Tag Archives: Jan Björklund

Är det okej att hata Jan Björklund?

I dag skriver kulturjournalisten Johan Thente en uppföljning av sin tidigare text i DN om vikten av att försöka förstå fenomenet näthat. Förvisso finns det invändningar mot hans resonemang som det faktum att näthat är ett brott som bör beivras innan det förstås och analyseras. Men båda texterna är ändå viktiga, då det gäller att inte snöa in på ett spår och tro att man har alla lösningar när det gäller tonen på nätet. För om man gör detta hamnar man lätt i den fälla som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson gick i när hon föreslog att anonymiteten borde avskaffas då det skulle förhindra att ”tjejer kallas hora”. En enögd strategi som påminner om de mindre nogräknade debattörer som upprepar samma sak med tillägget att det enkom handlar om blonda tjejer.

De flesta torde se god ton på nätet som något självklart och många erkänner nog att de ibland har haft inte alltid genomtänkta åsikter om politiker, debattörer och beslutsfattare. Men skillnaden mot näthatarna är att man uttryckt dessa känslor i slutna rum och senare insett att det inte var så genomtänkt att hysa dem.

Alla har någon gång snackat skit och uttryckt sig klumpigt.

Men det är också intressant att studera hur detta skitsnack ibland kläs upp till politisk analys och ett lämpligt fall att granska är åsikterna om utbildningsminister Jan Björklund. Förutom Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Socialdemokraternas tidigare partiledare Mona Sahlin är han nämligen den politiker som det idag verkar råda frikort att ogilla på ett inte alltid genomtänkt sätt.

MP

Om man som undertecknad roade sig med att granska sociala medier innan och under gårdagens partiledardebatt fick man flera exempel på hur det är okej att offentligt hata Björklund. En av Miljöpartiets kandidater till Europaparlamentet tyckte exempelvis att det var extremt underhållande att någon prytt Björklund med en Hitlermustasch, vilket flera människor ogenerat applåderade. Men det är även värt att notera att flera av dessa människor brukar bli väldigt upprörda om man påpekar något av vänsterpartiets tidigare partiledare – och kanske rödgrön kulturminister in spe – Lars Ohlys verkliga citat om exempelvis diktaturen i Östtyskland.

Maja Ritzman

Vad som emellertid var ännu mer anmärkningsvärt var att den profilerade twittraren Maja Ritzman uttryckte direkt dödshot mot Björklund och fick applåder för det. Det är nämligen påfallande likt hur vissa på 1980-talet beskrev Olof Palme och försvaret kan då som nu sammanfattas i stil med ”han odlar ju hatet helt själv”.

Avslutningsvis borde många därför reflektera kring det faktum att näthatet är reellt, men att det också behövs god ton från alla sidor om det skall förebyggas. Förslagsvis borde självutnämnda revolutionärer lyssna på P1:s dokumentär om komikern Soran Ismails möten med Sverigedemokraten Linus Bylund – ett exempel på att devisen ”jag och du” kan råda också mellan politiska motståndare. För ingen tjänar på uppfattningen om ”vi och dom”.

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Äntligen debatt mellan regeringsalternativ

partiledardebatt_992

På det hela taget finns det fog för att påstå att söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda under ledning av Anna Hedenmo och Mats Knutson var en både informativ och tänkvärd tillställning. Temperaturen i valrörelsen har höjts och för en gångs skull var det två regeringsalternativ – låt vara ett splittrat – som ställdes mot varandra, och Jimmie Åkesson som en självutnämnd vågmästare som försökte att komma in från sidlinjen.

Detta märktes redan i inledningen då man mot bakgrund av den oroande utvecklingen i Ukraina diskuterade försvaret. Miljöpartiets Gustav Fridolin och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var emot upprustning, då det enligt Fridolin inte var ”bristen på vapen i Europa som möjliggjort Putins aggression”. Mot detta stod Socialdemokraterna, som tidigare varit seriösa när det gällt säkerhetspolitiken, men som nu äventyrar denna när de vill samarbeta med Vänstern och Miljöpartiet som båda kan karaktäriseras som radikalpacifistiska.

Samma splittring manifesterades när partiledarna debatterade den fria rörligheten. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna talade sig varma för att hjälpa romer och sätta press på Rumänien, men dessa varma ord klingar falskt om man betänker att de samtidigt vill lämna EU-samarbetet.

När man sedan diskuterade arbetslösheten kunde man inte heller där urskönja någon enad rödgrön ”regeringslinje”. Dessutom framstod Stefan Löfven med sitt förslag om statligt sanktionerade ”innovationer” som hopplöst förankrad i gårdagens industripolitiska tänkande

Splittringen framträdde minst lika tydligt när man diskuterade skolan och sjukvården. Löfven var kritisk mot vinster i välfärden, men han ville inte stoppa dem och bedyrade att det fanns ”bra” privata företag. Jonas Sjöstedt däremot, förde ”ett krig mot kapitalismen”, för att citera Fredrik Reinfeldt, och lovade att Vänsterpartiet skulle gå till val på ett totalförbud. Med denna strategi har han effektivt målat in Stefan Löfven i ett ideologiskt hörn och han kommer att bli tvungen att bekänna annat än Vänsterpartiets illröda färg inför valet.

Kvällens debatt var intressant då den tydliggjorde alternativen inför valet. På ena sidan finns en enad koalitionsregering och på andra sidan  tre partier som vill ha makten men inte vet hur de skall åstadkomma en gemensam politik för att få den.

Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson har offentligt luftat sin oro mot att inkludera Vänsterpartiet och samtidigt sagt att partiet skall bilda regering ensam som i fornstora dagar, vilket en klar bild av hur det rödgröna samarbetet kommer att te sig.

Slutligen är det värt att notera att den svenska skolan är i kris, men att det inte var något fel på partiledarnas bildningsnivå. När Kristdemokraternas Göran Hägglund beskrev försvaret som att ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans” citerade han Mao Tse Tung och när Stefan Löfven anklagade Jan Björklund för att vara en bingoutropare som ”ropar ut i öknen” parafraserade han faktiskt Markusevangeliet.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Richard III – en pjäs för både väljare och politiker

Richard III

Det är intressant att Dramaten i Stockholm spelar William Shakespeares tragedi Richard III. En pjäs om den makthungrige engelske 1400-talshertigen Richard av Gloucesters väg till tronen, och som idag är ytterst relevant. Ty det pågår en valrörelse och i konflikten om Ukraina framstår hertig Richard, gestaltad av Jonas Karlsson, som riktigt sympatisk jämfört med Vladimir Putin.

Anledning till att Shakespeare fortfarande är populär är att han som få andra författare är tidlös, och just Richard III har genom seklerna använts så fort man vill skildra en skurk som alla både kan avsky och samtidigt – innerst inne – tycka om. Nu senast i den populära NetFlix-serien House of Cards där huvudpersonen Francis Underwoods dialog med tittarna är en kopia av Richard III:s.

Förutom ren skurkaktighet handlar pjäsen även om makthunger – och därför kan det bli svårare att applicera den på moderna svenska förhållanden, eftersom man gärna vill tro gott om sina makthavare och dessa själva har odlat myten om att de inte är intresserade av makt, utan enkom av ”inflytande”.

Men också vi har makthungriga politiker, även om dagens politik inte är fullt lika blodig som på Richard III:s tid. Det pågår maktkamper, nu senast i Folkpartiet om man skall tro Expressen, men kanske ändå främst inom Socialdemokraterna, där en stor vänstergrupp, flitigt uppbackade av Aftonbladets ledarsida, tycker att Stefan Löfven har tagit partiet åt höger.

Så om man är i Stockholm och vill studera makt, i dess mest dramatiska form, lönar det sig att boka biljetter till Dramaten och se pjäsen.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sjöstedt: dags att spola Dinamarca

rossana

En gång i tiden beskrev Olof Palme Moderaterna som ”en liten sekt på högerkanten”. Det var en passande beskrivning på 1960-talets Högerparti, vilket tio år senare under Gösta Bohmans ledning kom att ikläda sig borgerlighetens ledartröja.

Idag har Moderaterna möjligheten att bli det nya statsbärande partiet, och det är istället Socialdemokraterna som kanske måste regera med Vänsterpartiet, av många – rätteligen – uppfattat som ”en liten sekt på vänsterkanten”.

Det har den nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt förstått. Om Vänsterpartiet ska ingå i en rödgrön regering måste man ses som rumsrent, men om man hamnar i regeringsställning kan det mycket väl bli så att man går samma öde till mötes som sitt norska systerparti. Det är en svår balansgång och under de i helgen avhållna Vänsterdagarna i Malmö gjorde Sjöstedt klart att partiledningens fokus kommer att vara att få igenom sin egen politik, och inte att få ministerposter.

Han gjorde också klart att man inte kommer att driva kravet på avskaffade betyg under nästa mandatperiod. Det är ett steg i rätt riktning om man vill attrahera nya väljare. I ett samhälle med klassresor, måste det finnas kvitto på kunskap och de som är i störst behov av synbara kvitton är de som kommer från hem utan studievana. Dessutom gjorde Sjöstedt klart att Vänsterpartiet aldrig har velat avskaffa läxor och att man istället föreslog att alla barn ska få tillgång till läxhjälp i skolan.

På det hela taget höll Sjöstedt ett berömvärt tal. Det är nämligen bra att väljarna får reda på att Vänsterpartiets partiledare inte vill avskaffa läxor och är av den åsikten att kunskapsinhämtning måste följas upp och övervakas, och att betyg är ett lämpligt sätt att göra detta.

Men partiets problem är inte dess partiledare, utan de företrädare som inte delar visionen om att göra partiet acceptabelt.

Den tidigare partiledarkandidaten Rosanna Dinamarca är ett exempel på vad man kan kalla för partiets ”kunskapsförnekare”. Hon har tidigare gjort sig känd för att inte betala den ålagda partiskatten och för att i en debattartikel anklaga utbildningsminister Jan Björklund för att ”skuldbelägga kommunismen”.  Björklund ansåg nämligen att man i skolans historieundervisning också borde undervisa om Sovjetunionen. I sin artikel ställer hon den retoriska frågan: ”Varför inte tvinga historielärarna att undervisa om korstågen?”

Det hade varit en relevant fråga om det inte varit så att korstågen ligger under avsnittet medeltiden, som redan finns i läroplanen. Men det hade inte Dinamarca brytt sig om att kolla upp eftersom det inte passade hennes syfte. Hon tillhör nämligen den falangen inom Vänsterpartiet som är i konflikt med historien, då kommunismen är en ideologi – som kanske är god i teorin – men som i praktiken alltid har resulterat i ond bråd död.

Sjöstedt förstår detta, och om han vill göra Vänsterpartiet acceptabelt bör han rensa ut den bunkerfalang som vägrar inse historiska fakta.

(David Lindén)

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Alliansen sammansvetsades av debatten

agenda_1031668c

Inför söndagskvällens möte i Agenda ville Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven gardera sig mot frågor om vilken sorts regering som han skulle bilda vid en eventuell valseger 2014. Han gjorde detta genom att i Aftonbladet upprepa sitt mantra om att han skulle ge besked om regeringsfrågan ”i god tid” före valet. Men den taktiken visade sig inte hålla.

På det hela taget var det en för svenska mått mätt intensiv debatt. Det märktes att partiledarna ville ta vara på chansen att på bästa sändningstid marknadsföra de egna åsikterna och samtidigt gå i polemik med motståndarna.

Stefan Löfven försökte åter att kopiera retoriska grepp från den tidigare statsministern Göran Persson. Denna gång använde han Perssons taktik mot dåvarande moderatledaren Carl Bildt i valrörelsen 1998, där Persson berättade för Bildt vad det svenska klassamhället innebar i praktiken. Så Löfven deklarerade att han minsann ”hatade arbetslöshet” som en attack på statsministern Fredrik Reinfeldt. Men han glömde att Reinfeldt varit med länge i politiken och som svar replikerade statsministern att han ”hatade utanförskap”, då det var ett system där människor inte ens ”tilläts” att vara arbetslösa.

På det hela taget gjorde Löfven sämre ifrån sig än vad som var väntat. När folkpartiledaren Jan Björklund visade upp en debattartikel författad av chefen för hamburgerkedjan Max där Socialdemokraternas förslag om höjd arbetsgivaravgift för ungdomar dömdes ut, avspisades detta som något som kom från ”dom där hamburgeföretagen”.

Reinfeldt påpekade också att de rödgröna åter försökte torgföra myten om att alla skattesänkningar gick till dem som tjänar mest. Dessutom framstod oppositionen som mer splittrad än tidigare då den presumtive regeringsbildaren förnekade att han ens sagt att han skulle ge besked om regeringsfrågan ”i god tid” före valet.

Om man ska utse en förlorare i debatten så var det Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, ty detta var en sammandrabbning mellan två regeringsalternativ. Men ingen vinner förnyat förtroende på gamla meriter. Fast just i Agenda kan Alliansen koras som vinnare och det var ett sevärt offentligt samtal. En debatt med poänger, men fortfarande återstår många frågor som väljarna har rätt att få svar på före valet nästa år.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Uppföljning: Och var är läppläsarna, SVT?

BTTi0YWCIAAFJa_

Triumfens ögonblick är alltid ljuvt och när Obamas flygplan Air Force One landade på Arlanda tog utrikesminister Carl Bildt en bild som publicerades på Twitter med följande kommentar: ”Well, first ever bilateral visit by a US President to Sweden has started. Sun shining (Jaha, första enskilda besöket av en amerikansk president till Sverige har börjat. Solen skiner)”.

När Obama hälsade på den svenska välkomstdelegationen som bestod av UD:s protokollchef Caroline Vicini, vice statsminister Jan Björklund, socialminister Göran Hägglund, näringsminister Annie Lööf och utrikesminister Carl Bildt, verkar det som om Bildt även tog tillfälle i akt att till presidenten berömma det fina vädret och som att Obama höll med honom.

Det var synd att SVT inte hade kallat in en läppläsare för att utläsa vad som sades. Men man måste dock berömma SVT:s panel som bland annat består av tidigare USA ambassadör Rolf Ekéus och professor Erik Åsard, men det var som sagt lite för få kvinnor.

Panelen och Sveriges Radios USA korrespondent Ginna Lindberg påpekade något som kanske inte är populärt att framföra just idag, nämligen, att besöket inte alls är speciellt uppmärksammat i USA. Men det public servicedrivna New York Public Radio (NPR) har i alla fall nämnt att Obama reser till Stockholm för att diskutera Syrien.

Trots det bör dock påpekas att det ändå finns ett intresse Sverige. Det började med den finansiella krisen 2008 och har fortsatt sedan dess. Nyligen publicerades en artikel i Washington Post där man påpekade att Sverige har klarat av att skydda sin egen ekonomi och samtidigt bevara välfärden.

För att låna ett amerikanskt diplomatuttryck så är Sverige ”en liten hund med en stor hunds attityd”. Ett tecken på detta är dagens besök och SVT:s bevakning har hittills varit föredömlig, även om det hade varit intressant med en läppläsare.

Tyvärr har dock alltför många svenska kommentatorer uppmärksammat att USA:s ambassadör Mark Brzezinski kan ta åt sig en stor del av äran för besöket. Ambassadör Brzezinski är dessutom son till tidigare demokratiske presidenten Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski, vilken har ett Twitterkonto med alldeles för få följare.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Jan Björklund: ett säkert kort

Bild

Folkpartiet har inte haft en bra Almedalsvecka och när Jan Björklund skulle tala var det därför en stor utmaning. Han var tvungen att inspirera de egna väljarna, försvara sin insats som utbildningsminister och slutligen bemöta och dödförklara spekulationerna om att Folkpartiet vill regera tillsammans med Socialdemokraterna. Och den gamle majoren lyckades bra med sin politiska offensiv.

När han inledde zoomade SVT in publiken och tidigare FP-statsministern och sommargotlänningen Ola Ullsten skymtade fram. Han ses som den FP-ledare som haft tätast band till Socialdemokraterna då Olof Palme släppte fram en folkpartistisk minoritetsregering 1978. Troligtvis fanns ingen bakom Ullstens plötsliga uppdykande i TV-rutan men det kan tolkas som en metafor över partiets förvandling under Lars Leijonborg och Jan Björklund. En vinnande förvandling som Björklund ikväll visade att han ville fortsätta med.

Han började med att markera mot rasism och främlingsfientlighet. Med utgångspunkt i Gotlands fascinerande historia deklarerade han att ”Sverige har varit ett öppet land i 1000 år och Sverigevänner, det ska Sverige fortsätta vara”. Vidare försvarade han arbetskraftsinvandring och attackerade Stefan Löfven. LO ska inte bli ”en ny gränspolis” och Socialdemokraterna gillar invandrare ”så länge de är arbetslösa”. Efter detta attackerade han det världsfrånvända Miljöpartiet och argumenterade, åter med utgångspunkt i globalisering och historien, för att vi måste arbeta mer och längre. När han sedan beskrev rödgrön politik som en övning i att göra ”rika fattigare” medan liberal politik skulle göra ”fattiga rikare”, var det en avslutning värdig den retorik som gjort Björklund till en av Sveriges främsta politiker.

Sakfrågorna som Björklund berörde var den offentliga sektorn, utrikespolitiken, skolan samt skattehöjningar. Fyra klassiska Björklund-frågor och en förvarning om valrörelsen. Inom den offentliga sektorn vill Folkpartiet se en höjning av statusen för lärare. Det är ett kvinnodominerat yrke och man måste premiera höjda lönerna, ty det ska löna sig att prestera. Inom utrikespolitiken framstod han som en varm vän av Europatanken och attackerade den svenska EU-debatten för att den domineras av ”gnällspikar”. Göran Perssons skola beskrevs som en ”utslagningsmaskin” och nu går det bättre, men reformerna måste få ges tid. Stefan Löfven har även vunnit den socialdemokratiska skattehöjartävlingen då han vill höja mer än både Sahlin och Juholt och Miljöpartiet vill beskatta allt som rör sig och skapa ett Sverige som ”står stilla”.

Talets avslutning tog definitivt död på Stefan Löfvens ambition om att bryta blockpolitiken. Folkpartiet kommer att gå till val tillsammans med Alliansen och om de förlorar valet kommer man att gå i opposition. Precis som sina Allianskollegor påpekade Björklund att det bara finns ett regeringsdugligt alternativ. Det var ett bra och slagkraftigt tal och det kan ställas mot Lövens svar om att ”han kommer att ge besked” om möjliga regeringskonstellationer. Jan Björklund är en bra talare. Alliansen hade varit fattigare utan FP. Det kommer att märkas i valrörelsen 2014.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized