lagsystem, även om en del svenska debattörer gärna vill ogiltigförklara det. Han visste också att han riskerade att bli påkommen och dömd, och analyserade troligtvis sina möjligheter. Om han hade velat agera riskfritt hade han kunnat begära avsked ur armén och sedan delge världen informationen. Men det gjorde han inte och därför är han att betrakta som en martyr för den internationella pressfriheten.

Vad som därför återstår är att vi i den demokratiska världen fortsätter att påminna USA om deras historier av att skydda fritänkare och dissidenter.

Förhoppningsvis kan våra påminnelser resultera i att Manning inte behöver sitta av hela sitt straff. Ty även USA berörs av påtryckningar.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Inför Bradley Mannings domslut

Bild

Idag på förmiddagen amerikansk östkusttid kommer, troligtvis, domslutet mot sergeanten Bradley Manning. Han riskerar inte dödsstraff, men väl livstids fängelse för att till media ha läckt en stor mängd material om USA:s krigsföring i Irak och Afghanistan.

Det finns, minst sagt, mycket att invända mot hur Manning har behandlats av den amerikanska krigsmakten. Men det är ett gott tecken att han inte dömdes för att ha hjälpt fienden och nu riskerar att få dödsstraff. Ty om så hade varit fallet hade det, i klartext, betytt att USA numera anser att en fri press är synonymt med fienden. Ett ställningstagande som av lätt insedda skäl skulle vara ytterst beklagansvärt då det är ett land som bland annat grundades på premissen att pressen ska vara fri och oberoende.

Men inför dagens domslut finns det också positiva saker som är värda att notera.

Manning kommer troligtvis att dömas till ett ansenligt fängelsestraff, och därför finns det möjligheter att han i framtiden kommer att kunna benådas. Det lönar sig emellertid inte att likt skådespelaren Hugh Grants karaktär i filmen Love Actually, läxa upp USA:s president när denne snart kommer att gästa Stockholm. Barack Obama kommer i så fall inte att lyssna. Däremot kan det löna sig att formulera en artig påminnelse om att USA har en stolt tradition av att försvara läckor och dissidenter från andra länder.

En av många förutfattade meningar om USA är nämligen att de skulle vara en historielös nation, och amerikanska makthavare blir alltid lika positivt överraskade när utländska observatörer inser att så inte är fallet.

Tyvärr är det dock så att USA:s militär formellt har rätten på sin sida när det gäller Manning. Han gick med i den amerikanska armén helt frivilligt och har, troligtvis, skrivit på ett anställningskontrakt som han nu har brutit.

Men det tål också att påpekas att historien med största sannolikhet kommer att ge honom rätt.

Dessa är några tankar inför det domslut som kommer att levereras i eftermiddag.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized