Tag Archives: journalistik

Antirasister, tacka Janne Josefsson

JANNE JOSEFSSON

(All makt måste granskas, FOTO TT)

Det är inne att ogilla journalister, och det är väldigt inne – bland vissa – att ogilla den tidigare Radio Sjuhärad medarbetaren Janne Josefsson. Men det är inget nytt att granskade journalister ogillas och det är inget nytt att ogilla Janne Josefsson. När han i valrörelsen 2002 gjorde reportaget om valstugerasism kallades Uppdrag Granskning för Uppdrag Förvanskning av dem som var aktiva på den borgerliga sidan, och själva avslöjandet avfärdades som ”något som händer i alla partier”.

I denna valrörelse har Josefsson dock granskat vänstern och journalistskåren. Med andra ord – hans egna då han själv har en bakgrund som en radikal journalist. Det är värt att ha i åtanke om man betänker hur hans fullt rimliga påståenden att det finns en åsiktskorridor i svenskt debattklimat och att det kan finnas ett problem att journalister bor på samma ställe, bemöttes.

Ty ingen bemöts så pass hårt som den som anses vara en förrädare mot den egna gruppen, och det är därför som bland annat DN:s krönikör Johan Croneman dumförklarade honom då han vågade påpeka att Södermalm är ett Stockholmsreservat för ”det kommenterande Sverige”. Aftonbladets Fredrik Virtanen gjorde också sitt bästa för att klistra Sverigedemokrat på Josefsson, då detta numera anses vara ungefär som att peka ut någon som häxa på 1600-talet.

Om man emellertid försöker granska vad Josefsson åstadkom i valrörelsen 2014 finns det inte mycket fog för anklagelserna. Snarare tvärt om. Hans program om Vänsterpartiets band till terrorgruppen Revolutionära Fronten åstadkom endast att kultur-Sverige mobiliserade runt en av sina egna. Programledaren Ametist Azordegan kallade Josefsson för nazist och efter det fick hon skriva av sig på Aftonbladets kultursida. Detta trots att hon faktiskt aldrig bad Josefsson om ursäkt.

Men till skillnad från majoriteten av svenska journalister kan Josefsson faktiskt säga att han åstadkom något riktigt viktigt i denna valrörelse.

När SVT:s Uppdrag Granskning gjorde sina två program om extremism i Sverige granskades nynazistiska Svenska Motståndsrörelsen utöver Revolutionära Fronten. I programmet visas hur tre av rörelsens barbarer i Stockholm försöker knivhugga en man bördig från Nigeria. Det var ett rasistiskt motiverat mordförsök, och utredningen hade inte kunnat genomföras om det inte varit för Josefsson.

I dag ställs dessa män inför rätta och det är hög tid att ge honom ett välförtjänt tack. För till skillnad från många andra verkar han vara en genuin antirasist och en genuin journalist, som använt sin plattform för att få fram sanningen och se till att de skyldiga straffas.

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Nils Horner (1962-2014)

Horner

Sveriges Radios korrespondent och förre medarbetaren i Borås Tidning  Nils Horner sköts i morse ihjäl på en gata i Kabul. För många var han en känd radioröst som på ett lugnt och sakligt sätt informerade om utvecklingen i landet, och hans sista reportage kom att handla om afghanska kvinnors oro inför det stundande valet.

Personligen närde jag i tonåren drömmar om att bli journalist och hade möjligheten att en gång lyssna på honom under Bokmässan i Göteborg. Efteråt tog han sig också tid att svara på många av de inte alltid genomtänka frågorna som mitt vetgiriga 18-åriga jag ställde. Den mest banala frågan var om han aldrig var rädd i krigszoner och han svarade då att berättelser ur dessa var de viktigaste att skildra.

(Rädslan fick komma i andra hand.)

Nyheten om hans död kom mig tänka på det mötet och på hur amerikanska NASA beskrev olyckor i rymden, med att en tuff väg leder till stjärnorna – ”A rough road lead to the stars”.

En regel som också kan appliceras på krigs – konfliktjournalistik.

Nils Horner blev 51 år gammal.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kjöllers fråga lika viktig, trots allt

Hanne Kjöller möter SVT:s Nils Hansson under bokmässan i Göteborg. Kritiken mot hennes bok var högljudd men i sak inte särskilt tung.

Hanne Kjöller möter SVT:s Nils Hansson under bokmässan i Göteborg. Kritiken mot hennes bok var högljudd men i sak inte särskilt tung.

En god vän till mig gjorde ett fatalt misstag i början av sin journalistkarriär. Han förlade en ubåtsjakt till ett träsk. Visserligen bara några hundra meter inåt land, men likafullt på fel sida vägen mellan Piteå och Luleå. Vattendjupet var knappt en fot och det växte så det knakade i träsket. Alltså blev det dementi, ursäkt och min vän fick en uppsträckning av ansvarig utgivare.

Han fick heta Töremannen i ett par år, alternativt kallades han för Träsktrollet. Men ingen kom på tanken att min väns fadäs därmed hade omöjliggjort allt annat tidningen skrev, och skulle skriva, om de många ubåtsjakter som pågick i början av 80-talet. Inte heller kom hans övriga texter att ifrågasättas; det var lätt att kolla om fler företeelser hade hamnat på fel plats.

När Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter, härom veckan kom ut med boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs) var det säkert med viss vånda som ett antal redaktioner öppnade boken med viss vånda. Kjöller är en skarp journalist som skriver i en tidning som alla lyssnar till. Det gör att hennes texter har ett potentiellt större genomslag än andras, vilket också gör henne till en makthavare i den bemärkelsen att hon bättre än andra kan påverka samhällsdebatten och förmodligen också besluten.
En annan orsak till oro var bokens uppdrag, att belysa den så kallade case- och offerjournalistikens avigsida. Vilken kan beskrivas som ett systematiskt små- och storfejkande i vad man utifrån ett redaktionellt perspektiv tror är ett gott syfte.

Men sällan eller aldrig tycks den insikten drabba redaktionsledningar och enskilda reportrar, eller så kallade ”grävgrupper”, att den fina fejken bara är ett lite långsammare sätt att gräva sin egen grav.

Hur illa gör inte en reporter det ”case” – ofta en av olika eländen drabbad människa – vars vånda bara fungerar som en illustration, ett redskap, för att tydliggöra vad redaktionen vill säga? Oavsett om det handlar om bygglovsbråk, vårdnadstvister eller förändrade sjukersättningsregler?

Att på detta sätt göra narr av journalistyrkets heder och bra redaktioners upparbetade trovärdighet ”i det godas tjänst” håller på att föröda yrkets och medias trovärdighet.

Oavsett om det handlar om att hitta verkliga eller påhittade offer för ”högerregeringens utförsäkringspolitik” eller glada hejaramsor i lönematchen förklädda till samhällsnyttig journalistik, så är sådan opinionsjournalistik under svart flagg oförenlig med uppdraget.

Här kunde Kjöllers bok fungera som en torped rakt in i det redan sjunkande skrovet, förlåt skrået. Men dessvärre hamnade även DN-medarbetaren i ett träsk. Ty kocken Axel, som sade sig vara drabbad av de nya ”tuffare” sjukersättningsreglerna, ägde aldrig någon bostadsrätt värd 12,5 miljoner kronor. Han bodde i en hyresrätt som om den varit en bostadsrätt hade varit värd 12,5 miljoner kronor. Att Axel var egen företagare och inte omfattades av dessa regler, det spelar liksom ingen roll.

En liten detalj, i sammanhanget dock av moralisk tyngd. Var hon så mycket bättre själv?

Att andra än Axel skulle klaga och rasa, det var väntat. Inte minst det upphöjda och prisade Uppdrag Gransknings medarbetare fick en chans att ge igen, på bokmässan i helgen. Men det hela blev mest ett slag i luften då de många fel som Kjöller påstods ha gjort mest var att betrakta som slarv i relation det mer allvarliga Axel-brottet.

Så plötsligt står vi där, med en bok vars innehåll är mycket relevant för att kunna analysera vad medierna gör med vår verklighetsbild, men författare som skandaliserats långt utöver det rimliga.

Oavsett om vi har en subjektiv utgångspunkt – som ledarsidor har – eller en ”objektiv” som nyhetsredaktioner förväntas utgå ifrån, så har vi alla ansvar för att förhålla oss på ett relevant och sanningscentrerat sätt till fakta. I detta avseende har vi alla samma ansvar.

Därför får inte det anslag och den granskning som Kjöller gjort falla på hennes tillkortakommande. Uppgiften kvarstår ju, nämligen att svara på frågan om varför fejkar, utelämnar, snedvinklar, döljer och fuskar journalister och redaktioner i det godas tjänst?

Hoppas inte Hanne Kjöller blir fast i det där träsket hon hamnade.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sir David Frost (1939-2013): intervjuernas mästare

images

Innan Skavlan, innan Min Sanning och innan alla andra talkshows med till synes lättsamma intervjuer fanns den brittiske TV-journalisten David Frost, som nu dött av en hjärtattack vid 74-års ålder. Frost började sin karriär som journalist redan när han läste engelska vid Cambridge universitet och han hade mycket väl kunnat bli en stående medlem i humorgruppen Monthy Python.

Historien ville dock annorlunda och han rekryterades i början av 1960-talet till brittiska BBC och kom genom humorprogrammet That Was the Week That Was (Detta var den veckan som var) att lansera mycket av den brittiska satir, som lade grunden till det som idag kallas för det brittiska humorundret.

Han var länge känd som en lättsam TV-personlighet som tog sig ann populärkultur och popstjärnor. En svensk motsvarighet skulle vara Lennart Hyland, och många trodde att Frost likt Hyland aldrig skulle klara av mer ”seriösa” intervjuer.

Kritikerna blev dock motbevisade när han 1977, tack vare ren viljestyrka och en inte oansenlig summa egna pengar, säkrade en serie intervjuer med USA:s president Richard Nixon, vilken 1974 hade avgått på grund av hotet om riksrätt.

En svår uppgift för vilken erfaren journalist som helst. Nixon hade trots allt varit president och förhandlat med den kinesiske diktatorn Mao Tse Tong. Men Frost visade sig mogen uppdraget och fick den tidigare presidenten som med rätta kallades för ”Tricky Dicky”, att erkänna att han ansåg att han som presidenten inte varit bunden av lagar och regler.

Intervjuerna med Nixon säkrade Frosts plats i historien. Men han fortsatte att arbeta enda tills att han idag dog av en hjärtattack. En del menar att han med åren blev alldeles för kommersiell, vilket bland annat tog sig uttryck i att han medverkade i en reklam för klädmärket Alfred Dunhill. Han var dock hela tiden en formidabel intervjuare och det är en fröjd att se hans gamla intervjuer, även om de med Nixon med rätta anses som bäst.

Om den händelsen har också gjorts en Hollywoodfilm. Men originalen som finns på Youtube slår fiktionen med hästlängder. Efter att ha sett dem är man övertygad om att en av intervjuteknikens mästare har gått ur tiden.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized