Tag Archives: Kina

Vi behöver USA mer än någonsin

TETRRF-00024113-001

I dag är det USA:s nationaldag och det finns anledning att reflektera. Kring det politiska världsläget, vår egen syn på ”det stora landet i väster” och kring varför vi fortfarande behöver – och bör uppskatta – den enda kvarvarande supermakten.

För om man inte landar i den sistnämnda slutsatsen bör man betänka följande:

Om det inte hade varit för USA och Nato hade Vladimir Putin mycket väl kunnat annektera hela Ukraina, och våra baltiska grannländer. En del svenska debattörer – vilka tenderar att få utrymme på Aftonbladets kultursida – skulle dock hävda att ett sådant resonemang är uttryck för ”russofobi”. Men deras åsikter bör ställas mot Litauens president Dalia Grybauskaites uttalande i början av krisen, ”tacka gud för att vi är Nato-medlemmar”. De som upplevt Sovjetisk expansion är nämligen skeptiska mot Putin.

Självfallet är inte USA en nation som alltid gör allting rätt, vilket bland annat Bush-administrationens äventyr i Mellanöstern visade. Men till skillnad från andra stormakter är det en nation som försöker lära av sina misstag. Detta visar inte minst relationen till den gamla fienden Vietnam, som stadigt har förbättrats sedan den amerikanska kongressen hävde sanktionerna 1994, vilket en rapport från tankesmedjan Center for Strategic & International Studies har visat.

En viktig del av denna relation är att tillsammans arbeta för att lindra effekterna av Vietnamkriget, och bland dessa växtgiftet agent orange.

Numera är Vietnam en av USA:s närmaste allierade, och det är ett tecken på at man vill balansera Kinas inflytande i Sydkinesiska sjön. Det går också att spåra liknande tankegångar i försöken att normalisera relationen med Iran, då det behövs för att balansera Rysslands inflytande i Mellanöstern. Men det är också en normalisering som båda parterna skulle tjäna på, inte minst Iran som riskerar att Isis-milisen expanderar sin verksamhet från Syrien.

Sveriges relation till USA är både enkel och komplex.

Vi har alla en relation till USA, men politiskt gillar man att låtsas som att så inte är fallet. Ett exempel på detta är att vi framhåller Olof Palmes Vietnamkritik som något som verkligen gjorde skillnad. Men då kan det vara värt att minnas CIA:s analys av Olof Palme från 1968 där de bland annat skriver att ”vi är övertygade om att detta handlar om inrikespolitik, och vi står fast vid att relationen med Sverige även fortsättningsvis kommer att vara bra”.

Trots sina många brister är det en allierad att uppskatta, och dagens USA-hatare borde ställa den berättigade frågan om vilket land de vill ska ersätta stormakten – Kina eller Ryssland?

Glad 4 Juli önskar Borås Tidnings ledarsida!

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Asiatiska konflikter: Små steg i rätt riktning

china-taiwan-map.001

Förvisso pågår det många konflikter i världen, men läget i vissa har på senare tid förbättrats. Idag pågår ett möte mellan Kina och Taiwan där bägge parter har erkänt varandras status som regeringar. En diplomatisk gest som kan tyckas oväsentlig, men konflikten mellan Kina och Taiwan har sedan 1949 varit en reell katalysator för en storkonflikt då en kinesisk attack skulle generera ett storskaligt svar från USA.

I morgon möts också representanter Nord och Sydkorea vid den gemensamma gränsen för att bland annat förhandla om hur familjer som splittrades i Koreakriget på 1950-talet skall kunna återses. Ett ytterst litet steg i rätt riktning, med tanke på att den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Un har visat sig minst lika kallblodig som sin far och farfar. Men fortfarande ett steg i rätt riktning.

Så världen blir inte sämre, även om väldigt många opinionsbildare hävdar det motsatta.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Med det politiska våldet i blodet

Skärmavbild 2013-03-23 kl. 13.50.51

Migrationsminister Tobias Billström var ovarsam med sitt sätt att uttrycka sig när han blev intervjuad av Dagens Nyheter om asylrätten och vem som gömmer papperslösa. Han uttryckte sig rasistiskt när han blandade hår- och ögonfärg med egenskaper. För detta fick han skäll från hög och låg, från media och från sina egna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt behandlade honom på ett sätt som ingen minister tidigare fått känna av – utan att omedelbart avgå.

Men långt innan Reinfeldt sopade banan med Billström hade Ung Vänster sin uppfattning klar. Redan den 11 mars , alltså långt innan DN-intervjun publicerades, så meddelade Christoffer Hurtig, Ung Vänsters ordförande i Luleå och politiker i Luleå kommun barn- och ungdomsnämnd, sina twitterföljare att han ville ”… skjuta Tobias Billström”. Han skulle vidare ”… verkligen glädjas den dagen han dör”.

Ung Vänsters förbundsstyrelse gjorde inte en ”reinfeldtare” utan valde vänligen att uppmana Hurtig att avgå.

– Vi tycker att det här är ett väldigt allvarligt uttalande, som står i direkt motsättning till det som Ung Vänster står för, sa förbundssekreterare Hanna Cederin.

Andra skulle nog säga att Ung Vänster allt som oftast dyker upp där politiskt våld är för handen. Inte som organisation, men väl genom att enskilda medlemmar var och en för sig eller tillsammans agerar våldsamt. Det kan handla om hur man agerar mot exempelvis rasistiska grupper eller andra partier, om gatuaktioner som inom ramen för Reclaim the Street eller som i fallet Göteborgskravallerna 2001, som rött inslag i ett svart blocks våldsromantiska kamp mot demokratin.

Våldet har alltid legat nära till hands. Långt innan Hinke Berggren ansåg att ”… småmord vara alldeles utmärkta” var människor och människoliv av underordnad betydelse. I detta avseende skiljer man sig inte i något avseende från exempelvis nazismen. Vänsterns avsikt är att ”… ingjuta det gift som heter hat, så vi bliva mogna för vilket våld som helst”.

Våldet och hatet ingår i Vänsterpartiets politiska och kulturella arv, och har alltid legat nära till hands i vänsterns sätt att agera politiskt. Att en Ung Vänster-ordförande twittrar att han vill mörda Tobias Billström har sina historiska förklaringar. Hans ursäkt att det var en svart skämt är säkert ärligt menad, men hans våldstänkande har likafullt sina rötter i vänsterns historia.

Idag är Vänsterpartiet rumsrent. Dagens vänsterpartister agerar inte med våldet som metod inom det parlamentariska systemet. Det är med sina förslag och argument man avser att ”… sätta skräck i det härskande samhället” – för att ännu en gång lång ord av hispiga Hinke. Eftersom man numera utgör makten på många håll i Sverige – inte minst i Borås – så är det nog så att man mer sällan vill återvända till sina röda rötters revolutionära nit.

Men värderingar som säger att ett människoliv är av underordnad betydelse för det stora målet, de gör man sig inte av med hur som helst.

Nu har Ung Vänster gjort sig av med Hurtig. Hans ursäkt på twitter nådde endast en mycket liten del av samhället. ”Kommentaren om Tobias Billström är givetvis ett mycket svart skämt”, skrev han på lördagsmorgonen.

Det är något i sättet att uttrycka sig som känns igen. Hurtigs ord påminner om de ursäkter som SSU i Södra Älvsborg använde när man försökt förklara varför man skrev att ” Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen” i ett motionssvar.

Det var inte på allvar, det var ett skämt, det var en övning i debatteknik …

Att Ung Vänster har våldet i blodet torde inte förvåna. Men att SSU, vars moderparti Socialdemokraterna under lång tid gjorde sitt yttersta för att bekämpa sådana värderingar som ingår i Ung Vänsters politiska arv och kultur, inte har omdöme nog att uttrycka sig annorlunda är synnerligen förvånande.

Kan två så vitt skilda partikulturer verkligen fungera sida vid sida? Troligtvis inte, så länge det finns unga som Hurtig och SSU i Södra Älvsborg som slirar med värderingarna, och äldre som de socialdemokrater som ännu minns den tid då partiet kämpade för att hålla avståndet till vänsters våld och kommunismens omänsklighet.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

När beröringsskräcken blir relativ

Likt Marco Polo har Borås stads utsända vandrat österut. Knappt hemkomna från Kinaresan och besöket i Jiangsu-provinsen var det i går dags att underteckna ett samarbetsavtal.

Men alla är inte lika glada och uppfyllda av visionen om alla affärsmöjligheter och jobb som ska följa härmed.Vänsterpartiet, som styr staden i ett minoritetssamarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vägvalet, är inte särskilt förtjust i detta.

På twitter lät därför Ida Legnemark meddela att ”Vänsterpartiet i ‪#boras‬ är emot samarbete med diktaturer. Därför deltar vi inte i beslut om samarbete med Kina idag ‪#vpol‬”

Det är svårt att inte tolka Vänsterpartiet hållning som ett utslag av relativ beröringsskräck. För även om det är lätt att hålla med om att diktaturer inte är något att leka med, eller lättvindigt teckna samarbetsavtal med, så är partiets ställningstagande likafullt mest en rökridå.

Historiskt sett har partiet inte haft särskilt svårt för röda diktaturer. Länge var man bästa kompis med Stalin, Honnecker och Castro. Det tog mer än två år efter murens fall innan Vänsterpartiet strök det av diktaturens kreatur så korrumperade tillägget ”kommunisterna” ur partinamnet.

Det var då. Men det som förstärker intrycket av att gårdagens avståndstagande till diktaturer mest är en rökridå, är att Vänsterpartiet trots allt gärna samarbetar med partier som samarbetar med diktaturer.

Det ser naturligtvis lite underligt ut när Ida Legnemark först vänder ryggen till när kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson (S) räcker vacker tass till diktaturens hantlangare i Jiangsu, bara för att sedan fatta hans hand och samarbeta vidare om som inget har hänt.

Vem lurar Vänsterpartiet egentligen – kineserna, boråsarna, samarbetspartierna eller sina egna väljare?

Eller bara sig själva?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det blev ett klimatavtal, men …

Det blev en fortsättning på Kyotoavtalet i form av en övergångslösning till 2020, i väntan på nästa klimatavtal. Misslyckande i Doha eller ej, detta blir oavsett vilket det enda juridiskt bindande klimatavtalet som finns, och som har FN:s godkännandestämpel på sig.

Men i praktiken omfattar det bara cirka 15 procent av världens utsläpp till atmosfären, i och med att de stora bovarna i sammanhanget – USA, Ryssland, Ukraina, Kina och Indien – inte skriver på nu heller. 27 EU-länder, Australien, Schweiz samt ett antal industriländer har dock skrivit på kompromissen. Den kunde ha blivit något mer långtgående om inte Polen och i viss mån Tyskland haft invändningar mot hur kompromissförslagets text utformades.

Övergångslösningen innehåller inga nya mål för utsläppsbegränsningar av koldioxid till atmosfären. Så vill man kan också man säga att det man kommit överens om i Doha är att fortsätta prata med varandra fram till 2015, när en ny struktur för ett kommande avtal ska vara framtagen för beslut.

Inte heller innebar kompromissen att utvecklingsländerna fått något nytt löfte som skulle innebära mer pengar, utöver de 100 miljarder dollar som utlovades i Köpenhamn 2009, som kompensation för ”klimatrelaterade katastrofer” samt att lättare kunna ställa om till fossilfri el- och värmeproduktion.

Vad Doha-kompromissen dock innehåller är att en mekanism inrättas, enligt miljöminister Lena Ek, för att ”hantera långsiktiga klimatskador”. Man har också fört in genustänkande i klimatdiskussionen, vilket innebär att klimatarbetet ska tillföras en jämställdhetsdimension.

Att Greenpeace och Naturskyddsföreningen kallar kompromissen för ett praktfiasko var inte oväntat. Det ingår i påtryckar- och lobbyorganisationers metodhandbok att fortsätta bråka efter att slaget är över, eftersom kriget fortsätter. Om det kan man inte säga mycket annat än lycka till.

Sen finns det partipolitisk kritik, som den som nu kommer från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Även den är förutsägbar, och missar målet. Centralt om än underförstått i partiernas kritik, är inte att klimatkompromissen ser ut som den gör – utan att Sveriges Lena Ek antingen varit bakbunden eller inte haft förmåga nog, och därför heller inte förmått övertyga världen om vilja göra som Miljöpartiet och Socialdemokraterna säger och vill.

Alltså mest trams.

För det första har Lena Ek haft en regering bakom sig som står långt fram i klimatfrågan, men som agerar klimatpolitisk inom ramen för EU-samarbetet. För det andra finns det mycket, mycket som görs utanför klimatförhandlingarna. För det tredje så bygger oppositionspartiernas kritik på chauvinistiska föreställningar om att Sverige – oavsett vilken färg det är på regeringen för tillfället – alltid har den gudagivna rätten att bli betraktad som den världspolitiskt avgörande kraften i sådana här sammanhang.

Det har vi inte, långt därifrån. Vi är en liten röst, en av 27 i ett europeiskt samarbete.

Så oppositionens kritik kan avfärdas av det enkla skäl att den är inrikespolitiskt motiverad, och inte handlar så mycket om oro för världen, klimatet och alla som drabbas. Hade det inte varit klimatet hade det varit något annat. Det är bara att byta ut signalorden eftersom logiken är densamma.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized