Tag Archives: Ivar Arpi

Varning för vita empatiska män?

video-jag-ar-jason-630x350

 (Foto: grandsmack.se)

Det finns mycket att invända mot artisten Jason Diakités samarbete med kollegan Sebastian Stakset och denna blogg har också gjort detta. Likaså finns det invändningar mot de som menar att talman Per Westerbergs frånvaro när 5i12-rörelsen tilldelade Dikité ett pris i riksdagen, var ett politiskt ställningstagande och inte ett beslut grundat på riksdagsetikett. Det finns däremot få invändningar mot Dikités tal där han utgår ifrån sitt svenska pass. Ty alla som har en annan hudfärg har någon gång upplevt frustrationen över att behöva legitimera sig, när andra betydligt blekare personer inte har behövt göra detta.

Talet har redan hyllats som ett retoriskt mästerverk och skapat reaktioner som de flesta torde anse som positiva. Exempelvis har ett antal artister ställt upp i en stödvideo för Dikité där de själva visar sina pass. En hedervärd solidaritetshandling som i mitt tycke är att applådera och som mestadels har bemötts med positiva reaktioner. Men inte av alla.

I en debattartikel med titeln ”Ni är inte Jason” som har publicerats på SVT-debatt anklagar den tidigare Hijaab-aktivisten Foujan Rouzbeh artisten Tomas Ledin för hyckleri, då han i videon konstaterar att detta att göra skillnad på människors hudfärg ”är rasism”. Anledningen är att Ledin ”inte vet” hur det är att vara Jason Dikité.

Om man ville raljera skulle man kunna säga att Rouzbeh i artikeln ägnar sig åt en form av lidelseskryt, som de flesta associerar med Monty Pytons klassiska video om de fyra rika männen från Yorkshire vilka på ålderns höst försöker överträffa varandra i historier om sin fattiga barndom.

Om man däremot bryr sig om att bekämpa främlingsfientligheten bör man se hennes artikel som ett kusligt symptom på hur en göra-skillnad-ideologi har vuxit sig stark hos en del förment antirasistiska debattörer. I sitt fördömande gör sig Rouzbeh till domare över andras förmåga till empati. I fallet Ledin dömer hon ut en artist som på 1980-talet engagerade sig i kampen mot Apartheid, på 1990-talet mot Lasermannen och nu för Jason Dikité. Anledningen tycks vara att han är vit och, idag, är tämligen priviligierad.

Menar Rouzbeh att han därför inte har rätt att ta ställning? Det är i så fall en form av översitteri som bland annat har förekommit bland sekter på vänsterkanten och som idag inte hör hemma bland dem som anser att alla människor är lika mycket värda. Tyvärr är det inte heller ett ensamt fenomen.

Integrationsminister Erik Ullenhag har exempelvis anställt Tobias Hübinette som utredare i integrationsfrågor. Svenska Dagbladets Ivar Arpi har tidigare uppmärksammat att Hübinette hyser en närmast rabiat syn på allt som handlar om rasism och diskriminering. Denne har också velat göra sig till talesperson för adopterade och torgföra åsikten att alla som råkar vara uppfostrade av dem som inte är deras biologiska föräldrar hade en taskig barndom. Men då detta skulle inkludera författaren till denna text så är det en sanning med modifikation.

Att Rouzbeh och Hübinette görs till talespersoner för invandrare och dem med utländsk bakgrund är symptomatiskt på dagens samhällsdebatt. Vi lever i en mycket ängslig tid och då får de som skriker högst mest stöd.

En del av dessa tar sig också rätten att vara smakdomare och enkom på grund av hudfärg och bakgrund döma ut andra människors förmåga till empati och medkänsla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

december 16, 2013 · 8:24 e m

Uppdaterat: Solkungen hör av sig

Bild

När Carl Schlyter i en lång och utförlig kommentar vill motivera sitt beteende, framstår han istället som än mer uppfylld av vad historikern Erik Lönnroth i sin bok om en annan envåldshärskare, Gustav III, kallade för ”den stora rollen”.

Schlyter påpekar att han ”inte lagt ett förslag om att förbjuda lakritspipor”. Men det har aldrig hävdats, däremot att han vill förbjuda dem och det vill han fortfarande, då han röstade för ”att förbjuda leksaker, godis mm som imiterar tobaksprodukter som därmed normaliserar rökning och uppmuntrar dem att imitera vuxnas rökningsbeteende”. Att han sedan vill urskulda sitt beteende med att han tror ”att både Danska och Svenska livsmedelsverket skulle komma fram till att lakritspipor inte är tillräckligt imiterande” gör inte saken bättre, då det finns en del unga, som i sitt oförstånd vill framstå som intellektuella och därför börjar med pipa.

Se där ytterligare ett skäl till förbud!

Vad man som slutligen blir sista anteckningen i den Schlyterska Solkungsjournalen är när han påpekar att han minsann är EU-kritiker, ”men just tobaksindustrin” ska ”detaljregleras annars hittar deras jurister kryphål, ibland kanske över det löjligas gräns”. Det kan på sin höjd framstå som en god tanke, men alla anhängare av ett rättssamhälle borde väl vara av åsikten att lagar ska tolkas och följas, och råkar det vara så att det i lagen finns ett stöd för också förhatliga tobaksprodukter så måste även den lagen följas.

För anhängarna av europatanken ska EU göra det enklare för människor att bo och arbete i medlemsländerna. Det är privilegium att leva och verka i flera länder. Men för andra framstår detta som en farlig tanke. Som emellertid kan mildras om man får bestämma lite över alla andra.

(David Lindén)

PS: Schlyter säger också i förbigående att: “Vad gäller rökning i film omfattas det av tryckfriheten och kommer ej regleras”, men tankar som redan satts på pränt kan, med lite regleringsvilja, också de bli verklighet. De duktiga läsarna M-politikern Per Hagwall och debattören Mattias Svensson hörde av sig och upplyste om att det både i lilla Sverige och i stora världen, tyvärr, finns fler kandidater till Solkungensyndromet än Carl Schlyter.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Har Carl Schlyter fått Solkungensyndromet?

Bild

Trots en förhärskande myt om att det handlar om egen vinning, så ger sig de flesta människorna in i politiken på grund av en vilja att förändra världen till det bättre. Att man har olika bilder av hur den förändringen ska gå till och diskuterar detta med sina meningsmotståndare, kan sägas utgöra själva stommen i den moderna politiska debatten. Dessutom anser de flesta politiker, från vänster till höger, att det finns vissa frågor som ska avgöras av politiker och frågor som bäst avgörs på grupp, familj och individnivå.

Men tyvärr kan det också bli så att en del politiker som spenderat alldeles för lång tid i det politiska systemet, till den grad förlorar sin verklighetsuppfattning att de ser varje fråga som ytterst viktig för politikerna att besluta om. Detta kan kallas för Solkungensyndromet efter den franske kungen Ludvig XIV (1638-1715) som enligt en seglivad myt yttrade att ”staten, det är jag”.

Dagens politiker är visserligen inga envåldshärskare, men det dyker då och då upp folkvalda som anser att de borde vara det. En sådan är Miljöpartiets europaparlamentariker Carl Schlyter som nu vill förbjuda lakritspipor i syftet förhindra barn och ungdomar att börja röka. Det är i ett gott syfte, då barn inte ska röka. Men det tyder också på en skrämmande arrogans och självgodhet.

Idag sysslar EU med en mängd områden, varav vissa är berättigade och andra mindre så. Det kan synas vettigt att man samarbetar angående reklam och speciellt reklam som handlar om direkt hälsovådliga varor. Men att tro sig förutse ett begynnande tobaksmissbruk i att man uppskattar lakritspipor är skrattretande, och ett bevis på att man överskattar sin egen förmåga: Ett exempel på Solkungensyndromet.

Nästa steg för Schlyter borde vara, för att citera Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, att yrka på förbud mot rökning i filmer, och varför inte börja med Sagan om Ringen filmerna och när man ändå är igång kanske man kan stoppa regissören Peter Jacksons Bilbo del 2, ty där kommer det garanterat förekomma rökning.
(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized