Etikettarkiv: kalla kriget

Tony Benns fem frågor

tony-benn

Ingen som under de senaste sextio åren har varit aktivt intresserad av brittisk politik har undgått den tidigare Labourministern och parlamentsledamoten Tony Benn, som avled idag.

Benn föddes som Antony Wedgewood Benn och valdes första gången in i underhuset 1951 och tillhörde på den tiden högerflygeln inom Labourpartiet. Men under åren kom alltmer att radikaliseras och han är berömd för att bland annat ha möjliggjort för brittiska medborgare att kunna avsäga sig sitt adelskap, då han vid sin fars död – den förste greven av Stansgate – automatiskt hade varit tvungen att sitta i överhuset.

På 1970-talet började han kalla sig för Tony Benn och kom att bli den radikala vänsterns ledare, vilket fick en del att skoja om att han var den ende som ”blev mer omogen med åldern”. I samband med att tidigare premiärministern och labourledaren James Callaghan avgick efter att tories under Margareth Thatcher vunnit valet 1979, blev Benn självskriven i rollen som utmanare om partiledarjobbet. Labour hade allt sedan gruv- och hamnarbetarstrejkerna i början och mitten av 70-talet genomgått en radikalisering. Partiets högerflygel var hårt trängd av flera olika vänsterrörelser. 1981 valdes en annan vänsterprofil, Michael Foot, till partiledare och Benn förlorade valet till vice partiledare mot högerns kandidat Denis Healy.

Därmed tog Tony Benns politiska karriär slut. Däremot startade han i samma ögonblick vad som bara kan beskrivas som en synnerligen framgångsrik karriär som retoriskt fullgången outsider. Han blev den försmådda och många gånger partilösa brittiska vänsterns starkaste röst, ständigt i opposition men aldrig i närheten av verkligheten.

Benn gjorde det mesta för att dölja sitt ursprung i den brittiska överklassen, såvida han inte kunde använda sitt eget livsval som pedagogiskt exempel. Det gjorde han för övrigt gärna. Men han lät ta bort notiserna om att han läst vid privatskolan Winchester och Oxforduniversitetet ur Who’s Who, och ersatte informationen om hans utbildning med att ”den är fortfarande pågående”.

Under slutet av sitt liv kom Benn att tilltala en ny vänsteropinion inom den del av ungdomsgeneration som var besvikna på regeringen Blairs aktiva medverkan till Irakkriget. Han besökte bland annat musikfestivalen i Glastonbury och bad då om ursäkt å sin generations vägnar för att förstört världen.

Ärligt och uppriktigt, förvisso, men på samma gång ännu en patetisk gest av en man som gärna spelade över.

Men i ett avseende är Benn värd uppmärksamhet idag, och det är för det system – fem frågor – han med pubromantikerns förenklade logik utvecklade som grund för analys av makten.

Om man träffade en makthavare skulle man enligt Benn ställa följande frågor:

1.     Vad har du för makt?

2.     Hur fick du den makten?

3.     I vems intresse utövar du makten?

4.     Till vem svarar du?

5.     Hur kan vi bli av med dig?

Tony Benn blev 88 år gammal.

(David Lindén) och (Mikael Hermansson)

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Varför tyst om Venezuela, vänstern?

APTOPIX Venezuela Protests.JPEG-05b97

Det har på många sätt varit intressant att studera den svenska vänsterns reaktion på händelserna i Ukraina. Aftonbladetkolumnisten Martin Aagård menade exempelvis att utrikesminister Carl Bildt inte förstod Ukraina då han styrdes av gamla ”Kalla kriget-reflexer”. Men Aagårds försök att klumpa ihop Carl Bildt med fascister försvårades av president Viktor Yanukovych säkerhetsstyrkor. Idag försöker emellertid en annan Aftonbladetkolumnist, Natascha Kazmierska, som är gift med Aagård, sig på skademinimering när hon menar att borgerligheten ”glorifierar revolutioner”.

På det hela taget var det dock befriande att den ukrainska regimen fördömdes av alla partier i riksdagens utrikespolitiska debatt. Vad som emellertid är olyckligt är att händelserna i Kiev verkar ha konkurrerat ut rapporteringen från Venezuela, där det pågår en minst lika dramatisk händelseutveckling.

President Nicolás Maduro, som förra året efterträdde Hugo Chavez och bland annat hävdat att Chavez besökt honom i form av en fågel, verkar ha bestämt sig för att krossa oppositionen. Tidigare ville han förhindra exil-venezuelaner från att rösta och nu har kubansk militär kallats in för att bekämpa oppositionen, vilken till största del består av ungdomar, samtidigt som han även hotat med att slänga ut utländsk media.

Det vore välkommet om alla riksdagspartier också kunde fördöma Maduro. Men det är tyvärr osannolikt att det kommer inträffa. Ty Venezuela har länge varit den svenska vänsterns favoritland, även fast den politiska utvecklingen flera gånger kritiserats av bland annat Amnesty International och Human Rights Watch. De har påpekat att ”Chavismo” – den ideologi som den tidigare presidenten Hugo Chavez påstod sig representera – har inneburit tystade medier och fängslade oppositionspolitiker. Kritik som bortförklarats av vänstern som istället muttrat om USA-imperialism och påpekat att Chavez för åtta år sedan minsann överlevde en militärkupp.

Förvisso sant, men det är löjeväckande att påstå att den venezuelanska opposition är densamma som 2002. Det blir därför parodiskt när Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde i en motion till riksdagen slår fast att det finns skäl att kritisera landet, men att ”det största hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna i Venezuela kommer från delar av oppositionen”. Speciellt med tanke på att soldater från Vänsterpartiets tidigare favoritlandet, Kuba, nu befinner sig i huvudstaden Caracas.

Om dagens Vänsterparti vill visa att de har förändrats, och att de inte är samma parti som i valrörelsen 2010 krävde att USA skall stänga ned alla sina militärbaser, borde de ha så pass mycket politiskt mod att de också vågar protestera mot Venezuela. Ty ett demokratiskt parti ursäktar inte diktaturfasoner, även om det kommer från ideologiska fränder.

(David Lindén

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Vänsterpartiets naivitet skrämmer

Bild 030

Många hoppades att Vänsterpartiet hade gjort upp med sitt förflutna när Lars Ohly 2012 efterträddes som partiledare av Jonas Sjöstedt. Det var trots allt en f.d. DDR-kramare som nu ersattes med en partiledare som poängterade att demokrati alltid är bättre än diktatur.

Så på det hela taget var det många som hoppades på att också Vänsterpartiet hade insett att kalla kriget var över och att det var betydligt bättre att det vanns av demokrater än av Sovjetunionen.

På senare tid har dock bilden av det ”nya” Vänsterpartiet alltmer börjat krackelera. Ett tecken på detta är att Lars Ohly är partiets kandidat till kulturministerposten, och att man centralt inte verkar ha klippt banden med demokratiskt tveksamma organisationer såsom Svensk-Kubanska Föreningen, vilket tankesmedjan Fri Värld nyligen har uppmärksammat.

Svensk-Kubanska Föreningen är en svensk lobbyorganisation var mål är att ”stödja den socialistiska revolutionen på Kuba och det kubanska folkets kamp mot imperialismen samt att främja kontakter och samarbete mellan de svenska och kubanska folken”. Nyligen höll de sitt årsmöte i Uppsala och där medverkade den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Torbjörn Björlund.

Enligt föreningens eget referat – som för övrigt är författat av den tidigare socialdemokraten, tillika självutnämnde islamisten och antisemiten Mohamed Omar – hävdade Björlund att Kuba inte är en diktatur och att det finns en ”medvetenhet” om att socialismen är värd att bevara. Denna slutsats drog Björlund efter ett besök på Kuba då han minsann bott hos ”en vanlig familj”, och det gick tydligen aldrig upp för honom att utlänningar troligtvis inkvarteras hos familjer som stödjer regimen. På det hela taget visar han en naivitet som kan liknas vid Jan Myrdals syn på Kambodja under diktatorn Pol Pot eller Zarah Leanders erfarenhet av Tyskland på 1930-talet. Hans egna slutsatser kan också ställas mot Amnesty Internationals som menar att förtrycket trappades upp i början av året då Kuba skulle vara värld för organisationen Community of Latin American and Caribbean States (CELAC) möte i Havanna.

Självfallet kan det dock vara så att även Amnesty är en av ”USA:s agenter”, och med en världsbild som Björlunds kan man mycket väl tro detta. Men antingen så saknar han vanlig slutledningsförmåga eller så är han – förhoppningsvis – bara naiv.

Problemet är dock att han inte är en vanlig gräsrotsmedlem eller vilken  radikal ungdomsförbundare som helst, som den nyligen uteslutne Markus Allard. Björlund sitter trots allt i riksdagen och kan mycket väl ingå i en framtida regering. Trots att han verkar allt annat än demokratiskt sinnad.

Frågan som återstår att besvara är om Jonas Sjöstedt vågar markera mot sina egna riksdagsledamöter.  Det är först då som han verkligen kan bryta med partiets historia och göra det till ett demokratiskt och accepterat politiskt parti. Men så länge som Vänsterpartiet tillåter diktaturkramare som Björlund bör man även fortsättningsvis räknas till ett av riksdagens extremistpartier. Och problemet är att Stefan Löfven eventuellt vill bilda regering tillsammans med dem.

(David Lindén)

1 kommentar

Under Uncategorized

Raoul Wallenberg ska inte sälja kampanjer

Bild

Det är bra att vi i Sverige äntligen har tagit mod till oss att fira Raoul Wallenberg-dagen. Men det är också ett firande som tagit sig en del konstiga uttryck.

Tidningen Aftonbladets kampanj som på Twitter har fått hashtagen #MinHjälte är en sådan yttring. Aftonbladet vill att Raoul Wallenbergs insatser i andra världskrigets Budapest ska inspirera till att man uppmärksammar svenska vardagshjältar. Kampanjen kan tyckas ha ett gott syfte, men det är samtidigt ett hån mot Wallenbergs minne. För ingen kan på allvar likställa den svenska vardagen, som i och för sig kan vara både tuff och krävande, med andra världskrigets Budapest.

Förhållandet till Wallenberg är idag präglat av både kunskap och ignorans. Alla vet vad Wallenberg gjorde under andra världskriget, men många vill inte kännas vid att Sverige struntade i honom efter krigsslutet. Än idag finns det ett antal levande personer som aldrig har fått den berättigade frågan: varför gjorde du ingenting?

Därför blir det nästan tragikomiskt att Aftonbladet vill uppmärksamma Wallenberg, när tidningens tidigare politiske chefredaktör Gunnar Fredriksson, 1985, ansåg att man skulle låta Wallenberg ”vila i frid” istället för att ta reda på vad som hänt efter att han 1945 greps av Röda Armén. Fredriksson bloggar idag för samma tidning och man borde onekligen fråga honom hur han ställer sig till kampanjen.

Minnet av Raul Wallenberg ska hållas vid liv. Ett minne där hela berättelsen ingår. Förhoppningsvis kan man i fortsättningen minnas en globaliserad överklass-svensk av kött och blod som gjorde hjältemodiga insatser, men som sedan sveks av Sverige när han hade behövt Sverige som bäst. På så sätt blir minnet den ursäkt som han förvägrades i livet.

(David Lindén)

1 kommentar

Under Uncategorized

Hoppas Obama har mer att berätta

Carl-Bildt-Fredrik-Reinfeldt
I förre presidenten George W. Bushs memoarer bevärdigas Sverige bara en bisats. Han berättar i korthet om hur han besökte en rad europiska länder och nämner då i förbigående att ”jag besökte också Sverige”. Det är visserligen bättre än den tidigare franske presidenten Jaques Chirac som i sina memoarer misstar Sverige för Danmark, men en bisats kan ändå tjäna som en illustration av hur oviktigt Obamas besök är för USA. Något som kan vara värt att notera i jämförelse med hur viktigt besöket nu framstår i sommartorkans Sverige.

Inrikespolitiskt kommer Alliansen att få sola sig i internationell glans och det är en bra uppvärmning inför valrörelsen. Men vad kommer att dryftas under besöket? Det kommer vi inte att med bestämdhet få veta förrän arkiven öppnas om många år.

När det gäller just statsbesök kan den också den omedelbara tolkningen i efterhand framstå som pinsamt fel. Som när dåvarande folkpartistatsminister Ola Ullsten 1979 var i Washington för att träffa USA:s president Jimmy Carter. Svensk media hade fått se presidentens schema och konstaterade skadeglatt att Carter hade 15 minuter reserverat för Ullsten och dubbelt så lång tid för att äta lunch med sin fru Rosalyn. Långt senare kom det dock fram att de hade diskuterat kärnkraft och att Carter hade fattat ett sådant tycke för Ullsten att han kontaktade honom under det efterföljande gisslandramat i Iran. Svenska ambassaden i Teheran gömde också ett antal amerikaner.

Så visst lönar det sig att träffas på toppnivå.

Men om man ska spekulera lite så lär nog handelspolitiken bli central och har bäring på EU och på säkerhetspolitiken.

Kanske, kanske även lite om den senaste tidens kontrovers kring USA:s systematiska övervakning av internet.

Sverige har alltid varit en viktig handelspartner för USA vilket delvis går tillbaka till den svenska immigrationsvågen. Från mitten på 1800-talet till en bra bit in på 1900-talet utvandrade ungefär två miljoner svenskar till USA. De flydde på grund av svält och fattigdom, och kom att prägla USA delar av USA. Idag kallas exempelvis delstaten Minnesota fortfarande för svenskbyggden.

När dåvarande statsminister Ingvar Carlsson 1988 besökte den amerikanske presidenten George H. W Bush höll han även en föreläsning på Northwestern University utanför Chicago, där han tidigare hade varit utbytesstudent. Efteråt träffade han en avlägsen kusin, som uttryckte sin glädje över att den diplomatiska relationen mellan Sverige och USA var återställd efter att Olof Palme 1972 hade kritiserat president Nixons bombningar av Hanoi.

När det gäller säkerhet och övervakning går det hela tillbaka till kalla kriget. Journalisten Åke Ortmark skriver i sina memoarer om att det alltid fanns en tyst överenskommelse om att Sverige utgjorde Natos norra flank, trots att vi på pappret var och är neutrala. Idag är vi fortfarande en viktig allierad och Obamas svenska kritiker har påpekat att Sverige och USA har ett omfattande underrättelsearbete.

I väntan på nästa amerikanska presidentbesök minns vi Bushs besök i Göteborg under EU toppmötet 2001. Förhoppningsvis kommer Obamas inte att urarta i kravaller. Förhoppningsvis blir det istället lugnt och städat toppmöte där det dryftas sakpolitiska frågar, och om vi har tur kanske Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt framföra många svenskars berättigade oro när det gäller alltför omfattande övervakning.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Verklighetens försvar?

KD-försvar

Inför valet försöker regeringens minsta parti att profilera sig försvarspolitiskt, och med lyckat resultat. Kristdemokraterna har tidigare öppnat för att utreda frågan om svenskt NATO-medlemskap och i sin utvärdering av framtidens försvar, som presenterades idag av den försvarspolitiske talesmannen Mikael Oscarsson finns flera viktiga lärdomar. Kristdemokraterna förstår nämligen att vi när värnplikten avskaffades genomförde den största förändringen sedan indelningsverket, och som Oscarsson uttryckte det att ”ÖB ska ha en eloge för att han sa som det verkligen är”.

Rapporten föreslår tre åtgärder som vi än så länge inte har vågat diskutera i Sverige. Först och främst måste man skjuta till mer resurser till vad som är svenskt försvars nyckeluppgift: att försvara Sverige. Sedan kalla kriget har det varit högsta mode att fokusera på punktinsatser, men rapporten betonar att vi faktiskt också behöver soldater och artilleri. Deras förslag går ut på att man ska träna tre brigader som har till uppgift att försvara landet och att resten av försvaret ska användas för speciella insatser.

Dessutom föreslår kristdemokraterna att man under en invasion ska kunna försvara Gotland, Stockholm och andra nyckelområden. Säkerligen kommer detta att väcka åtlöje hos delar av vänstern som vill framkalla bilden av en höger som vill ha glänsande uniformer och skinande stridsvagnar. Men förslaget är viktigt då vi inte vet hur framtidens hotbilder kommer att se ut. Speciellt med tanke på situationen i Ryssland.

Slutligen bör påpekas att rapporten inte bara betonar det traditionella försvaret utan även föreslår inrättandet av en myndighet för cyberskydd. Det är inte en dag för tidigt då framtida krigföring med all säkerhet kommer att föregås av ett försök att slå fiendelandets IT-struktur. På det hela taget är det en översikt av svenskt försvar som både är verklighetsförankrad och som vågar att se in i framtiden. (David Lindén)

Lämna en kommentar

Under Uncategorized